Jultider, mystider, minnestider…

Julen är en tid som, förutom hysterisk konsumtion och hysterisk stress, ger många mysiga stunder.
Mysiga stunder såväl under förberedelserna som under själva julhelgen.
Den innebär för mig, och säkert för många andra, också stunder av minnen. Minnen av jular som varit, minnen av nära och kära som kanske inte längre finns kvar hos oss och ja, minnen av själva livet…

Ikväll har Ebba och jag haft mysigt!
Vi har slagit in julklappar, mumsat på saffransbröd och pepparkakor, jag har smuttat på glögg – Ebba ”ogillar” glögg – vi har småpratat och vi har lyssnat på julmusik.

Vi hör Carolas vackra stämma som sjunger ”Himlen i min famn” och då, då träffar minnet mig som en blixt från en klar himmel! Ett lite sorgset minne men framförallt ett minne av kärlek som bara svämmar över hos mig!

En varm känsla spred sig i hela mig då jag hörde sången igen…

Trots att Carola har Sveriges kanske vackraste röst är hennes musik/sång inget jag brukar lyssna till, därför vet jag inte hur det kom sig att jag lyssnade då?

Då, det var när lilla H var alldeles nyfödd…

Liten, liten låg hon i min famn, hjärtsjuk och utan riktig ork att äta…
Liten, liten låg hon i min famn med sin extra lilla kromosom som vi inte var beredda på…
Liten, liten låg hon i min famn medan jag undrade hur i all världen jag skulle kunna räcka till för henne… 
Liten, liten låg hon i min famn och jag kände instinktivt att det fanns en stor mening i livet att just hon, lilla H, skulle komma till just oss…

Medan jag vandrade och vaggade, pussade och gosade, var livrädd att hon inte skulle klara sig, slets mellan hopp och förtvivlan då gick texten rakt in i mitt hjärta.
Det var som om texten var skriven till Hedvig och mig, där och då.

Det blev så självklart, så tydligt, att det var just himlen jag gungade i min famn…