Kan det vara så…
… att koden är på väg att knäckas…?
För ett par veckor sedan kunde lilla H plötsligt läsa några ord med tre bokstäver!
Konsten att ljuda har hon kunnat länge men hon har inte fått ihop ord mer än på två bokstäver, plötsligt blev det tre bokstäver. Åh, så mallig och lycklig jag känner mig för detta!
Varför?
Ja, men… med storasyskonen har det varit så givet (eller i alla fall har jag tagit för givet) att de knäcker koden, lär sig ljuda och sedan lär sig läsa. Med lilla H är det annorlunda… bokstäver kan hon, ljuda kan hon, men när knäcker hon koden till själva läsningen…? Nej, jag vet att det inte är så viktigt när och jag vet att hon kommer att kunna läsa, så småningom….
Men just därför att jag vet detta har jag inga sådana förväntningar på henne – ännu.
Och just på grund av detta vägrar jag lägga ribban för lågt, vi lägger den hellre högt och ser om det funkar, funkar det inte, ja då sänker vi ribban lite…
Jag tror på det, att lägga ribban högt – oavsett extra kromosom eller inte!
Igår kväll hände ännu en sådan, i mina ögon, helt fantastisk ”grej”!
Då lilla H badade frågade jag vad vi skulle läsa för godnattsaga – fast jag visste svaret!
– Bamse å pilalana…
Sist lilla H var sjuk fick hon en ny Bamsetidning av sin pappa och där finns en berättelse om ”Bamse och de mystiska pilarna”. Jättfin berättelse, verkligen, som Bamse alltid presenterar men det är så otroligt tröttsamt att läsa samma saga om och om igen, kväll efter kväll, vecka efter vecka… Så jag tog mig helt sonika friheten att föreslå att vi kanske eventuellt kunde läsa en annan saga – detta fast jag vet att det är som att beställa en konflikt!
Då säger ljuvliga lilla H:
– Ja, de göl vi mamma, vi läsel Glodan blil glad!!!!
– Jaaa, det gör vi Hedvig, vi läser Grodan blir glad, det var länge sedan!
Efter dusch och lite kvällsmat ber jag lilla H att gå och bädda upp sin säng och ta fram boken vi skall läsa. Hon hoppar glatt in i sitt rum och jag hör hon grejar och fixar – sedan blir det tyst! Mycket tyst!
Sedan hör jag snabba små fotsteg och en liten H som springer ut till mig i köket och ropar:
– Mamma!!!! Glodan hetel Max!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
– Heter Grodan Max?
– Jaaaa, den hetel Max, kolla!!!
Så sträcker hon fram den rosa boken ”Grodan blir glad” och visar tydligt författarens namn – och jo, han heter Max!!! Aldrig att jag tänkt på det tidigare men visst heter han Max!
Jag får erkänna att jag blev stum!
Nu har Hedvig en bästa kompis sedan några månaders ålder som heter Max så kanske är det ”bara” ordbilden Max hon läser – men jag vet inte… Jag har inte noterat att hon läst Max som ordbild innan så jag tror nog ändå att hon för sig själv suttit och ljudat och fått ihop bokstäverna till Max!
Mallig är jag…
♥
groda
