… som för andra är små…
Blir för oss stora.
Ofattbart stora.
För att man vet vilket mod som ligger bakom.
Mod, vilja, envishet – allt för att överbrygga rädslan.
När man lyckas blir glädjen så total och så genuin.
Som att hett i ett par månader önska att få gå på en konsert.
Samtidigt som man vet med sig att det kan bli katastrof eftersom en konsert låter högt.
Katastrofen kan i så fall bli dubbel. Den kan bestå av en oerhörd rädsla för de höga ljuden, men också av en stor besvikelse över att inte ha klarat av det man önskade och för att man inte fick uppleva det man längtat så efter. Den erfarenheten vill man helst inte ha. Den gör ont. I oss alla.
Men när man önskar en konsert.
Övertygar mamman och pappan om att man måste få gå.
Fast vi samma dag vaknar på andra sidan landet.
Vi kan väl köra fort? föreslår den lilla och pappan lovar.
Väl inne på konsertområdet får vi vänta en och en halv timme.
Att vänta är inte lilla H:s grej. Men det går bra. Vi väntade och väntade.
Utan tårar och, hör och häpna, utan svordomar men med hög pirrig förväntan.
Konserten börjar och redan vid alla småflickors – jo, för det var mest småflickor där – falsettskrik famlar hon efter hörselkåporna. Jag hinner tänka att nej, det här kommer inte att gå vägen. Men så fort de är på plats försvinner paniken i blicken. Istället glittrar de vackra bruna ögonen av glädje, förväntan och ren och skär lycka.
Varenda låt kan hon. Varenda låt sjöng hon.
Två låtar i pappans famn, två låtar i mammans famn.
Tillbaka till pappan. Tillbaka till mamman.
Allt för att komma så högt att hon kunde få en skymt.
Hon sjöng. Hon log. Hon applåderade.
Mamman och pappan sjöng, log och applåderade också.
För när lilla H är lycklig, när hon överbrygger en rädsla, då blir mamman och pappan så ofantligt lyckliga å´ hennes vägnar att ingenting kan få oss ur balans där och då. Med värkande armar, axlar och ryggar (hon är snart 12 år och ganska tung) gick vi därifrån när konserten var slut.
Med vår lilla lyckliga hoppetossa emellan oss.
När vi strosade därifrån tänkte jag att hela samhället borde vara uppbyggt just så.
På att lyfta den enskilda lilla. På att få den enkskilda lilla att lyckas.
Vilka kunskaper vi skulle få se. Vilken utveckling som skulle ske.
Vilket självförtroende den lilla enskilda lilla skulle få.
Med den enskilda lilla menar jag varje liten människa som finns på denna jord.
Inte kan det vara så svårt att vara lite rädd om alla vackra själar? Alla.
Det måste väl vara dit vi vill nå?
Att alla får ta sin plats. Att alla får vara delaktiga.
På sina egna villkor och efter sina egna förutsättningar.
Det känns rättvist och rimligt.
Varför är vi inte där? I alla situationer?
Av ohejdad vana liksom?
Det är en gåta jag aldrig kommer att förstå.
Det är en verklighet jag aldrig kommer sluta att försöka förändra.
Jag känner tacksamhet gentemot Liseberg, Marcus & Martinius för glädjen, lyckan och självförtroendet de gav lilla H i söndags…
♥
Ni fick henne att växa och oss alla att bli lyckorusiga…
