Liten H har skadat tån!!! Ingen vet hur det gick till, plötsligt hördes ett ill-tjut; – Mamma!!!! Det kommer blod på lilla tån!!!! Förskräckelse i hennes röst, liten H är fruktansvärt rädd för blod och blir nästintill otröstlig oavsett smärtgrad. Jag kan ju inte säga att detta inte gjorde ont naturligtvis men av såret att döma samt av hur det skedde ( i alla fall upptäcktes) nämligen när Hedvig lugnt och stilla tittade på film, har jag svårt att tro att det gjorde så ont som det lät! Lilla H är dessutom en mycket smärt-tålig liten tjej… Nåväl, jag tröstade och fick till slut titta på lilla tån (som är lilltån) och jo, där fanns lite blod, med betoning på lite men ändock bloooood… Då kommer vi till nästa katastrof, nämligen plåster! Hedvig är livrädd för plåster också! Min teori är att plåster för henne (och oss andra med för den delen) är synonymt med blod och eftersom blod skrämmer så skrämmer även plåster…? Jag har köpt massvis med plåster; vanliga, blommiga, med Hello Kitty, med Spiderman med ja, you name it men dessa kommer inte ens i närheten av liten H!!! – Åh, vad fint! säger hon beundrande när hon ser dem men på frågan om vi kan sätta på ett plåster på Hedvig blir svaret ett snabbt och bestämt NEJ TACK! Hur löste vi då detta problem med skräckslagen Hedvig? Vi gjorde som så många gånger tidigare: vi satte på en strumpa, då ser Hedvig inte blodet mer och friden infinner sig! Detta var igår kväll, strumpan var på i natt och den är på idag… Frågade om hon inte kunde tänka sig att ta på en strumpa till idag, på andra foten…? Men nej, det kunde hon inte tänka sig alls, hon är så nöjd med en strumpa på och vi andra är också nöjda då. Nästa katastrof kommer antagligen ikväll då det är dags för duschen, då måste vi ju ta av strumpan….  ♥

Ebba & Ludvig hade köpt en present till Hedvig på sin semester; en uppblåsbar spindelmannen ”docka” och lyckan var gjord! Ibland avundas jag Hedvigs enkla väg till lycka måste jag säga!!! Nej, jag är inte en person som har särskilt svårt att känna glädje och lycka – om än att min lycka inte hade varit total över en Spindelmannen-docka ;-)) , men med Hedvig är det lite annorlunda… igen… hon är så omedelbar, så direkt och så 100% ärlig och uppriktig i alla sina känslor och det, just det, kan jag avundas! Jag hoppas hon kommer kunna bibehålla den förmågan under livets väg ♥♥♥

Äntligen hemma!!! Efter två veckor på havet tyckte liten H att det var toppen att komma hem! Så toppen att hon höll på att glömma ta av flytvästen när hon kom hem. Det tog ungefär fyra minuter så var hennes rum helt upp och ner, as usual liksom och ja, Hedvig gillar ju när allt är som vanligt ♥. Efter en stunds röjande har hon nu landat med tv-spel och lugnet infinner sig här hemma… 😉

Kärt återseende!!!! Idag kom Hedvigs nyfunna bästa kompis Viktor på besök! Med ett klingande – Hei, her kommer jeg!!! hoppade Viktor iland i Skärhamn och Lilla H och han kramades. Viktor fast förvissad om att Hedvig är hans ”käresta” och Hedvig lika fast förvissad om att Viktor är hennes bästa vän! Vi fick några mysiga timmar tillsammans på en uteservering på bryggan, i gummibåten samt på Viktors föräldrars båt. När Ludvig dök upp kämpade Hedvig och Viktor ikapp om hans uppmärksamhet  ♥. God som Ludvig är hängde han på och lekte och lekte med dessa båda vildingar. Gränsen gick vid att de försökte ta hans mobiltelefon och hans nyinköpta keps ;-)) Tack Viktor, Torunn & Geir för mysig eftermiddag tillsammans! Hedvig kunde inte alls förstå att ni inte var med under kvällen… ♥

Minigolf är kul! En grå, lite regntung dag på Knippla har vi bl a ägnat oss åt minigolf! Lilla H:s livs första runda och det gick bra!!! Hon har bollkänsla, vilket vi iofs noterat genom vårens fotbollsträningar. Nu är det lite annorlunda att bemästra en klubba dessutom och de av er som känner Hedvig vet ju att hennes humör inte är att leka med 😉 Både Ludde och jag höll på att få en klubba i huvudet ett par gånger då Hedvig av helt oförklarlig anledning fick ett smärre raseriutbrott! Raseriutbrotten var inte, som vi vinnarskallar kan tro, relaterade till dåliga slag, missar etc utan ja, faktiskt helt oförklarliga och utan relevant anledning.. Lyckan i hennes blick när hon gjorde ”mål” var helt obetalbar! Vi, och resten av folket på banan, skrattade gott då hon höjde armarna i skyn och tjoade – Jag vann!!! Jag vann!!!! Värre blev det dock vid sista banan… Den var svår och liten H kämpade länge, länge. Gav upp ibland och tog en annan bana för att sedan åter pröva lyckan på sista banan. Lyckan då hon äntligen fick i bollen blev dock kortvarig; bollen försvann ju!!! Jag lovar, Hedvig förstod först ingenting och NÄR hon förstod blev hon helt bestört, grät, skrek, slet i hänglåset till luckan där bollarna fanns och vägrade helt sonika lämna tillbaka klubban och gå därifrån!!!  Vad vi gjorde? Tja…. efter flera övertalningsförsök gav vi upp och lockade med… glass…. Vad hände? Lyckan infann sig ögonblickligen och summan av kardemumman är att man ibland får köpa sig fri från konflikter  ♥

Idag gick båten till Källö Knippla! Solen skiner, vinden bråkar lite med oss, lekplats x 2 finns liksom minigolf och mitt i allt detta njuter vi av att inte ha något bestämt, ingen klocka på armen… Med lilla H funkar livet så att det mesta handlar om inlärning. Inlärning sysslar iofs alla föräldrar med men med en liten skrutta med Downs syndrom handlar det mesta om aktiv, mer medveten inlärning. Allra mest för att få/nå ett sammanhang i det som vi kallar livet. När jag skriver detta kommer jag på att jag själv tycker det är svårt att få ett sammanhang i livet :-))  Sammanhanget för Hedvigs del är på ett betydligt enklare plan.  Jag pratar om det sammanhang vi andra inte ens ser som sammanhang..  Med detta följer träning och åter träning. Mest i vardagssituationer men även en hel del tillrättalagd träning genom material tillverkat av mig enligt Karlstadsmodellen. Ibland funkar det, ibland inte alls, det beror helt på Hedvigs goda vilja! I år tog jag med mig material till båten som hon helt sonika vägrar befatta sig med hemma -vilket är ohyggligt irriterande när jag lagt timmar på att klippa, klistra, laminera etc. Tänkte att har hon bara pest eller kolera att välja på så…  Det funkade!!! Idag ”skrev” hon ord med två bokstäver utan att blinka! Först trodde jag det var ”tur” att hon skrev rätt men nej, gång efter annan skrev hon rätt!! Stolt mor är jag och plötsligt känns det som mödan värd – alla timmar som läggs på tillverkning av material, alla övertalningsförsök till att få liten H att pröva en ny utmaning, allt tragglande för att förstå en ny uppgift, allt känns plötsligt värt varenda minut <3