Pussel är kul – beröm är bra, för liten och för stor…
Lilla H har ända sedan hon var liten haft en stor förkärlek till pussel OCH hon är jätteduktig på att pussla!
Så är det väl för det mesta, att det man tycker är roligt det blir man duktig på. Finns intresse, finns engagemang ja, då blir man duktig oavsett ”ämne”.
Emellanåt när vi träffar habiliteringen funderar jag över om allt positivt de säger, om allt beröm de ger Hedvig är ett uttryck för ”snällhet” eller om de verkligen menar det…?
Med snällhet menar jag att de kanske tröstar en emellanåt ganska klen mamma…?
Men nej, inte skulle de väl…?
Vad skulle syftet med den snällheten vara i så fall…?
Mer än att få en eventuellt fallande mamma på fötter…?
Ja, jag vet inte…
En stundom fallande mamma kan ju i alla fall inte vara bra…?
Kanske de tänker att ”vi peppar denna klena mamman lite så blir hon glad och stark igen”…?
Nej… jag hör ju själv hur banalt det låter!
Vår habilitering tillåter nämligen en emellanåt fallande, ledsen och skör mamma…
De säger till och med att det är helt ok!
Kanske de vet att lilla H:s mamma torkar tårarna, sträcker på ryggen och oavsett vad är omättligt stolt över alla sina tre barn…?
Ja, så är det nog!
Jag bestämmer mig för det!
För lilla H är, precis som alla andra barn, väldigt duktig på väldigt mycket!
Pussla till exempel!
Lilla H är jätteduktig på att pussla och har varit det sedan hon var en pytteliten skrutta!
Idag lägger hon pussel med 30 bitar snabbt och lätt, utan problem!
Hon lägger pussel med 40 bitar, inte fullt lika snabbt och inte fullt lika problemfritt, men hon lägger dem – och hon gör det själv!
Jag ser också hur hon kikar på bilden på kartongen, jämför noga, bestämmer sig för vilken bit hon skall börja med och sedan ”lagar” hon bilden, bit för bit. Jag vet inte om Hedvig har lärt sig att just ”laga” bilden på pusslet av sin storasyster eller om det är ett släktdrag kanske? Ebba ”lagade” nämligen alltid bilden på sina pussel då hon var liten. Kanske är det helt enkelt ett bra sätt att få ihop bilden så som den skall vara…?
På dagis får lilla H mycket beröm för sitt pusslande!
Vi har månatliga möten med förskolepersonal, rektor och habilitering och då kommer ämnet oftast upp. Inte så konstigt eftersom det är en favoritsyssla, men i alla fall så får vi alltid extremt positiva kommentarer ifrån habiliteringen i dessa sammanhang. De tycker att hon är jätteduktig! Det är inte ”vanligt” i den åldern och när man har Downs syndrom, säger de…
För en sekund blir jag irriterad; vanligt och vanligt, man är inte stöpt i samma form för att man har Downs syndrom…
Sedan skärper jag till mig, släpper irritationen, habiliteringen om någon vet ju att varje individ är unik!
Istället suger jag åt mig berömmet och konstaterar ännu en gång att just mina barn är de finaste, bästa och mest underbara som finns!
♥
