Dumt.
Att oroa sig för ditten och datten så till den milda grad att oron lite grann äter upp mig.
Det är bra himla dumt och onödigt och korkat och helt utan mening alls.
Det har livet med lilla H visat oss.
Himmel om vi hade låtit oron för allt som vi visste vi borde oroa oss för tagit överhand.
För att inte tala om oron för allt vi inte hade en aning om att vi borde oroa oss för – då hade det inte varit mycket kvar av mamman och pappan. Oron kommer ju ändå. Det har vi också blivit varse. Vare sig vi vill eller inte gör sig fördomar, paragrafer och tydligen svårtolkade lagar påminda vartefter lilla H växer och blir äldre. Vare sig vi vill eller inte har vi i snart tolv år behövt oroa oss för Försäkringskassans, rektornas, kommunens och emellanåt regeringens beslut. Vare sig vi vill eller inte kommer vi att fortsätta oroa oss.
Inte tjugofyra timmar om dygnet och inte sju dagar i veckan. Så klart.
Men väldigt, väldigt ofta. Och framförallt alltid.
Oron är stor. Oron är påtaglig. Oron sliter.
Orättvist när själva lilla flickebarnet är så ofantligt ljuvlig.
Orättvist.
Pappan är mer cool. Mer chill.
Lite som Alfons Åbergs pappa som resonerar som att man får ta en sak i taget.
Inte riktigt så lugn är han i detta. Men lite åt det hållet.
Fantastiskt tycker jag. Jag vill också vara sådan.
Mer cool liksom. Chill.
Jag lutar mig mot honom.
Fast man måste ju vara beredd, resonerar en del av mig.
Den andra delen håller inte med. Den andra delen är verkligen mer som pappan.
Det är som en inre monolog som pågår, mellan mina två jag.
En monolog utan slut och utan egentliga svar.
– Man måste ju vara beredd…
– Beredd på vad?
– På alla tänkbara och otänkbara scenarier som kan uppstå.
– Men du vet ju inte vad som kommer att ske, hur saker kommer att bli.
– Nej, just därför.
– Hur då? Som att du borde ligga steget före?
– Ja precis! Steget före är bra! Riktigt bra!
– Men steget före vad?
– Ähum… steget före alla knasiga beslut som kan fattas över lilla H:s huvud.
– Du tror att du kan ligga steget före vem då?
Habiliteringen? Försäkringskassan? Kommunen?
(gapskratt)
– Jaaa… eller, går inte det menar du?
– Nej. Det går inte. Bara till viss del.
– Hur menar du?
– Du kan läsa lagar och paragrafer, du kan hävda hennes rättigheter.
Men du kan aldrig fatta vissa sorts beslut. De som myndigheter fattar du vet.
– Men jag kan överklaga eventuella galna beslut.
– Sant! Men du kan inte fatta dem.
– Sant.
– Så oroa dig inte förrän det är dags då…
– Men för vissa saker är det dags.
För vissa saker har det varit dags i alla de tolv år hon har funnits hos oss.
– Vilka saker då?
– Vissa saker som attityder, fördomar, elakheter, dumheter, blickar, utanförskap.
– Aaa, du tänker så…
– Ja. För dem sakerna har oron varit befogad varenda minut.
– Men gör något åt de sakerna då…?
– Men Herre Gud, det göööör jag ju! Varenda dag.
Jag slåss för hennes rättigheter, jag exploderar varje gång jag hör elakheter.
Eller högt uttalade fördomar. Jag biter ifrån och delar ut onda ögat vid minsta felaktiga blick.
Och jag drar mig inte för konflikter när vi kommer till utanförskap. Dessutom har jag åkt på en och annan propp just för att jag göööör något åt alla dessa saker.
(triumferande)
– Men då så. Vad oroar du dig för då?
– Allt. Typ.
Kan man göra mer än så gott man kan…?
♥
Jo, man kan alltid göra lite till. Bara man får rätsida på vad…
