Krisen är över!!!

Äntligen kom sms:et ifrån DHL!
Woody har anlänt och placerades på lilla H:s bilbarnstol för att hittas då trött Hedvig klev in i bilen efter fritids…

Vilken lycka! Vilket tjut hon gav upp!
Vad hon skrattar då han pratar! Han pratar norska o låter mest som Skavlan tycker vi. Tänk er Skavlan som Sheriff Woody så förstår ni det roliga!

Den stackars huvudlösa då…? Ja, han kan ju prata trots att huvudet är av så han ”hänger” med oss ännu och är med i leken till fullo.

Hos oss får alla vara med i leken….

♥

Lilla H har lagt sig till med…

… en frustrerande ovana…

Lilla H vill inte sova!
Lilla H vill komma upp och ”vala med”!

Jag försöker förklara för henne att små barn måste sova i tid.

– Ja äl inte liten, ja äl huu (7) ål!
säger hon då, ack så bestämt!

Då får vi ändra infallsvinkel tänker jag och säger att hon skall sova först för att hon är yngst fast hon är stor, sedan skall hennes storasyskon sova och sist mamma och pappa. Det sista är en sanning med modifikation för alltsom oftast lägger vi oss efter hennes storasyskon numer, men jag tänker att hon kanske förstår logiken om jag säger så…

Det gör hon!
Förstår logiken menar jag.
Fast hon struntar helt i den och hävdar att hon vill komma upp och ”vala med”…

På vardagarna kan jag inte riktigt tillgodse hennes önskan tycker jag, inte då det är skola dagen efter.
Detta har lett till ett evinnerligt springande ut och in i hennes rum på kvällarna – otroligt frustrerande och faktiskt ganska irriterande…

Men så kommer då fredag och lördag!
Då kan man ju få ”vala med” tänker vi och lilla H sätter sig, extremt nöjd, mellan mig och sin pappa i soffan.
Att ”vala med” innebär för mig inte att man är uppe till klockan 22 eller så, inte om man är sju år och absolut inte sover en minut längre på morgonen även om man fått vara uppe sent.
Nej, senast kl 21 släcks Hedvigs lampa och då har hon hunnit ”vala med”.

I lördags likaså!
Kruxet var att Hedvig inte tyckte hon varit med tillräckligt länge och kom upp igen, placerade sig i soffan samtidigt som hennes ögon pejlade av om vi plockat fram några ytterligare godsaker på bordet.

Nej… tänkte vi som ville sätta på en film och sjunka ner i varsitt soffhörn…
Vi som sett fram emot en spännande thriller…

Det var ju inte att tänka på, istället blev det – håll i er – Gäster med gester!
Inte mitt favvo-program om jag skall vara ärlig…

Men så kul det blev!
Hedvig stod helt och hållet för vår underhållning – hon älskade programmet!

Hon härmade och apade sig som det värsta i soffan och konstaterade efter en stund:

– De tecknal på tv:n! De kan teckna! De äl tätteloligt!

Tja, vi kunde ju hålla med om att de tecknade. Mer ”gestikulerar” tänker jag men ok, vi höll med om att de tecknade. Vi höll med om det ända tills Hedvig utbrast:

– Neeej! De tecknal ju fel!!! De kan inte teckna… Men jag kan!!!

Och visst kan lilla H, hon kan ju nästan allting…

♥

fel

Idag kom brevet…

… som vi väntat på…
… och ändå liksom fasat för…

Brevet ifrån Drottning Silvias Barnsjukhus pratar jag om.

Vi, eller lilla H rättare sagt, har fått ett datum för den katerisering som måste göras.

Fast jag vetat länge att brevet kommer ligga i brevlådan en vacker dag så slog hjärtat ett dubbelslag då min man sade att det kommit.

Nej, nej, nej, NEEEEJ skriker det inombords!

Med huvudet vet jag att det är nödvändigt…
Med huvudet vet jag att det inte finns något alternativ…
Med huvudet vet jag att lilla H är påverkad av sitt höga blodtryck…
Med huvudet vet jag att det är ett relativt enkelt ingrepp…
Med huvudet vet jag att vi har bland de bästa kardiologerna i världen just på Drottning Silvias Barnsjukhus…
Med huvudet vet jag att lilla H genomgått större, mer riskfyllda operationer som bebis – och det gick ju bra…

Men det är mitt lilla barn…
Det är trots allt en sövning…
Oron från då, när min lilla H var så liten och så sjuk, kommer tillbaka…

Det känns som om det är hysterisk kaos i hela mitt inre, samtidigt som mitt praktiska jag kommer fram.
Vi har tittat i almanackan, konstaterat att det krävs tre dagar ledigt ifrån skolan, bestämt vilka kvällsaktiveter som behöver avbokas och vilka som kan vara kvar.
Jag har konstaterat och för säkerhets skull skrivit en lapp att jag måste komma ihåg att ringa på måndag mellan kl 13.00 och 14.30 för att bekräfta datum och tid.
Jag har berättat för Hedvig att vi fått en tid för att laga lite till i hjärtat.
Jag har också berättat för Ebba och Ludvig att vi fått en tid för att laga lite till i hjärtat.

Allt detta medan hela mitt inre skriker av oro…
Det är mitt lilla barn…

♥

rädd

Igår hade vi besök…

… av M och hennes familj…

Familjen som vill lära känna lilla H för att få lov att ”låna” henne då och då…

Lite nervöst och ändå inte kändes det.
Nervöst för att det är en ny situation för oss – och för dem – samtidigt har jag mailat och pratat så mycket med M att det känns som om jag känner henne lite.

Hedvig var laddad!
Redan i lördags bakade vi ”bluna muffins” (gäller det muffins tycker Hedvig endast om chokladmuffins) för att bjuda M och hennes familj på.

Lite osäker på hur jag skulle introducera för Hedvig vilka dessa människor är slank det ur mig under veckan som var att de är kompisar till mig och Hedvigs pappa.
Kompisar är ju bra, det vet Hedvig om någon, och blev med ens positivt inställd till besöket.
Vi har pratat mycket om dem alla, vad de heter, vad barnen heter, vad hunden heter och vad deras lilla hamster kan tänkas heta för det hade jag inte riktigt koll på.

Så kom de…
… lilla H vägrade att komma och hälsa…

Så himla mycket Hedvig att göra så!
Det hon inte vill, det gör hon bara inte…

Hon hade helt sonika placerat sig själv på övervåningen bredvid Ludde i soffan och var djupt insjunken i sitt Nintendo DS. När jag bad henne att komma och hälsa hördes ett svagt:

– Nää…. ja vill inte…

Så vi struntade i henne en stund, fixade fika och småpratade lite.
Som sagt, det är en ny situtation för alla inblandade…

Jag frågade deras dotter, 12 år, om hon hade lust att följa med mig upp för att ”locka” med Hedvig ner till oss och jo, det gjorde hon gärna.
Vilken Mathilda!
Hon hälsade på Hedvig som blev ”tätteblug” och satte sig sedan bara bredvid och började prata om Mario etc.
Lilla H blev mäkta imponerad!
Här en kommer en stor tjej och vill vara med – och känner dessutom till Mario!!!
Efter en stund frågade hon Hedvig om hon kunde få se hennes rum.

– Jaa kan du…
svarade Hedvig.

– Kan du följa med mig dit?

– Jaaa! Det göl vi!

Sedan fick Hedvig bråttom att samla ihop sig och sitt ds och skyndade sedan nerför trappan till sitt rum, mycket noga med att inte slänga ett enda öga utåt köket eftersom hon ju faktist var ”tätteblug”…

Pang!
Dörren till Hedvigs rum smälldes igen och ingen av oss andra var välkomna.
Efter en kort stund hördes skratt och flams inifrån rummet och när jag knackade på för att be dem komma och fika ville Hedvig inte alls!!!

Jag är inte så förvånad!
Himmel vad bestämd den lilla ”ungen” är…

Men Mathilda lockade med Hedvig även denna gången.
Lite tyst satt Hedvig med och fikade medan hon snabbt tryckte i sig två ”bluna” muffins, hon som annars inte är någon gottegris.

Plötsligt berättade hon att inte alls var blyg längre och jo, lite släppte allt blygseln även om hon inte körde samma race som hon gör annars. Jo, med Mathilde gjorde hon det! Jag kan bara tänka mig hur mycket hon bestämde och härjade med henne. Hedvig är lite som Pippi; hon tar det gärna med kommando…

Hedvig visade sina dagböcker, hoppade studsmatta med Mathilda och ja, hon stortrivdes!

En ljuvlig Bukowskikanin fick Hedvig i present – den fick fick till och med sova hos Hedvig i natt och det brukar minsann inga nykomlingar få göra.

När de sedan åkte hem satt Hedvig i mitt knä på altanen och vi vinkade till Malin, Mikael och Mathilda.
Då ropade Hedvig:

– Hej då Mathilda, ja kommel snaat till dej o lekel…

Vi bestämde igår att de skulle fundera på sitt håll och vi på vårt håll och sedan höras under veckan.
Från vårt håll behövdes inte mycket funderande, inget alls egentligen.
De tre av familjens fyra medlemmar vi träffat gav oss ett så oerhört varmt intryck!
Underbara människor, med fötterna på jorden och, som vi uppfattar det, med en genuin övertygelse om att Hedvig kommer att berika deras liv…

Det gör hon ju!
Det vet vi alla som känner lilla H, hon berikar, hon ger och hon lär oss varenda dag och jag delar gärna med mig av henne till andra människor. Till de jag tycker om vill säga…

Så idag, vid lunch, så ringer Malin!
Hon vill, de vill, hela familjen vill lära känna lilla H och låna henne av oss!
Åh, mitt hjärta tog ett glädjeskutt och jag känner mig alldeles rörd.

Så säger Malin det jag helst av allt vill höra!
Nämligen att de naturligtvis hoppas att få vara en del av Hedvigs liv, inte bara nu för ett kort tag utan jämt…

♥

Nu har vi lite kris…

… i familjen!

I morse tappade älskade, älskade favvo-leksaken huvudet!

Vad gör man när en älskad tappar huvudet?
Bokstavligen tappar huvudet…
Förutom att bli ledsen…

Är man lilla H ber man sin pappa laga och när pappan säger att det inte går säger lilla H:

– Vaffö inte?

medan ögonen fylls av tårar…

”Hårda Woody” och ”mjuka Woody” är Hedvigs absoluta favoriter.
Dem långar hon inte ut till någon enda.

Mjuka Woody anlände först till den här familjen.
Han är mjuk rakt igenom och ”kan inte plata”.

Ett halvår senare kom tomten med ”hårda Buzz o hårda Woody”.
De kan både prata och interagera med varandra.
Buzz är tillräckligt intressant för att inte heller lånas ut till små kompisar, men han är inte inte så prioriterad som Woody. Sedan i julas leker Hedvig nästan uteslutande med ”mjuka och hårda Woody” eller ”mina cowboydockol” som hon också kallar dem.
Och hon verkligen leker med dem!
Det är rollspel på hög nivå och de heter ibland Adam & Marcus, ibland Älgbert & Nora, ibland… ja deras namn beror helt på vilken lek lilla H leker för stunden.

Nu är huvudet av och hon fortsätter leka med huvudet bredvid sig.
Det ser makabert ut, det gör det!

Det som känns sorgligt är de stora, bruna, ledsna ögonen som undrar varför inte pappa kan laga…

Jag har ringt till Lekia, till Toys R Us, till BR Leksaker men nej…
Talande ”hårda Woody” är slut i lager och kommer inte in igen.

En leksaksbutik på nätet har den – norsktalande!
En har jag hittat på Blocket, mailat säljaren i desperation men ännu inte fått svar.
Tradera har ingen…

Finns det någon i vårt avlånga land som händelsevis har en talande Woody till salu får man ”tättegärna” höra av sig till lilla H (genom oss).

Ledsamt är det…

♥

En gråsugga har sex ben

… som sitter fast på ryggen…

Lilla stora H har nu varit ettakluddare i fem veckor och det är som om hon aldrig gjort annat än gått i skolan och på fritids! Hon älskar det!
Hon skulle gärna gå i skolan både lördag och söndag också, så himla kul är det!

När vi traskar över skolgården tillsammans (hand i hand skulle jag vilja tillägga men då ljuger jag; Hedvig vägrar hålla handen) varje morgon lilla H och jag så hörs det från alla håll och kanter ”Åh, nu kommer Hedvig”, ”Hej Hedvig!” och ”Hedvig! Vill du vara med?” och jag njuter!
Åh, vad jag njuter av att Hedvig ingår i ett eget socialt sammanhang – alles hälv – och att hon har så många kompisar, en del små, andra så stora som sexor!!!
Och ja, det är små kompisar från både ”vanliga” och (i så fall) ”ovanliga” skolan!

Jag tänker att Hedvig går i skolan rätt och slätt, varken vanlig eller ovanlig, och jag önskar att folk bara rätt och slätt såg det som just ”skolan”.

Lilla H är toktrött på eftermiddagarna och vill bara leka ”alles hälv” någon halvtimme/timme då vi kommit hem. Hon är bara på skolan och fritids en timme längre i tid än vad hon var på dagis men är så enormt mycket tröttare.
Det är förmodligen hela den nya situationen med nya kompisar, nya lärare, nya aktiviteter (som Kingboll som hon slängde ur sig i morse att hon tänkte spela på rasten. Jag har aldrig vetat att Hedvig spelar Kingboll… Är det samma lek/spel som Kingout kanske?) och framför allt så mycket lärande.

Visst lärde hon sig miljoner saker på dagis också men det är ändå – och ska vara tänker jag – skillnad på mängd inlärning. 

I onsdags då jag hämtade Hedvig hade hon varit i skogen och letat efter gråsuggor. Hon berättade för mig:

– En glåsugga hal sex ben, benen sittel fast på lyggen mamma!
Ja jillal inte glåsuggol mamma!

– Nja, det gör nog inte jag heller faktiskt, gillar gråsuggor.

Jag frågade vad gråsuggorna äter (det vet jag faktiskt och verkligen inte), då tittade lilla H på mig med sina stora runda, bruna och kloka ögon, sedan började hon skratta:

– Vet inte du??? De ätel blad o löv mamma…

Jag tänker att man lär så länge man lever och ja, nu kan jag ju lite om gråsuggor också.

Vidare berättade Hedvig att de i skogen också tittat på björken. Och om jag kanske inte visste något om björkar heller så var hon snabb att upplysa mig:

– Bjölken äl ett tläd mamma! Finns många tläd i skogen, bjölken äl ett tläd…

♥

Nu har vi fått…

… X antal timmar beviljade av LSS-handläggaren…

Det är bra…
… fast jag vet inte om det känns bra…

Det är kluvet!

Det känns bra att stöd och hjälp finns att få…
…men det känns inte bra att saker och ting måste tillrättaläggas för att lilla H skall få det som är självklart för andra små barn…

Det känns orättvist…
… men också bra…

Åh, jag kan inte ens bena ut själv hur det känns i hjärtat, i huvudet, i magen!
Hur skall jag då kunna förklara för någon annan?
Någon annan som inte är i samma situation, som tror sig förstå men som ser allting utifrån och oftast mer rationellt och sakligt än vad jag gör…

Jag är inte rationell och saklig när det kommer till mina barn.
Kanske man inte ska vara det med sina egna barn?
De har ju så stor plats i ens hjärta att det kanske är nödvändigt att man först och främst tänker och känner med hjärtat och magen?

Av LSS-handläggaren fick jag veta att timmarna på kortis på helgerna är fulla.
Hon tyckte dock inte att vi skulle tacka nej utan låta Hedvig använda sig av kortis en veckodag då och då…

Njaaa… alltså jag har svårt att se nyttan med kortis för Hedvigs del då.
Svårt att se vad det ger henne att gå dit efter skola och fritids då hon är ”tättetlött” och faktiskt bara vill gå hem…?

Så kan jag inte göra mot mitt lilla, lilla hjärta!
Så vill jag inte göra mot mitt lilla, lilla hjärta!
En ”tättetlött” liten H skulle förmodligen vara ledsen och längta hem.
Hur skall jag då kunna övertyga henne om att det är kul på kortis?

Då beslutet på antal timmar damp ner i brevlådan gjorde jag som så många gånger förr med alla dessa brev;
jag läste det snabbt, samtidigt som jag packade upp några påsar med mat från Ica, låtsades vara saklig och försökte rycka på axlarna och dra slutsatsen att ”Tja, det här var ju bra…”

Varför jag låtsas?
Självbevarelsedrift antar jag…?
Det är ju så jobbigt att vara tyngd, att vara orolig, att vara ledsen…
Bättre då att emellanåt lura sig själv lite och låtsas vara t ex rationell.

Det funkar!
En stund, några timmar eller några dagar – det är olika.
Den här gången fungerade det några dagar, kanske två, sedan kunde jag inte hålla mig längre utan gick ut till min man som då stod vid grillen och sade:

– Vet du vad?!
Om kortis inte har plats på helgen så ser jag inte nyttan för Hedvig!
Då vill jag inte att hon skall vara där utan då kanske vi skall se om det finns någon fantastiskt varm och kärleksfull familj som vill ”låna” det bästa vi har då och då istället…?

Jag vet inte vad jag var beredd på för svar (och jag kände att jag lagt fram det lite väl bestämt) men min man vände sig om, tittade på mig, tittade sedan på Hedvig som lekte vid lekstugan, tittade på mig igen och sade:

– Jag tänker likadant…
En familj som kan ta med Hedvig på roliga saker att göra utan oss, en familj som kan låta Hedvig vara en naturlig del av deras familj och umgänge, en familj som tycker mycket, mycket om Hedvig för just den hon är…

Mycket mer om detta blev inte sagt och vi funderade nog vidare lite på varsitt håll hur vi skulle, kanske, eventuellt, gå vidare med våra tankar.

Så plötsligt!
Som en skänk ifrån ovan kommer det ett lite undrande men mycket varmt mail ifrån M!
Mitt hjärta tog ett glädjeskutt medan jag läste!
M och hennes familj har länge funderat på att ha ett litet ”extra” barn då och då.
M och hennes familj känner att de har tiden, viljan och längtan efter att lära känna någon ny som de kan få ”låna”, ta del av, lära känna och lära av…

M och jag har mailat ett par veckor, vi har mailat mycket!
Vi har också pratat!
Jag har en oerhört positiv bild av M och hennes familj, bara det värmer hela mig.

Imorgon kommer M och hennes familj hem till oss!
Det är lite nervöst…
Tänker att de kanske känner likadant!?

Vi har lovat varandra att vi ses förutsättningslöst, det är mycket som skall stämma.
Personkemin måste stämma, vi måste tycka om varandra.

Lilla H måste tycka om.
Lilla H måste lita på.
Lilla H måste känna nyfikenhet och glädje.

Jag tror att Lilla H kommer att tycka om.
Ibland tycker hon om direkt, ibland tar det ett tag – det är ok.

M och hennes familj måste tänka många gånger på om de är beredda att göra detta…

Det är en lång bit kvar, men vi tar första steget imorgon och ser vad det ger.

Om detta känns bättre än kortis?

Mmm… mycket bättre…
Det är kluvna känslor i det här också naturligtvis, men hade vi redan känt den här familjen så hade det ju ”bara” varit som att låna ut sitt barn till en god vän – och det gör man ju gärna.

När jag tycker att det känns ledsamt försöker jag se det som att detta egentligen är som att ge Hedvig en present, hon får något hon per automatik inte har – det kan väl inte vara fel…?

Glad och rörd är jag över att M och hennes familj ”hittat” lilla H…

♥

present

Att se det stora…

… i det lilla är Hedvig expert på!

Det också, skulle jag vilja tillägga!

Lilla H besitter en avundsvärd förmåga att leva i nuet utan att för den skull vara omedveten om dåtid och framtid.
Hon har enorm koll på vad som skett och vad som komma skall.
Jag tror att hon har behov av att ha kontroll, för att få struktur i sitt liv.

Men hon lever i nuet, hon är i nuet, det är nuet som är viktigt för henne och nuet som gör henne glad, lycklig, orolig, ledsen, olycklig eller vad det nu må vara.

Jag är dålig på att vara i nuet!
Jag är oftast någon annanstans i tanken och funderar ibland över vad jag missar…
Jag menar, nuet kan vara något som gör mig glad och lycklig men om jag hela tiden är ett, två eller tre steg framåt i tiden – kanske grubblar på något jag är orolig för som eventuellt kommer att ske – ja men då missar ju jag det härliga lyckliga nuet….

Utöver det har jag då lagt en hel del energi på att oroa mig för något som kanske inte ens inträffar…

Det är ju galet dumt gjort av mig får jag säga.
Men jag försöker!
Jag försöker verkligen att lära mig av lilla H:s totala närvaro.

I lördags hade vi en fantastiskt skogspromenad lilla H och jag.
Faktist riktigt härlig och detta trots att jag egentligen inte tycker så mycket om att vara i skogen.
Ooops… så får man kanske inte säga?
Att man inte trivs i skogen…?

Jag har inget emot skogen som är vacker och trollsk, men jag tycker inte om att vara där.
Tänker att det beror på att jag snörvlar och nyser, det kliar i både näsa och ögon och det är faktiskt inte något vidare…

MEN promenaden i sig var underbar och som alltid känner jag att jag lär mig så otroligt mycket av Hedvigs reflektioner kring saker och ting.
Att hitta en koja någon annan har byggt gav upphov till en rolig variant av ”Mamma-Pappa-Barn” där Hedvig var pappan, jag mamman (hur skulle jag kunna vara något annat liksom…?) och där barnet…
Ja, vart var barnet? frågade jag.
Efter en stunds funderande sade Hedvig:

– Äh, vi lekel bala mamma-pappa! Barnet äl i stan med sin sina kompisal…

Jag anar att ”barnet” som var i stan i Hedvigs värld jämfördes med storasyster…

När vi hade lekt mamma-pappa stötte vi på ett märkligt träd som hade växt och format sig efter ett berg.
Man fick titta högt för att se detta och jag gjorde Hedvig uppmärksam på vad jag såg.
Medan jag stod där och tänkte att det var märkligt att ett träd kan ”platta ut sig” så där för att berget var i vägen, och sedan fortsätta växa rakt upp i himlen!
Det var ju vad jag såg…

Hedvig däremot, hon tittar upp, skrattar till och säger:

– Titta mamma, tlädet o bäljet klamas mamma! Va mysit de hal….

Ja men så klart, trädet och berget kramades och hade det mysigt – det var vad Hedvig såg…

Vi knallar vidare och hittar en pinne som jag tänker är bra att använda till en slangbella om man nu skulle vilja göra en sådan. Jag visar den för Hedvig som inte alls ser möjligheterna till en slangbella; hon ser bokstaven ”Y” och börjar glatt rabbla de ord hon kan som börjar på ”Y”, så som ”yxa” och ”Yvonne”.
En rak pinne blev ”lilla l” och lade hon till en kotte ovanför blev det ”lilla i”…

– Mamma! Hela skogen hal många stävel (bokstäver)…

Skogspromenaden var här och nu!
Jag är imponerad av Hedvigs förmågor som så många av oss tappat längs vägen.

Jag skulle så gärna vilja se världen på samma sätt som Hedvig gör…

♥

Modiga, modiga…

… modiga Ebba!

Ebba som står upp för sina åsikter…
Ebba som vågar stå upp för sina åsikter…
Ebba som vill att andra människor tar del av hennes åsikter…
Ebba som låter andra ta del av hennes åsikter…
Ebba som älskar sin lillasyster överallt annat…

Fina, stora, kloka Ebba har börjat gymnasiet.
Det innebär ny skola, nya lärare och framför allt nya klasskompisar.
På en annan ort, i närheten förvisso, men ändå på annan ort.
De nya kompisarna vet inte att Ebbas lillasyster har Downs syndrom.
Det är lätt att tänka att det väl inte spelar någon roll…

Men det spelar roll…

Syskon till ett barn som inte faller inom ramen för det ”normala” blir utsatta för elakheter!
Ledsamt men sant!

Men nej, säger föräldrar till mig, inte här, inte på den här lilla orten där vi bor…?
De syftar på skolan som Ebba gått på mellan förskolan och åk 9 och som Ludvig går på ännu.
Alla känner ju Hedvig och vet hur mysig hon är, fortsätter föräldrarna.
En del av dessa är föräldrar till barn som sagt elakheter och fått Ebba och Ludvig att gråta många gånger.
Mina barn upplever en orättvisa och en kränkning för vart elakt ord som sägs om Hedvig, Downs syndrom eller andra funktionsnedsättningar…

Jag kan inte sluta fundera på varför människor är elaka…

I sin nya skola beskriver Ebba sin lärare i samhällskunskap som suverän!
Han ställer frågor, kräver svar, väcker tankar och vill att var och en skall fundera över sin egen åsikt i den nämnda frågan och han vill att man skall kunna argumentara för och stå för sin sak.

Det är bra tänker jag, det är samhällskunskap på hög nivå!
Att reflektera och tycka till!

Igår kom Ebba hem och berättade att läraren ifråga hade bett dem återge nyheter som de hört/sett/läst för att sedan berätta sin egen åsikt/tanke om nyheten.

Då säger fina, kloka, varma, kärleksfulla Ebba att när några andra hade talat om nyheter så berättade hon om debatten som pågår i Danmark kring den utökade fosterdiagnostiken vilket lett till antalet födda barn med Downs syndrom har minskat kraftigt.
Hon berättade också att det beskrivs som en seger för det danska samhället.
Vidare berättade hon att Danmark triumferar med att om bortsorteringen av dessa foster fortsätter i samma takt som nu är Downs syndrom praktiskt taget utrotat år 2030…

… hon berättade även inför hela klassen att det beskrivs som en seger…

Klassen blev intresserad, tog ställning, argumenterade, debatterade och klassen undrade så klart hur Ebba visste allt detta? Hur kunde hon vara så insatt?

– Men vad sade du då gummman?
undrade jag och tänkte att det kräver mod att positionera sig genom att berätta.

– Att jag har en lillasyster med Downs syndrom och att jag älskar Hedvig precis lika mycket som jag älskar mina andra syskon!

…svarade Ebba…

Lilla, stora, kloka, fina, empatiska, stolta Ebba vars enda sorg med den lilla extra kromosomen i familjen är att Hedvig faktiskt inte har den ärftliga varianten av Downs syndrom – för Ebba vill så gärna i framtiden ha en egen liten bebis med en extra liten kromosom…

♥

modig