… del 1…

WOW!

 

Eller, man ska ge det några nätter, man ska inte ropa hej och man ska definitivt inte ta ut något i förskott.

Jag veeeet…

 

I ren desperation väljer jag ändå att ta ett glädjeskutt redan idag. Lilla H låg inte med fötterna på huvudkudden då jag var inne för att pussa på henne innan jag själv gick och lade mig,  och nattvandringen till mammans och pappans säng ägde inte rum förrän 04:13!!! Nollfyra tretton!!! Liksom?!

 

Att jag själv vaknade miljoner gånger just för att hon inte dök upp mellan klockan 23 och 01 som hon brukar är en annan sak. Det är dessutom helt okej, jag kan nog vänja mig av med det. Att hon sedan mellan 04:13 och 07:37 sparkade och levde rövare en del gör heller inget. Det var ju så kort tid.

♥

… kan den vara till ända?…

Kanske.

 

Lilla H sover oroligt.

Det har hon gjort sedan spjälsängen byttes mot en vanlig säng.

Det var då hon började knalla upp på nätterna för att komma in till mamman och pappan.

Nu är det inte själva vandrandet till vår säng som är ”det oroliga”.

Det vore fine, om hon låg still.

 

Alla mina barn har under många, många år vandrat till mig på nätterna.

Skillnaden är att storasyster och storebror låg still.

Ett barn på varje arm, på var sida om bröstkorgen – jag älskar det.

Lilla H ligger inte på armen, inte på bröstkorgen och inte heller ligger hon still.

 

Hon ligger bredvid. Vill ha mycket plats.

Viftar och sparkar med armar och ben.

Sätter sig upp för att sedan ”ramla framåt”.

Med benen i skräddarställning eller med benen rakt ut som i split.

Och, hon fortsätter sova så.

 

En stund.

Sedan sätter hon sig upp igen, för att ”ramla bakåt”.

I bästa fall träffar hon inte mamman, och i bästa fall ramlar hon inte ur sängen.

Så här håller hon på. Nätterna igenom. Och hon gör det även i sin säng, innan hon vandrat in till oss.

 

Det kan omöjligt vara någon vilsam sömn för henne.

Det är absolut inga vilsamma nätter för mamman och pappan.

Mamman och pappan som i sig själva inte heller sover bra.

Resultatet blir… sådär faktiskt.

 

Men i natt kanske det händer?!

Idag ska vi få ett kedjetäcke och det gör för många underverk.

Nä jag läser om det skulle jag vilja prova själv. Kanske även jag skulle kunna sova då?

Nu är det Hedvigs tur och jag hoppas extremt mycket på att se en förändring under kommande nätter.

 

 

 

♥

 

 

 

 

… och hostar…

Dagarna i ända.

 

Och nätterna med förresten.

Hit och dit, bättre och sämre.

Vi är lite trötta på rinnande näsor och nariga läppar. Vi tackar eventuella högre makter för näsdukar, idominsalva, alvedon och nässpray. 

 

Vi är ändå inte sjuk-sjuka. 

Inte så att vi har feber och är nedbäddade. Inte alls. Vi jobbar och går till skolan så klaga ska jag inte. Men det räcker nu tänker jag som längtar efter långa löpturer i kvällssolen. Det räcker mu tänker också lilla H som är trött på att snorpapper i varenda ficka. 

 

Vi höjer vårt humör med att baka ”Toves kladdkakemuffins” för att sedan gå ner till havet och fika. Med varsin näsduk i handen sitter vi sedan och småpratar. Hedvig undrar vad fåglarna egentligen säger till varandra? Och om en fiskmås kan förstå en skata och tvärtom? Kanske är det som med svenskan och norskan, tror hon, att man förstår nästsn allt fast inte riktigt allt.

 

 

♥

 

 

.., till ett lekland…

På begäran.

Och enligt önskemål.

Svårt att hänga med den snabba, extremt viga lilla H. Upp och ner, hit och dit. Svårt att hänga med tills hon bestämmer sig för att ha lite koll på mamman. Så att mamman inte kommer bort. Det känns tryggt.

Roligt har vi.

Skrattar gör vi.

Svettiga och törstiga blir vi.

Så vi fikar.

Det gör man på lekland berättar lilla H.

Hon väljer en grön slush och en chokladboll som ser hembakt ut.

Den gröna slushen smakar inte päron som det stod att den skulle göra.

Den smakar syntetiskt, nästan som parfym, och lilla H blir besviken. 

Chokladbollen lämnar hon halväten med orden:

Säger hon som gärna äter alla slags chokladbollar, även de som inte är hembakta.  Jag smakar, konstaterar att den nog är just hembakt. Konstaterar också att den inte är särskilt god.

Sant.

Hon drack ju inte den gröna.

Ett – noll till Hedvig. Igen.

… skulle resa iväg…

Packade lilla hjärtat.

 

Eller, vi packade allihop.

Rensade bland kläder och leksaker.

Lade till några filtar och en sovsäck.

Så att stora hjärtat skulle kunna skänka till barnen på barnhemmet.

 

Att ge är en härlig känsla. Det har jag alltid tyckt.

Det är en känsla jag lagt mig vinn om att förmedla till mina barn.

Och jag vågar påstå att jag lyckats. De är alla givmilda, generösa och har stor empati.

 

När lilla H rensade och röjde inför storasysters resa påminde jag henne ett par gånger om att det hon nu skulle ge bort, kan hon aldrig få tillbaka. Ja´veet…  svarade hon. Jag talade om för henne att det  hon nu gjorde är en fin och god sak. Ja´veet…  svarade hon igen.

 

 

 

 

 

Jo, hon var så säker.

 

Så igår, när storasyster visar bilder och berättar om sina upplevelser och vi sitter som fågelungar med gapande munnar och bara suger i oss av de erfarenheter och den kultur hon fått lov att vara en del av, så dyker bilden upp. Bilden på lilla söta Getrida. Så fin i Hedvigs grodpyjamas och, vad viktigare är, så lycklig för den.

 

Hedvig skrattade högt, klappade händerna och pussade på bilden av Getrida.

Också hon så lycklig över att faktiskt ha gett bort sin favoritpyjamas och därmed gjort Getrida glad.

Jag fick en klump i halsen, så klart.

 

 

 

 

 

 

… hemma igen…

Kärlek.

 

Den vackra, kloka, varma, generösa och genomgoda själen. Efterlängtad dotter och storasyster. Vi pussar och pussar.

 

Hemkommen från Tanzania.

Pratar med kärlek om barnen på barnhemmet, visar bilder, längtar tillbaka, längtar efter barnen.

Glad att vara hemma å’ ena sidan, å’ andra sidan saknar hon dem som kommit att bli hennes små.

 

… på riktigt…

Tror jag.

 

Vi vårstökar i vår lilla trädgård.

Sätter upp studsmatta och plockar fram utemöbler.

Gör fint i krukorna, plockar vackra snäck- och ostronskal och letar vårtecken överallt.

 

Studsmattan fylls av skrattande, glada, trallande, fnissande barn och himmel och plättar vad det gör mig lycklig.

Tänk, att kunna avsluta ett egenpåhittat trepartsamtal med en kompis på Skype på sin iPad och en annan kompis på Facetime på mobilen – för att två andra kompisar ringer på dörren och frågar om hon vill komma ut och leka.

Jag menar, att hon ens har den möjligheten gör mig rusig av lycka.

Vardag för många, total lycka för oss.

 

Det är inte bara ljuset, fågelkvittret och alla blommor som gör våren och den analkande sommaren så härlig. 

Goda vänner, bästa grannar och lika bästa grannbarn bidrar till vår lycka med sin blotta existens.

 

 

 

 

 

 

 

… är en fena i köket…

Också.

 

Hon skalar morötter som aldrig förr.

Sedan skär hon fina morotsslantar med den stora kniven.

Och är så försiktig.

 

Hon bubblar och pratar och skrattar och säger att vi jobbar på ”Hedvigs och mammas spaghetti- och köttfärssåsrestaurang” och att vi snart får pappan som gäst och att han säkert kommer vilja äta massor av vackert skurna morotsslantar och hon hinner knappt andas mellan alla ord.

 

Så ”öppnar” vi den röda paprikan och ur trillar en yttepytteliten grön paprika.

Hon skrattar och fnittrar och de vackra bruna ögonen glittrar när hon utbrister:

 

 

 

 

 

 

♥