På onsdagar…

… badar lilla H med habiliteringen.
Ja, jag badar förstås med henne.
Det är mysigt, ganska skönt då vattnet är uppvärmt men framförallt är det tokroligt!

Lilla H är som en fisk i vattnet och totalt orädd vilket givetvis placerar mitt hjärta i halsgropen många gånger men hon har kul och jag får hålla mig på ”replängds avstånd” så att jag kan grabba tag i henne när hjälp behövs.

Förra veckan simmade hon!

Under vattnet!

Själv!

Utan armpuffar!

Stum stod jag och såg på när hon ropade:

– Mamma, titta nu! Ja´ dunkel ja´…

(Med ”dunkel” menas ”´dunker” vilket är en  ihopblandning lilla H gör av orden ”dyker” och ”sjunker”)

Sedan ”dunkade” hon och tog tre fina simtag under vattnet till mig!

Likadant igår! Tre simtag, under vattnet. Igår avancerade hon dessutom:

– Titta nu mamma, ja´dunkel ja´ o snullal…

Och visst gjorde hon det, hon ”dunkade” och tog fina simtag, inte framåt utan runt runt snodde hon. Ungefär lika länge som tre simtag tar – kanske klarar hon inte att hålla andan längre tid än ca tre simtag…?
Är vi i den grunda delen av bassängen ställer hon sig på botten efter tre simtag. Är vi däremot i den för henne djupare delen av bassängen… ja det är då jag får hjärtat i halsgropen en sekund när jag ser hur hon famlar med sin lilla hand efter min, men så får vi tag i varandra och hon kommer upp till ytan och skiner som en sol!

Lilla älskade hjärtat, vad hon kan…