Upp som en sol…

… och ner som en pannkaka!

Igår slog den till igen… sorgen… ledsenheten… känslan av orättvisa…

Efter en underbart mysig helg hos bästa ”LenaMoaLars” åkte jag käpprätt ner i kromosomdeppen när vi kom hem.
Som alltid var jag totalt oförberedd – som om det någonsin går att förbereda sig – men i alla fall.
Den är hård, den är skoningslös, den är tuff, den är ledsam, den känns lite orättvis och jag vill inte veta av den…

Vi tillbringade helgen på landet, i mina barns paradis på jorden, hos min ena syster med familj.

Där finns skratt, lek och bus
där finns en hund, två hundar, tre hundar
där finns en katt, två katter, tre katter
där finns granskog
där finns grusvägar
där finns en sjö

Men mest av allt finns det plats att bara vara!
Det är underbart hos dem och jag njöt av att bli ompysslad, lillasyster som jag är.

Vi kom hem sent igår eftermiddag, det är också skönt – att komma hem!
Det som först slog både mig och barnen då vi klev ur bilen var hur varmt det var, hur våren verkligen var här, på riktigt liksom. Vi kommenterade det och stod en stund och njöt av solens varma strålar.

Ja, lilla H stod inte still och njöt precis!
Hon rusade in in huset ivrig att få leka i sitt rum.
En liten stund senare kom jag in och såg att hon gått ut på baksidan.

Det var då den slog till!
Som ett slag i magen och med ens kände jag hur strupen snördes samman.

Nu är det vår…
Med våren följer att barnen kommer ut ur sina hus och leker vilt i trädgårdarna – tillsammans
Hedvig leker också gärna vilt i trädgården – fast oftast ensam…
I grannträdgården hoppade säkert fem, sex barn på den nyuppsatta studsmattan – lilla H stod vid vår häck, tittade på de andra barnen… och ville vara med…

Jag vet ärligt talat inte hur jag skall stå ut med detta…?
Att mitt lilla, lilla hjärta oftare och oftare är ensam, utan små kompisar…
HUR skall jag kunna tackla det när hjärtat går sönder varje gång det blir så tydligt.

Kan hon inte vara med då?
Jo, det kan hon.

Får hon inte vara med då?
Jo, det tror jag att hon får, lilla H är omtyckt ♥

Men jag får inte vara med!
De andra barnen vill inte ha en mamma med i leken, eller ens bredvid leken.
Det kan jag förstå.
De är ju ”stora” och behöver inte ha en mamma med.
Men Hedvig behöver ha någon med sig…

De andra barnen har inte staket runt sina trädgårdar.
De andra barnen tänker och handlar snabbt.
De andra barnen växlar lekar snabbt, snabbare än lilla H.
De andra barnen kan springa bort till lekplatsen, cykla runt området, springa till kojan i skogen…

Lilla H kan allt detta, men inte ensam…

Hedvigs pappa skyndade sig att lova henne igår att vi också skulle sätta upp vår studsmatta.
Då blev lilla H ”tätteglad”!!!

Det har vi gjort, tillsammans, efter middagen idag.
Lilla H har hoppat och hoppat tillsammans med Ludde, det värmer i hjärtat.

Jag vet att vi andra i familjen också kommer att få hoppa som tokar i vår och sommar – det är faktiskt inte så roligt att hoppa ensam, det kan jag förstå.
Särskilt inte då de andra studsmattorna i området är fulla av barn..

Hur känns det då för lilla underbara H att jämt vara ensam när de andra leker tillsammans…?

Jag vet inte…
Men jag kan föreställa mig och när jag föreställer mig det känns det som om någon tar struptag på mig samtidigt som denne någon kramar sönder mitt hjärta…

april