Lilla hjärtat har bakat ett hjärta…

I måndags bakade lilla H och jag lussekatter…

Det är en upplevelse i sig att baka med Hedvig!
Man kan aldrig så noga veta exakt hur kladdigt det blir och man kan aldrig så noga veta vart kladdet hamnar – förutom runt munnen på lilla fröken själv.

Vad man däremot kan veta är att det blir sagolikt gott när Hedvig är med och bakar!
Här snålas inte på smör och andra godsaker, ska det va´ ska det va´ liksom…

När vi gjorde degen till lussekatterna var russinen det som var det viktigaste för liten H. Det var dem hon mindes från förra årets lussebak, och plötsligt mindes jag med vilken frenesi och koncentration hon förra året tryckte ner russinen i lussekatterna innan de åkte in i ugnen. Märkligt med minnen… det som var så viktigt för lilla H hade fallit i glömska hos mig men dök upp som ett härligt minne då hon påminde mig om just vikten av russin.

Förra årets lussekatter skapade av Hedvig själv var mest en klutt deg som slängdes (jo, jag menar verkligen slängdes) på plåten och SÅ var det klart, i ett huj liksom. I år var det annorlunda! I år var även knådandet av stor vikt för Hedvig, hon knådade så länge att jag till slut fick säga att deg-klutten nog måste läggas på plåten snart så att den får jäsa i lugn och ro.

– Ja, ja, mamma, en liten stund till bala…

fick jag till svar.

Årets lussekatter blev sååå fina!

Ett (ovan) blev till ett hjärta och när lilla H själv såg det då vi tog ut plåten ur ugnen utbrast hon:

– Ett hjärta mamma! Plesis som jag äl ett litet hjärta!!!

Men eller hur!?

Hon är så sann lilla H!

Hon är ju ett våra små hjärtan och så klart såg hon sig själv i lilla hjärtat på plåten…

Hedvigs lusse-gubbe