… att sluta femte klass…

Pirrigt.

Att få gå upp på scen med den andra klassen. Klass 3A. Som hon läser svenska med.

Ledsamt att säga hej då till högt älskad fröken. Som är suverän på att lära och på att lyfta varje liten elev. Som nu går vidare till annan tjänst. Lyckliga de eleverna som får ta del av henne framöver.

Roligt, roligt att ha ett helt långt sommarlov framför sig. Med bad, sol, krabbfiske, en Greklandsvecka, Kolmården och massa mer kul att se fram emot.

 

… summerar gårdagen som fantastisk…

Student.

 

Tänk att min lilla Ludde Lurv blivit så stor. En fantastisk, klok, vacker ung man. Han som hette lillebror i tre veckor då han föddes – för att vi hade svårt att enas om namn. Han fick heta Ludvig som är det vackraste pojknamn jag vet. Igår fann jag mig tänka på honom som just lillebror mest hela dagen.

 

En dag fylld av skratt och tårar. Glädjetårar, men också lite ledsamma tårar. En epok är slut. En ny tar vid. Även klasskamrater man inte riktigt kommit överens med betyder en dag som denna mycket.

 

Mina tårar – ren stolthet!

Tårögd skickade jag iväg min vackra lilla son till champagnefrukost vid sexsnåret på morgonen. Stolt. Som sagt. 

 

Ännu stoltare, så där så att man tror man ska spricka, när jag några timmar senare lyssnade till det studenttal han blivit ombedd att hålla för hela skolan. Jag kan inte tänka mig en bättre talare. Och ja, jag grät. Igen.

 

 

 

Detta sade jag inte igår.

Jo, lite små ord viskandes i hans öra då och då. Inte inför alla. Då hade jag fulgråtit. Förmodligen. Säkert.

 

 

 

 

 

… är annorlunda…

Helt annorlunda.

Än livet med gips.

Grejen att kunna segla access igen.

Själv. Och slippa gummibåten.

❤️

… sommar…

Ljumma kvällar.

 

Den lilla leker och leker.

Vill inte gå inte. Vill inte duscha.

Vill inte lägga sig och har tusen skäl att inte göra det.

 

Som att föreslå en promenad till havet.

Precis när mamman föreslår en kvällsdusch.

Mamman kan inte annat än att gå med på en promenad till havet.

Det är roligt att doppa tårna i det salta havet. Inte kan hon säga emot.

 

Uppochner är världen och ur led är tiden.

Den lilla kommer aldrig i säng.

Och flätorna är fulla av saltvatten.

 

 

 

 

 

 

… oro, vilsenhet…

Tro, hopp & kärlek.

 

Idag var det Mikaelas tur.

Detta vackra väsen som klivit in i vår familj.

Denna vackra lilla själ som vi alla kommit att tycka så mycket om.

Detta lilla flickebarn som sprider sitt klingande skratt i vårt hus så att vi ler allihop.

Ludvigs flickvän.

 

Så vacker och förväntansfull stod hon där på kajen utanför Operahuset.

I väntan på sin bal.

 

Lika vacker och mycket stolt stod han där och höll om sin vackra Mikaela.

Vi knäppte bild efter bild. Bad dem pussas. Bad dem sluta pussas.

Ni vet så där som bara fåniga men omättligt stolta föräldrar gör.

 

 

 

 

 

… nu är det färg…

Minsann.

Grönt.

Som hon likt storebror älskat sedan hon föddes, och förmedlat högt sedan hon lärde sig att prata. Och aldrig har hon haft grönt i sitt rum. Inte av någon särskild anledning. Det har bara inte blivit. Konstigt eftersom Barca, Messi och dess blå och röda färger kom in i ett huj efter önskemål. Det toppades i och för sig med en grön fotbollsmatta. Så helt har vi inte ignorerat det gröna önskemålet kom jag på.

Men nu, efter önskemål om gräsmattegrön bokhylla och lika grönt överkast så är det färgglatt vill jag lova. Så färgglatt att mamman blir lite uppochner inombords. Som kaos.

Men, så är det ju Hedvigs rum.

Det är Hedvig som ska trivas.

Det gör hon.

Hon hoppar jämfota av glädje!

Och jag gillar ju färg. Tycker det är fint. Hos andra. Inte hemma.

Så jag tänker numer när jag kliver över tröskeln till Hedvigs rum att jag kliver in hemma hos någon annan. Och det gör jag ju. Jag kliver in hemma hos Hedvig. Och  jag gillar’t.

… två dagar…

Har passerat. 

Idag åkte gipset av.

Armen är konstig tycker lilla H.

Öm, med blåmärken och ganska mycket full av eksem.

Men ändå. Den är utan gips.

Doktorn säger att den är ömtålig i tre månader. Ingenting där hon kan ramla får hon göra. Inte cykla, inte spela fotboll, inte klättra i klätterställning, inte åka rutschkana, inte, inte, INTE.

Till slut är ”inte” det enda Hedvig hör.

Jag säger att hon ju är duktig på att inte ramla, att vi kan cykla på tandemcykeln, passa fotboll, åka rutschkana i knät etc etc. Till slut tittar Hedvig på doktorn som heter Ebba och säger:

Det fick hon.

Det gjorde hon.