Liten H...
Vi är tillbaka …

… tror jag …

Det har gått trögt med bloggandet det senaste året. Av många olika anledningar och samtidigt ingen speciell. Kanske är vi tillbaka nu. Om det fortsatt känns bra. Hedvig väljer så klart själv vad hon vill dela och inte.

Året som var var ett händelserikt sådant.
Hedvig blev faster – en roll hon tar på stort allvar. Och familjens nya lilla människa fyller i dagarna ett år. Fantastiskt. Hedvig gick också ur årskurs två på gymnasiet och började också i årskurs tre.
2022 var också året då Hedvig fyllde arton. Om det kan jag prata till dödagar, om min oro inför Hedvigs vuxenliv med arbete, boende och inte minst de människor hon kommer (behöva) ha omkring sig. Min oro fick nyligen en skjuts från oväntat håll och jag försöker verkligen ta mig an det som är. Det som komma skall får jag ta då. Men om vi struntar i min oro är det himla kul att fylla arton ändå. Som hon har längtat, lilla H. Mest efter att få dricka ett glas bubbel då och då och att få gå på krogen.

Krogen.
Dit hängde hennes fantastiska syskon med. Och hennes lika fantastiska svägerska.
Ett nytt ord i familjen då Ludvig och hans fina Mikaela gifte sig i höstas – det har hänt mycket som sagt.
På krogen drack Hedvig en drink, tog över hela dansgolvet och sjöng karaoke så att alla stod upp och sjöng med. Efteråt ville alla göra en high five med henne. Den yngre generationen, tänker jag, alltså Hedvigs och Hedvigs syskons generation – de är så fina. För dem är olika så självklart och mitt hopp står till just den generationens människor. För allas lika värde.

För att komma in på krogen hade Hedvig laddat med sitt alldeles ”nyfådda” leg.
Döm om hennes förvåning då hon inte behövde visa upp det. Hon gjorde dock som hon brukar göra – hon tog saken i egna händer och sade till vakten att hon ville visa sitt leg.
Nöjd klev hon sedan in.

Nu skriver vi 2023 och mest av allt längtar Hedvig efter att gå ut trean, för att i augusti äntligen börja sitt fjärde och sista år på gymnasiet. För att sedan få ta studenten. Här har vi en tjej som planerar, det hör du. Mycket väntan och längtan blir det.

– Fast vi är här och nu mamma. Det vet jag.
Men längta kan man. Det gör jag.

Helst vill jag konservera dig mitt hjärta, för att slippa all oro …

❤️

… ändå vill jag se dig växa som den underbaring du är …

Hedvig älskar fotboll …

… verkligen älskar …

I tolv år har hon spelat.

Fattar inte själv när jag säger tolv år. Hon var ju bebis igår. Men tolv år sedan är det. Hon var inte fyllda sex då hon började träna fotboll och det var som om det var just det hon väntat på i hela sitt liv. Där hittade hon gemenskap, tillhörighet, sin talang – hon är grym med bollar – och hela grejen med att ha något utanför skola, fritids och mamma och pappa. Första grejen liksom.

De har tränat, utvecklats, deltagit i cuper, tränat mer, arrangerat cuper, utvecklats ännu mer – allt på repeat. Det är som om laget faktiskt kan utvecklas hur långt som helst. Ytterst få har slutat. Väldigt många har tillkommit. Här finns plats för alla som vill. Och det är just viljan som gör laget starka. Som gör själva glädjen.

I många år har Hedvig och hennes lag önskat att få åka på träningsläger. Så klart. Det hör väl liksom till tänker jag. Men så har det inte blivit. Det har istället blivit en kväll på pizzerian. Svinkul, verkligen. Men ändå inte som ett träningsläger. Som andra lag åker på.

Efter alla år är laget ett sammansvetsat gäng. Som har blivit äldre. Som inte alls alltid vill ha sina föräldrar med. Så klart. Som vill åka på träningsläger med övernattning. Så klart.

Vi fattar.

Så vi snackade med laget. Med ”vi” menar jag ”vi föräldrar”. Som funkisförälder är du nämligen inte bara förälder utan också projektledare, tränare, lagledare etc. etc. Hur som helst. Vi snackade med laget, förklarade att det inte bara är att åka på träningsläger, att det kostar pengar.

Pengar är abstrakt för många i laget. Hedvig till exempel, är fullt med på att saker kostar pengar, att man betalar med pengar, kort eller swish. Men i Hedvigs värld är pengar något som bara finns. Att de behöver intjänas är alldeles för abstrakt för att förstå.

Tillsammans med laget kom vi överens om att vi måste göra något för att få något. Vi landade i Ravelli. För att de har allt man behöver och allt man villhöver.

Nu har laget två veckor kvar av sin säljperiod. Snart, mycket snart närmar de sig sin dröm – att få åka på sitt livs första träningsläger. Efter tolv år. Håll med om att det är välförtjänt?

Vill du hjälpa laget att nå sin dröm så kika gärna i deras Ravellishop. Kanske finns där något litet enda du behöver – eller villhöver?

BTW …

♥️

… SIF Allstar heter bästa laget …

Olika behövs …

… på riktigt …

Idag är det Internationella Downs syndrom-dagen och jag har rockat sockorna.

För Hedvig men också för alla andra. För dig och för mig. För att olika behövs och för att jag inte – INTE – vill ha en värld där vi inte får lov att vara precis som vi är.

Jag rockar förresten sockorna varje dag. För att en enda dag om året inte räcker för att förändra synen på olikheter. Vi är alla människor. Vi är olika. Vi behöver vara olika. Vi ska vara olika. Och vi har alla rätt att finnas till och respekteras för den vi är.

Hedvig är en av de klokaste människor jag känner och hon lär mig så mycket om livet. Mitt hjärta svämmar över av kärlek till henne. Tänk då att det finns människor som inte tycker att hon har lika stor rätt att finnas till som alla andra. För mig är det horribelt.

Varför just den 21/3? För att man vid Downs syndrom har en extra (en tredje) kromosom på det 21:a kromosomparet.

Utöver att jag idag hyllat olika lite extra har jag också firat att det idag är exakt ett år sedan min bok Jag behöver Hedvig gavs ut. En bok om hur det kan vara att få ett barn med diagnos, och om rädslan att förlora henne.

Boken har fått otroligt mycket uppmärksamhet i tidningar, magasin, radio och tv. För att inte tala om alla gånger vi (främst Hedvig) blir stoppad på gatan för att någon känner igen henne. Genom boken har jag också anlitats som föreläsare vid flera tillfällen och har fler inplanerade. För mig ör det viktigt att vara en röst åt dem vars röst inte kan göra sig hörd.

Jag tänker att om vi alla hjälps åt har vi en vacker dag en mycket snällare och mer tolerant värld än den vi lever i idag. Det vore fint.

Jag hoppas att du också rockat sockorna idag och så gör alla andra dagar. För Hedvigs, min, din och alla andras skull.

Olika behövs …

♥️

… punkt …

På söndag…

… smäller det…
Då finns boken ”där böcker säljs”.

Vi har en galet spännande vecka. Och förra veckan också om jag ska vara ärlig.
Vi blir intervjuade lite här och där och varstans. Ibland är Hedvig med, ibland inte.
Hon har ombetts att spela in korta filmer till Aftonbladet Family och till P4 Göteborg.
Vilket hon så klart med glädje har gjort.

Idag är vi med i ortens lokaltidning.
Hedvig är utlovad att vår yttepyttiga lilla lånehund ska vara med på bild.
Hon ordnar det för sig. Hedvig. Och han är ju faktiskt hennes bästa kompis.
På fredag skriver Göteborgs-Posten om oss, på lördag Alingsås Tidning.

Idag är jag inbjuden till P4 Göteborg. Hedvig också. Men hon avstår.
Hon är lovad att gå till studion i skolan och spela in en låt.
Hennes prioritering är fullt förståelig.

Men på fredag.
På fredag smäller det minsann.
Då är vi med i Nyhetsmorgon på TV4.
På länk på grund av det ”himla skitviruset” som Hedvig väljer att kalla det.
Också det fullt förståeligt. Bra policy.

Hur som helst är Hedvig utlovad sin favvoprogramledare.
Och ungefär klockan 08:15 finns vi där.
Hedvig och jag.

Vi fnissar mycket de här dagarna vill jag lova.
Ibland kommer en tår när vi pratar om hur förfärligt oroliga vi var allihop när hon var så sjuk.
Då får vi pussas och kramas lite extra mycket och tänka på hur bra allting blev.

 

 

Hedvig ser sig numer som rikskändis…

❤️

… som jag unnar henne…