Imorgon är det torsdag…

… den bruna dagen…

Men framför allt är det ”berätta-dagen” eller ”visa-dagen” om man så vill!

Åh, det är spännande!
Berätta-/visadagen innebär i Hedvigs klass att varje barn får gå fram till fröken, vända sig mot klassen och berätta eller visa något för sina klasskamrater.

Detta sker under samlingen och jag lovar, för Hedvig är detta så spännande!
Jag brukar under veckan försöka få lilla H att själv tänka ut något att berätta på torsdagssamlingen.
Händer det något speciellt frågar jag om det är något hon vill berätta i samlingen, jag ger henne med andra ord små hintar för att få henne att själv tänka ut.
Ibland vill hon berätta om det särskilda som kan ha hänt, men lika ofta väljer hon något som jag knappt noterat har hänt eller ska hända.

Det tycker jag är häftigt!
Att något jag knappt noterat blir en viktig sak för Hedvig att ta upp i samlingen!

Åh, vad jag avundas hennes enkla och okomplicerade sätt att se på världen!
Vi har alla så mycket att lära av de små varelserna som traskar omkring på vår jord, intet ont anande, med famnen öppen för hela världen och ett otroligt rakt och ärligt sätt att betrakta omgivningen på…

Lilla H är en förebild!

Imorgon är det den första december och det är dags för adventskalendern med ett litet paket varje dag.
Jag tänkte tidigt i Hedvigs liv bort tanken på att hänga upp 24 fint inslagna små paket på en gång – det gick inte!
Det var oerhört svårt för Hedvig att förstå att hon bara fick öppna ett ynka paket när där hängde 23 till.
Nej, istället skyndade sig snälla mormor att sy en stor tomte med en ficka på magen. Varje morgon lilla H vaknar i 24 dagar framöver finns där ett paket i fickan på magen – spännande…

När vi ikväll tog fram tomten och Hedvig kånkade in den i sitt rum och placerade den på golvet så sade hon:

– Ja ska belätta på belättaldagen att ja hal en tomte o ja fål paket valje dag!

Som för så många andra barn med Downs syndrom kan det i vissa lägen vara svårt för Hedvig att komma igång att berätta utan lite hjälp, lite stöd. Eftersom jag inte är med på samlingen och kan ge henne små ledtrådar brukar jag skriva ett litet papper som jag laminerar och skickar med henne.
Jag skulle i och för sig kunna skriva några rader i kontaktboken så kan fröken hjälpa henne men jag tänker att det är bra att kunna själv. Vi läser pappret några gånger hemma på morgonen så att hon är på det klara med vad där står och jag inbillar mig att hon växer av att fixa detta själv.

Imorgon skall Hedvig berätta följande:

”Idag har jag fått paket! Jag har en tomte på mitt rum med en ficka på magen och varje dag fram till julafton finns där ett paket till mig! Det är spännande!
Idag fick jag såpbubblor!”

På något konstigt vis vet jag redan idag att det är såpbubblor i morgondagens paket!

Hur?

Tja… jag connectar nog väldigt bra med tomten tror jag…

♥

berätta

Jag avskyr verkligen alla…

… leksakskataloger…

Jo, även jag minns hur roligt jag tyckte det var då jag var liten och leksakskatalogerna damp ner i brevlådan i november. Alldeles i lagom tid för att hinna titta, längta och önska sig några av de fantastiska leksakerna.

Men jag minns också hur de förlorade sitt syfte så snart julafton var förbi.
Så är det inte i den här familjen!
Leksakskatalogerna lever kvar och lever kvar, år efter år…

Främst är det ”Önskeboken” som lever kvar.
”Önskeboken” kommer från en av de stora leksakskedjorna och den är fullspäckad med läckerheter.
Jag inser det och jag förstår det, men jag avskyr den ändå.

Som god-natt-saga är den helt fruktanskvärd och det är så den används i det här huset.
Förra året då jag hade läst 2009 års ”Önskeboken” från november 2009 till oktober 2010 lyckades jag till slut övertyga Hedvig om att vi klipper sönder den och gör en visuell önskelista av den istället.
Det var kul och jag njöt då vi satte saxen i den förhatliga ”Önskeboken”.

Det tog knappt två veckor så kom det en ny i brevlådan…
Den har vi tampats med sedan dess!
Av veckans sju kvällar önskas den som saga åtminstone fem av dessa.
Jag gjorde en kupp i somras och ”glömde” den hemma varje gång vi var ute med båten.
Istället tog jag med, i mina ögon, lite mer pedagogiska och framför allt roliga böcker som Mamma Mu, Emil, Lilla H, Lotta på Bråkmakargatan etc. Kanske gjorde det med baktanken om att Hedvig skulle glömma av ”Önskeboken”, jag vet inte.
Hon glömde definitivt inte av den i alla fall….

När jag i år föreslog att vi kunde klippa sönder den för att göra en önskelista igen – och därmed få åtminstone ett par veckors paus – blev det tvärnej!

– Vi kan inte plippa i Önskeboken hellel… tokig du äl mamma!

Så vi klippte inte och nu har 2011 års upplaga av ”Önskeboken” kommit!
De första dagarna var ok. Det finns ju trots allt några skillnader, om än små, i de olika upplagorna. Leksakerna kan också ha bytt plats i katalogen vilket kan ses som spännande om man anstränger sig.

Men nu, efter bara några veckor med den nya ”Önskeboken” avskyr jag den också…
Den är fullständigt ap-trist att läsa!
HUR läser man en leksakskatalog?
Det gör man inte!
Man läser inte, man pratar om de olika leksakerna och utbrister konstlade ”Åh…” och ”Oj!” och kanske man festar till på ett ”WOW” någonstans också.

Jag är medveten om att jag har ett tråkigt vuxenperspektiv när jag pratar om ”Önskeboken” men tro mig, efter år av denna näst intill likadana leksakskatalog är det svårt att bibehålla en barnslig nyfikenhet.

Igår kväll inträffade ett scenario som jag först inte visste om det skulle få mig att skratta eller gråta.
Jag bestämde mig för att skratta…

När Hedvig skulle lägga sig frågade jag min vana trogen vad vi skulle läsa. Hon låtsades fundera (jo, jag tror hon låtsas eftersom hon nog innerst inne vet vilken ”bok” beslutet oftast landar hos) och sedan sade hon:

– Önskeboken!

Där och då fick jag nog och sade bara:

– Nej! Jag vill inte läsa ”Önskeboken” ikväll Hedvig! Den är jättetråkig!!!

– Den äl inte tlåkig mamma…

– Joooo, den ÄR jättetråkigt tycker jag!

Hedvig blev stående på golvet en stund och sade sedan ”Ok” och vände sig mot bokhyllan för att välja en annan bok. Hon letade och funderade, allt medan jag gav henne flera förslag. Sedan drar hon triumferande ut ”något” ur bokhyllan, vänder sig glädjestrålande mot mig och utbrister:

– Ja vet! Den häl läsel vi mamma! Den äl inte tlåkig!!!

Vad hon hade valt?
En leksakskatalog från Ica Maxi…

♥

leksak

Muffinskatter…

… eller rättare sagt Star Wars Muffinskatter har vi bakat idag, lilla H och jag…

Kanske var det en onödig förklaring för visst ser ni att det är Darth Waider, Yoda etc…?

Hedvig gillar att baka!
Hon bakar ofta, gärna och… korta stunder…
Ett bullbak, pepparkaksbak eller för den delen lussekattsbak slutar alltid med att jag efter högst en kvart står där själv och knådar, kavlar eller vad nu degen kräver.

Så även idag!
Med stor iver tog sig lilla H an den gyllengula saffransdegen för att baka ”muffinskatter”.
Att säga lussekatter var svårt upptäckte vi idag.
Hedvig säger:

LU  SSE  KATT  ER

och klappar varje stavelse.
När hon sedan sätter ihop stavelserna till ett ord blir det oundvikligen:

MUFFINSKATTER

Fast det gör inte så mycket!
Det låter gott tycker jag; muffinskatter.

Hedvig knådade, delade och rullade degen.
Sedan formade hon varje liten deg mycket omsorgsfullt och noga.
Nästan så länge att jag tänkte att degen kanske inte skulle jäsa på plåten sedan.

Då hon var klar med alla sina lussekatter sade hon med sin mörkaste, hemska stämma:

– Kolla mamma! Ja hal gjort Stal Wals Muffinskattel….

♥

baka

Som alltid….

… kom första advent fortare än jag anat…

Varför är det alltid så?
Att plötsligt är första advent bara här, bara sådär…

Jag är en trogen vän av vanor och jag ser det gå igen hos i alla fall två av mina tre barn.
När det kommer till adventsljusstaken är jag en extremt trogen vän av vanor.

När jag nitton år gammal strax före jul flyttade hemifrån blev min första ”egna” advent, eller rättare sagt adventsljusstaken, ett stort dilemma för mig.

Jag ville ju ha den adventsljusstaken som vi alltid haft hemma!
Den som jag var uppvuxen med, som har stått på bordet varenda advent sedan 1970 – minst…

Mamma, som väl känner till mitt behov av vanor, gav mig helt sonika DEN adventsljusstaken!
Jag tror inte ens jag bad om den, hon förstod ändå.
Nitton år gammal köpte jag mitt livs första mässingsputs och jag putsade den som jag sett att min mamma gjort varje år. Jag hade likadan mossa och samma ”låtsaslingon” som vi alltid haft i DEN ljusstaken.

Jag var nitton år och jag njöt av min första egna advent…

Så plötsligt för nio år sedan trillade jag på en oerhört läcker, ganska cool adventsljusstake.
Det gick bra!
Den fyllde sitt syfte och jag saknade inte den gamla så starkt som  jag trott (om än att min första, riktiga, adventsljusstake fanns kvar i kartongen ifall om att…)
Jag hade förvisso dekorerat den på samma sätt som adventsljusstaken i mitt hem alltid hade dekorerats men ändå, jag kände mig lite ”wild & crazy” och ja, nöjd helt enkelt.

I nio år har den läckra adventsljusstaken prytt mitt köksbord och jag har varit fullt och fast övertygad om att DEN, DEN byter jag minsann inte ut! Jag har även jag charmats av alla läckra ljusbrickor de senaste åren, med vita blockljus och fina siffror av metall eller trä, hängande i vackra band.
För den sakens skull tänkte jag aldrig tanken att byta ut just min egen adventsljusstake, inte alls.

Inte förrän förra året!
Då insåg jag plötsligt det pedagogiska för lilla H i att ha siffror på ljusen!
Tydligare kan det nästan inte bli;

Första advent tänder vi ljuset med siffran 1 på…
Andra advent tänder vi ljuset med siffran 2 på…
Tredje advent tänder vi ljuset med siffran 3 på…
och
Fjärde advent tänder vi ljuset med siffran 4 på…

Förra året insåg jag det för sent.
Jag insåg det då vi tände första ljuset och jag inte hade något lika konkret som en siffra att visa för Hedvig.
Då undrade jag i mitt stilla sinne om jag verkligen skulle förverkliga detta pedagogiska år 2011, om jag verkligen skulle kunna ”slita upp” min tradition med adventsljusstaken ännu en gång…

Det kunde jag, och det gjorde jag och det gick bra!
Första advent kom och gick och var precis så stämningsfull som bara första advent kan vara…

… med en skillnad; i år fanns även en släng av pedagogik med i firandet…

♥

första advent

Nej då, nej då…

… jag har inte ingått ny familjekonstellation…

Det finns fortfarande fyra barn (och make) i min familj även om endast tre är representerade på bild.

För några veckor sedan skickade jag ett sms till min äldsta dotter, till min son och till min mans son. Jag lät dem förstå att jag tyckte det var dags att uppdatera fotona på bloggen – de växer fort alla barn och plötsligt såg de så små ut! Jag frågade då, med tanke på att tonåringar har så mycket åsikter om det mesta, om de fortfarande tyckte det var ok att vara med på bild på bloggen?

Tre svar fick jag!
Alla kom snabbt och alla svaren var olika!

Det första svaret löd:

”Nä, asså ja vill nog inte de, typ…”

Det andra svaret löd:

”Asså, de spelar verkligen ingen roll, typ…”

Det tredje svaret kom och löd:

”Jo… det är ok, om jag får vara med och välja bild…”

Så så fick det bli!

Respekt…

Den lilla skruttan då? Ja, henne behövde jag inte ens fråga
Hon är en linslus av stora mått och gärna med på varenda bild som tas i hennes närhet. Jag berättade för henne att jag ville ta lite nya foton på henne till bloggen, foton som visar vilken stor flicka hon blivit nu. Jo, men det var ok, absolut! Jag bad henne då om att skippa ”fjortisminen” hon gärna tar till då kameran kommer fram och jo, det var också ok – hör och häpna!

Så för er som undrar så är familjen intakt med make och fyra fantastiska barn i varierande åldrar…

♥

Nu är hon här igen…

… min lilla ängel som är lite olika…
…lite speciell…

För sjunde året i rad har hon, lagom till första advent, intagit sin självklara plats på köksbordet.
Mitt i allas vårt blickfång!

Jag har en stor svaghet för änglar och hjärtan vilket säkert avspeglas i vårt hem.
Kanske för att de står för något gott, var och en på sitt sätt…?
Jag vet inte, jag vet bara att jag har svårt att låta bli att köpa en fin ängel eller ett särskilt hjärta när jag trillar på dem.

Den här alldeles speciella lilla ängeln mötte jag för sju år sedan.
Det var lilla H:s första advent som stundade och ja, jag var ännu helt omtumlad av att en extra liten kromosom dykt upp i vårt liv.

Omtumlad, orolig men egentligen allra mest nyfiken…

Omtumlad eftersom ingen av oss funderat över att ”lilla Grodan” i magen var alldeles särskilt speciell.
Orolig då jag ganska snart blev varse folks fördomar och samhällets syn på olika människor.
Nyfiken för att lilla H bara vara så underbar och för att jag inte hade en aning om vad en extra liten kromosom skulle medföra för oss alla som står henne nära.

Då trillade jag på henne!
Den särskilda och lite olika ängeln.

Hon är inte ljus och vän med blont lockigt hår!
Hon är mörkhyad, vacker och har kolsvart hår!

Hon är olik den ”gängse normen” för hur en ängel ”brukar/ska” se ut…

Det var nog första gången det slog mig tydligt att ”olika” är bra!
Vi är ju alla olika och låt oss så förbli.

Var och en av oss som går här på jorden är särskild, speciell, unik och lite olika…

♥

olika

Jag tror att det var tredje gången…

… möjligtvis fjärde gången…
… som lilla H klippte håret hos frisören igår!

Ja, hon har naturligtvis klippt håret mer än tre eller fyra gånger i sitt liv.
Men inte hos frisören!

Länge, länge var det tvärstopp på den fronten!
Totalvägran att ens kliva över tröskeln till en salong, och Hedvigs vilja ruckar man inte på i en handvändning.

Jag har många gånger undrat om det varit fel på min barnuppfostran i de tidiga åren eftersom Ebba var precis likadan! Det gick inte att få henne att ens ställa sig i dörröppningen till en frisörsalong!
Lönlöst!

I flera år var det lönlöst och jag har klippt, och klippt lite till och lite till eftersom håret tenderar att bli lite snett då jag faktiskt inte kan klippa hår!
Som tur är har båda tjejerna tidigt haft långt hår och dessutom tyckt om att vara fina i håret med flätor, tofsar och annat – då döljs lätt det sneda, vinda, hemklippta…

Men, så tänker jag vidare att så himla fel kan jag ju inte gjort ändå eftersom Ludde gladeligen gått till frisören sedan ett års ålder. Han har tagit emot hela kitet med glädje; sax, trimmer, gelé och gärna lite grön färg som pricken över i:et.

Men inte Ebba inte…
Och inte Hedvig heller…

Plötsligt för ca 1 1/2 år sedan hittade jag en salong där hon klev över tröskeln – men hon ville inte klippa sig!
I just den salongen fanns en rolig, röd bil att sitta i. Hedvig satte sig – men ville inte klippa sig!
Då hon satt i den roliga, röda bilen drog jag försiktigt ur snoddarna ur flätorna varvid hon blixtsnabbt frågade:

– Va´ hålle du på meee?!
(nästan med Östgötsk dialekt av någon anledning)

Jag mumlade något om att vi ju i alla fall kunde kamma håret nu när vi ändå var där.
Kamma gick bra, bara inte klippa!

Sedan kom frisören och bara ”pillade” lite i håret medan jag kammade.
Så tog frisören en egen kam och kammade också.
Då tittade Hedvig på Youtube på min telefon och ja, plötsligt var hon klippt och fin!

Och mallig!

Åh, hon hade ju klippt håret hos en riktig frisör – helt ovetandes förvisso men ändå!
Stoltheten kände inga gränser men färg i håret ville hon inte ha!
Tvärnej!

Istället fick hon då en rad med diamanter i håret som värmdes fast med hjälp av plattång.

Vän av vanor som hon är, lilla H, så har vi fortsatt de andra gångerna på samma sätt.
Lirka, locka, kamma, pilla, och så plötsligt är det klart!

Igår var hon lite, lite modigare…
Hon klev ganska kavat in på salongen, valde bort den roliga, röda bilen med motiveringen att hon är en stor tjej nu, hon går ju i skolan i all sin da´r, och satte sig istället i en vanlig stol!

Vi behövde inte lirka lika mycket, jag behövde inte kamma först t ex och frisören behövde inte smyga med själva klippningen.
Den här gången gick gränsen istället vid klämmor!
Hedvig ville inte ha klämmor i sitt hår men vågade inte riktigt säga det.
Istället såg jag hur ögonen plötsligt blev blanka av tårar och underläppen började darra…
När jag frågade vad som var fel viskade hon:

– Ja gillal inte klämmol mamma…

Frisören tog snabbt bort klämmorna och då kändes det bättre i Hedvigs lilla kropp – puh, klämmor är visst lite scary om man är liten H.

Det var nej tack till rosa färg i håret igår också men Hedvig kom själv ihåg de vackra diamanterna hon fått tidigare och sade, förvisso lite blygt men ändå:

– Ja ville ha iamantel tack….

Och visst fick lilla fina H vackra diamanter i sitt hår!
En hel rad med vackra rosa diamanter!
Med stolta och lätta steg skuttade hon ut från salongen, glad och trallande!

Åh, jag kan riktigt känna hur nöjd hon var över att det var klart, nöjd över hur vacker hon blev, nöjd över de gnistrande diamanterna och framförallt nöjd över att det gick bra även den här gången…

♥

klippa håret

Hon är en liten baddare…

… i vattnet, lilla H…

I fredags mötte jag en glädjestrålande liten H på fritids!

– Ska visa dej en sak mamma…

Snabbt plockade hon ner sin Spidermanryggsäck från kroken och letade i alla fack tills hon till slut fick tag i vad hon skulle visa. I den fina, knubbiga lilla handen låg hennes allra första simmärke!

Åh, så stolt Hedvig var!

Och åh, så stolt jag kände mig; Baddaren!
Den går inte av för hackor den inte!
I alla fall inte då det kommer till ens egna barn!
Med sina egna barn blir man stolt över de allra märkligaste saker.
Nu menar jag inte att Baddaren är en märklig sak att vara stolt över, tvärtom, Baddaren är stort, men tro mig, jag har känt en omättlig stolthet över de mest märkliga ting mina barn gjort…
Men jag står för stoltheten än idag och bjuder gärna på eventuella höjda ögonbryn.

För att klara av Baddaren säger simförbundet att man ska klara av:

Dopp-prov:
doppa huvudet under vattnet fem gånger

Bubbelprov:
andas in, hålla andan och blåsa ut under vattnet
(antar att det är vad vi menar när vi säger att vi ”kokar kaffe”…?)

Glidprov:
glida fem sekunder i vattnet med framsträckta armar och ansiktet under vattenytan.
Momentet upprepas fem gånger.

Jag tänker att ovan har Hedvig klarat ett bra tag, ett par år faktiskt, men jag har aldrig tänkt tanken på märkestagning – förrän nu…

Å´ andra sidan går Hedvig nu i simskola och jag tror att i stoltheten över sitt märke ligger också en härlig känsla av att vara en stor tjej som fixar simskolan utan mamma.
Där var hon ju inte för två år sedan och hon är förmodligen lyckligare för sitt märke idag än vad hon hade varit då?!

Allt har sin tid tänker jag…

♥