Liten H...
Alltså…

(null)

… hon bara kliver i…
Med skorna på.
Det är hon i ett nötskal.
Som det känns, så gör man. 
Enjoy och allt sån’t.
Hon har klivit i poolen i Grekland i full mundering. Och hon klev rakt ut  i Delsjön – i full mundering.
Hon har gjort det många gånger.
Jag älskar henne för det.
Och mycket mer.
Hon kör sitt race.
Sitt imponerande race.
Som du lär mig…
❤️
… hela  tiden…
Hon…

(null)

… hennes klokord…
Ändå.
En av de ljuvligaste ljuvliga dagarna i april bjuder våra grannar över oss på ett glas vin. En lördagseftermiddag.
Hedvig älskar våra grannar.
Och hon älskar samvaro.
Så jag frågar.
– Hedvig…
Emma & Kristian bjöd över oss på ett glas vin. 
Vill du följa med?


– Nej tack.
Jag är inte 18 än…
Sant.
Vi tänkte olika och olika är fint…

❤️


… hon…
Av alla saker…

(null)

… jag älskar henne för…
Är detta en av dem.
Den där förmågan av att glädjas förbehållslöst. Den har så många av oss tappat. De flesta av oss tappade den redan under våra första år.
Inte hon.
Hon har den kvar.
Förmågan att brista ut i skratt bara för att livet är så himla härligt. 
Som när jag frågar vad hon önskar sig när hon går ut nian och hon blir så lycklig.
Lycklig över att gå ut nian. Visst.
Men också för att att det är helt crazy att få önska sig en present när det varken är födelsedag eller julafton.
Så hon skrattar.
Oj, vad hon skrattar.
Ja, men du ser ju på bilderna.

❤️


Älskade flickebarn.
20 grader varmt…

(null)

… och studiedag…
Lovely.
Vi packade picknickkorgen och satte oss på en klippa. Åt, småpratade, spelade, skrattade och mös. Hon på sitt bästa humör. Som om solens strålar lyser upp hela henne inifrån och ut. Och mig också.
Senare tog vi en cykeltur.
Till torget. För att köpa glass.
Knas med glass på onsdag tyckte hon, och skrattade åt det också. 
Med varsin stor  – enormt stor – mjukglass i handen satte vi oss på en bänk. Fortsatte prata och skratta och mysa.
Allt i en enda röra.
Som vanligt.
Så blir hon tystare och tystare. Blicken går ner i knät istället för upp mot den klarblå himlen. Hennes blick når inte ens mina ögon.
Jag frågar vad hon funderar på men får inget svar. Tysta mumsar vi på glassen. Den härliga känslan är lite som bortblåst. Det knyter sig i magen och jag frågar igen vad hon funderar på. Underläppen börjar darra och ögonen tåras.
– Ja’ vill inte att barnen ska titta på mig hela tiden. Ja’ vill bara äta min glass mamma…
Torget är fullt av barn.
Barn som hoppar och skuttar.
Barn som äter glass med sina föräldrar.
Barn som tittar.
Jag ser det först nu.
Innan jag hinner svara säger hon:
– När folk tittar för länge mamma, då börjar mitt hjärta gråta…
Åh…
Som mitt hjärta brast i gråt där och då.
Jag pussar bort de tårar som är på väg att rinna över. Som för att hejda dem.
Samtidigt viskar jag att jag vill att hon struntar i att folk tittar. Att hon sträcker på sig och visar hela världen hur underbar hon är. Att hon är den finaste, snällaste, vackraste och bästa jag vet. Jag viskar att det kanske är just därför
de tittar. För att hon är så ljuvlig. 
– Nej.
De tittar för att jag har Downs syndrom mamma.

– Ja.
Kan man inte vara vara den bästa i hela världen om man har Downs syndrom då?

– Jo. Förstås.
Du är snäll mamma.
Mitt hjärta börjar ändå gråta…
Fan, fan, fan för denna så orättvisa värld.
Det enda jag vill är att hon, just hon och alla andra, ska få vara, leva och verka på denna jord utan att mätas med andra.
Jämt och ideligen.
När hennes hjärta gråter…
❤️



… gråter mitt hjärta också …


23 år idag…

(null)

… och en av de bästa jag vet…
Grattis älskade Ludde Lurv.

I dina bruna ögon förlorade jag mig i samma sekund din blick mötte min.
För dig finns jag alltid.

Det finns så mycket jag vill säga dig.
Så mycket gott jag önskar dig.
Jag kan sammanfatta det med allt.
Jag önskar dig verkligen ALLT.
ALLT.

23 år sedan.
Varje dag sedan dess har du både förgyllt och berikat mitt liv. 23 år går så fort. Alla år går fort. Ta vara på varje dag lilla du. Se varje dag som din. Varje dag är din och en möjlighet att göra precis det du vill. Och också förändra precis det du vill. Till vad du vill.
Så… ta vara på dina dagar.

Du investerar i dig själv genom att gå dina egna vägar. Jag är glad för det. Glad och stolt. Jag vet att det kostar dig en del. 
Inte alla förstår.

Skit i det.
Alla behöver inte förstå dina val.
De är dina och du äger dem.
Önskar jag hade haft hälften av den förmågan.

 Varje dag jag lever tror jag på dig.
Du är god, snäll, empatisk, lojal, rättvis.
Du står upp för dem som behöver det. 
Utan tvekan. 

Som mamma kan jag ösa ur mig superlativ utan att vara ett dugg blyg. Jag vet. Men jag får. Som mamma får man det. Du är i mina ögon den finaste, vackraste, snällaste, godaste unga mannen på denna jord. Det skulle helt enkelt finnas fler som du.

Du är tillbaka i Sverige och tids nog lever du din dröm. I know. Jag vet det. 
För att du är ”så’n”.

Du har också jordens absolut finaste och klokaste flickvän. Jag är glad för det. För din skull mest. Så klart. Men också för vår skull. 
Fin är hon. Den bästa för dig.
Kom ihåg lilla Ludde Lurv, att jag älskar dig i så länge jag lever. Jag står alltid står bakom de beslut du fattar och att jag finns för dig när du behöver mig – och även när du inte alls tycker att du behöver mig. Replängds avstånd.
Och så.
 
Var rädd om dig. 
Alltid. 
Gå din egen väg.
Alltid.
 
 
 
 
Grattis fina, älskade Ludvig, på din dag!

❤️
 

 
Jag älskar dig…

– Jag…

(null)

… älskar dig…
Säger jag.
– Gör du det?

– Ja, det gör jag.
Mycket.

– När började du älska mig?

– När du låg i min mage.

– Men… hur kom du på det?

– Kom på vad?

– Hur kom du på att du älskar mig…?
Måndagskonversation.
Hos oss.
Alla dessa kloka funderingar…


❤️

… älskade flickebarn…
Systerhistorien

(null)

Skriven av storasyster
Till lillasyster
 

21 mars, dagen då vi rockar sockorna. En dag i glädjens tecken. En dag vi visar att olika är fint. Att alla får vara precis som de är. Men lika fint som det är att dagen finns, lika sorgligt kanske det egentligen är dagen finns.
 

Sorgligt i den mån att en sådan dag ens ska behövas för en så självklar sak. Att alla har rätt att funka olika. Men så tänker jag att det är mest fint ändå, att det uppmärksammas överhuvudtaget. Kanske hamnade dagen lite i kläm i år då media idag kantas av uppdateringar kring Corona. Corona eller inte, rocka sockorna kan göras överallt. 
Rocka sockorna kan vi göra varje dag. Inte nödvändigtvis synligt men rockas bör de göra varje dag. 

Kanske är rocka sockorna, som är en självklar grej för mig, inte lika självklar för någon annan. Kanske har man inte kommit i kontakt med den, kanske vet man inte dess betydelse eller kanske känner man inte någon med en funktionsvariation. Jag kan inte berätta hur det känns att inte rocka sockorna varje dag. Lika lite kan jag berätta för någon hur det känns att rocka sockorna för en dotter, son och bror. 
Jag kan berätta systerhistorien… 


Systerhistorien handlar om en flicka som nio år gammal fick en lillasyster. Som att få en docka, fast en levande. En lillasyster som i mina ögon var, och är, perfektSysterhistorien handlar om alla gånger hon har flyttat in i mitt rum, om så bara för en natt. Om hur lyckan bubblar över och hon brister ut i ett gapskratt för någonting litet men ändå så stort. Som en chokladboll mitt i veckan, ett bad istället för dusch eller att ketchupen hamnade på bordet istället för på tallriken. Om stunder att borsta det långa håret, läsa en saga och sjunga "Vargen ylar". Om att lära sig förklara världen på ett annat sätt än vad man är van vid och om omhändertagande av en lillasyster som ibland kan behöva lite extra stöd och stöttning. 

Systerhistorien handlar om möjligheten att få ta del av en del av samhället jag tidigare inte hade varken kunskap eller erfarenhet om. Om en ny värld i min redan existerande värld. En värld som inte gjort någonting annat än berikat mig. En värld där olikheter inte spelar någon roll och där alla får vara som de är. Där allt det viktiga förblir viktigt medan det oviktiga läggs åt sidan. En värld där man ses som den individ man är istället för den funktionsvariation man har. 

Historien handlar om ny kunskap. Om att se saker ur ett annat perspektiv än jag vanligtvis hade sett det på. Om att lära sig teckenkommunikation via kurser, film och läger. Om kvällar tillsammans med mamma och andra syskon då vi producerade material efter material för att hon, vår lillasyster, skulle få lära sig på sitt sätt. Färglägga, klippa, laminera. Som en pysselstuga var och varannan kväll. Som jag älskade det. Där satt vi, med varsin kopp te, ibland fika, och målade och målade. Memory, ordbilder, scheman, böcker, ja listan kan göras lång. 

Systerhistorien handlar också om en oro för framtiden. Hur kommer detta lilla flickebarn tackla samhället och hur kommer samhället att behandla detta lilla flickebarn? Kommer det finnas resurser att lyfta systern eller kommer hon hamna mellan stolarna? I vilka lägen kommer hon att behöva kämpa? Men framförallt, kommer alla att vara snälla mot henne? Kommer samhället att se henne för den hon är? En flicka, lika älskad och fin som mina andra syskon. Eller kommer samhället att se henne för hennes funktionsvariation? 

Historien handlar även om de gånger jag har fått försvara min kärlek till en lillasyster då just den här systern inte passar in i den så kallade normen. Om känslan av att vara äldre men att samtidigt känna sig otroligt liten. Liten i jämförelse med omgivningens syn på den grupp av människor som min syster tillhör. Liten i möjligheten att påverka den bild som ibland målas upp av personer med funktionsvariationer. Kanske handlar det om fördomar, kanske handlar det om okunskap. Jag vet, långt ifrån alla har den här bilden och det är jag både tacksam och glad för. Men när den kommer fram gör det ont. 

Systerhistorien kan inte tala för alla grupper i samhället ur en systers perspektiv. Systerhistorien kan bara berätta om det som själv har upplevts. Om en grupp människor, större till antal än många tror, med en eller flera funktionsvariationer. En grupp människor vars livskvalité är både omtalad och omdiskuterad i media. Den omtalade kvalitén som inte går att mäta generellt utan måste göras för varje enskild individ. Denna kvalité som jag inte vet om någon annan än personen i fråga ska få avgöra huruvida den speglar sig med andras liv. Verkligheten skiljer sig från person till person och från familj till familj. Verkligheten är inte svart eller vit utan innehåller en rad olika nyanser. Det är nyanser som inga bestämmelser, paragrafer eller verktyg kan berätta. Nyanser som bara kan förklaras med hjärtat och inte efter vad som anses vara bäst för samhället i stort.

Hedvig, hur ska jag lyckas visa för världen hur viktig du är? För alla vi känner, för alla vi inte känner men framförallt för dig själv. Hur ska jag göra det när samhället gång på gång backar ett steg i frågan om dina rättigheter? 

Hedvig kan inte ändra på det faktum att hon Downs syndrom, kanske är det dags att ändra på hur vi ser på funktionsvariationer? Kanske är det nu vi ska använda hjärtat? Kanske är det nu det är dags att låta olika få vara fint genom att rocka sockorna varje dag?

 Funktionsvariation eller inte, vi är alla en del av mänskligheten. En del av livet. Och kanske är det ändå därför den här dagen är så viktig. Världsdagen för Downs syndrom, en dag utlyst av FN då vi är många som visar att olika är fint. En dag då vi hyllar olikheter. En dag då min lillasyster är lite extra stolt över att just hon har Downs syndrom och en dag då hon känner att vi hyllar henne. Och det gör vi ju, vi hyllar henne och vi hyllar alla människor då vi alla är olika. Jag önskar att alla rockar sockorna varje dag året om.

Systerhistorien kan göras lång men den kan också göras kort. Den kan sammanfattas med kärlek.

Den kan sammanfattas genom att se en person för vem den är.

Den kan sammanfattas med att allt inte är svart eller vitt utan det finns en rad olika nyanser. 

Den kan också sammanfattas med att olika är fint. Olika kommer alltid att finnas, så länge vi låter olika få ta plats. 

 



Hedvig, jag älskar dig…

❤️

 

 


Fräknarna…

(null)

… de vackra fräknarna…
Älskar dem.
Hon studerar sitt ansikte. Sina vårprickiga kinder. Konstaterar att hon har fräknar och undrar varför.
Jag säger att det är för att det är vår. För att solens varma strålar lockat fram fräknarna.
Jag säger också att jag tycker om att hon har fräknar. Att det är fint.
– Man va’?!
Tycker du de’?!
Ja’ tycker ja’ ser skräpi’ ut…



Så säger hon…

❤️


… en av de vackraste jag vet…
– Alla som följer mig…

(null)

…på insta…
Får bada i min pool – på Minecraft.
Säger hon.
Hon bygger världar utan dess like.
Jag är så imponerad.
Ett hus till sig. Ett till mig.
Hon vill ha en pool. Jag vill ha ett växthus.
Efter segdragna meningsskiljaktigheter om hur ett växthus faktiskt bör se ut – ni vet hela väggar av glas och så, så att fröer kan bli till plantor and so on – så fick jag mitt växthus.
Blir jag rädd när zombiesarna kommer om natten får jag inte gå till henne. Inte.
– Nä.

– Varför?

– För du är mörkrädd och ska du komma till mig måste du gå ut i mörkret.

– Oj.

– Men ingen fara mamma.
Jag gör en säng till Ebba i ditt hus. Hon kan vakta dig. Jag gör en kista också. Om zombiesarna kommer.

– En kista?
Ska jag gömma mig i den då?
Eller slänga ner zombiesarna i den?

– Men nej. Du fattar inte.
I kistan ligger vapen, pilbågar och så.
Ebba är himla bra på att döda zombies så var inte rädd mamma. Ebba håller dig nog i handen också.
Jaha ja.
Ja men då så.
Kanske nöjer jag mig med att bada i hennes pool ändå. Eller bosätter mig i mitt växthus.
Älskade kreativa själ…

❤️


… så härligt att få vara med i ditt skapande…