… på vår tjejkväll…

Olika är bra.

Bäst.

Pappan är på konferens.

Storasyster på jobb med efterföljande träning. Storebror hos älskad flickvän.

Vi två.

Själva. Med varandra.

Mamman föreslår räkor.

Lilla H föreslår plocksallad från Ica.

Med räkor, kalkon, tonfisk och två sorters kyckling. Med majs, tomater, gurka, isbergssallad och pasta med pesto.

Fast pesto vet inte Hedvig om. Vet hon om det tycker hon inte om det. Vet hon inte om det tycker hon om det. Så idag vet hon inte om peston.

… vår lilla fotbollstjej…

Utvecklar sina skills.

 

Hon ser möjligheter istället för hinder. Alltid.

Är glad för varje sak hon klarar av fast armen är i gips.

Och försöker göra allt hon vill göra. Går det så går det. Typ.

 

Istället för att stå vid sidan av planen och ”bara” passa bollen med pappan, och istället för att ”bara” skjuta en straff då och då, tog hon på dagens fotbollsträning sig an rollen som domare.

Som med allt annat gjorde hon det med stor frenesi och med den äran.

 

 

 

 

 

… äntrar scenen…

Fullständigt orädd.

 

Pirrig, ja visst.

Men det är en annan sak.

 

Jag såg ingen annan gå in med sådan liv, lust, glädje och trygghet som Hedvig vid gårdagens dansuppvisning.

Vad gör det egentligen om man stundom skuttar åt höger när tanken var att man skulle skutta åt vänster?

Vad gör det egentligen om man emellanåt ligger en halv takt, ett halvt steg efter några av de andra?

Ingenting.

 

Det viktiga måste vara att ha roligt.

Att känna gemenskap, att känna glädje.

 

Att stå där mitt på scenen, stråla av lycka och vinka till mamman, pappan och brorsan.

Att stå där i strålkastarljuset och faktiskt känna sig bäst, coolast och vackrast i hela världen.

Det måste väl ändå vara meningen?

 

 

 

♥

 

 

… idag…

Eller ”Specialvarvet” som det heter.

 

Varför ”special”? 

Ungefär som i ”särskild”…. 

Varför, varför, varför måste allt vara så speciellt, särskilt, annorlunda och olika?

Varför kan vi inte alla bara vara? Bara vara som vi är och trivas tillsammans och tycka om varandra precis som vi är? Jag förstår inte och jag kommer aldrig förstå. Tror jag. Hoppas jag.

 

Hur som helst så har lilla H sprungit Specialvarvet idag.

Tillsammans med sin klass, tillsammans med alla andra på hennes skola och tillsammans med hundratals, kanske tusentals, andra ifrån hela Sverige. HELA Sverige. Där var busslaster ifrån Strängnäs, ifrån Stockholm, ifrån någon pytteort i Småland och där var busslaster från ja, hela Sverige. Arrangemanget är stort och engagemanget ännu mycket större. Så härligt stämning. Människor gick, människor åkte rulllstol, människor sprang och människor gjorde allt på samma gång. Gemensamt? Glädjen. Glädjen jag endast och bara finner i sammanhang som dessa, i sammanhang tillsammans med människor som ses som olika. Tänk vad folk missar! Folk som väljer att välja bort, som väljer att stänga dörren. Tänk, så fattiga de blir på själva livet.

 

Lilla H har haft löpträning i skolan i flera veckor.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, hon går i bästa skolan ever.

Hon var så laddad inför varvet, så pirrig och framförallt så glad att hon skulle kunna springa fast armen är i gips.

Med ett löfte om att hålla mamma i handen hela varvet runt – förutom över mållinjen – så fick hon springa. 

Och det gjorde hon. Med bravur sprang hon.

 

Av de 2,2 kilometrarna banan mätte sprang hon säkert 1,8. Drygt. Minst.

Punkt.

 

Lycklig är jag över dagens kontaktdag.

Det måste vara Försäkringskassans bästa uppfinning.

 

 

 

 

 

♥

 

 

 

… av kärlek…

Som jag fick.

Det var drygt en vecka sedan.

Två mycket, mycket hängiga maskrosor plockades upp ur ryggan efter fritids. Jag fick dem tillsammans med en genuin och varm kärleksförklaring.

Jag satte dem i vatten och ställde dem på köksbordet. Så att kärleken i dem skulle träffa mig varthelst jag rörde mig.

Efter två – två – dagar hände något märkligt. De båda extremt hängiga blommorna reste sig. Stolt började de att blomma. I all sin prakt står de där, nu så fluffiga att man frestas att blåsa på dem så att ”luddet” skulle fara omkring så där lekfullt som maskrosludd gör.

… blir svår att toppa…

Extremt.

 

Mamman och pappan passade på.

Passade på att åka iväg.

Det är så sällan vi har barnvakt.

 

Fast just barnvakt hade vi ju inte tyckte Hedvig.

Grejen var ju den att hon var på tjejkväll. Punkt.

Tjejkväll med storasyster och kompis-Johanna. Som två storasystrar lade hon till.

 

Det kom ett sms på kvällen.

Ett som talade om att hon var hos Johanna och att de hade ätit tacos.

Ifall vi glömt var hon var lilla H. Så kanske hon tänkte. Eller så ville hon bara ”malla sig” lite.

 

Det kom fler sms. Och mms. Och snapchats.

Hon är bra rolig vår lilla tokfia.

 

Inte ville hon komma hem på lördagen heller.

Nej minsann, då ville hon gå på torget med sina systrar.

Och fika med prinsessbakelse som hon själv beställde men sade till servitrisen att Min syster betalar.

Punkt.

 

De somnade inte förrän halv tolv på fredagkvällen.

För Hedvig ville se Nils Karlsson Pyssling och Lejonkungen och Lejonkungen 2.

Hon fick det. Tre filmer på raken.

Check.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… gips av…

Oroligt.

Tyckte lilla H.

Koll av stygn.

Två yttepyttiga stygn.

Ett där varje spik bankats in.

Nytt gips på.

Med enbart blått bandage denna gång. Det gamla gipset fick följa med hem. Som ett minne. Typ. Att visa i skolan och så. Punkt.

Förmaningar om fortsatt försiktighet. Hedvig får göra efter förmåga helt enkelt. Och det har ju visat sig gå bra. Hon klär av och på sig själv. Och hon skriver sina läxor med vänster hand. Trixigt, men det går.

Som så många gånger förr tänker vi att hennes envishet tar henne långt, den lilla loppan.

… som ligger i ryggan…

De gör mig rörd.

Mina barn har alltid sagt att jag blir pinsamt lätt rörd. Som när tårar trillat när jag lyssnat på falskspelande blockflöjtstoner – samtidigt som jag nästan spruckit av stolthet.

Så’ är jag helt enkelt.

Idag fiskade jag upp denna vackra ”krok” ur ryggan. Lilla H har gjort den i slöjden och den är verkligen jättefin.

Passar perfekt till den gröna bokhyllan och det gröna överkastet hon övertalat oss att köpa till hennes rum. Hon ska hänga halsband, en väska och en morgonrock på krokarna säger hon bestämt.