Mammahjärtat…
… det smälter hyfsat lätt.
Som en plätt.
När den lilla och helt och totalt och hundraprocentigt äkta vid en solig höstpromenad säger:
– Åh mamma, vad ja´ älskar att vara me´ dej…
♥
Kärlek…
Här är…
… vi nu…
Mitt i.
Mitt i efterlängtad konfirmationsläsning.
Med en hel dags läger dagen som igår.
Bussresa med avgång klockan nio.
Lycklig liten H skuttade ur bussen vid hemkomst klockan 21.
Skrattandes, babblandes, pratandes, fnissandes.
Berättelserna flödade.
”Lång, lång bussresa. Elvafika med bulle med vaniljkräm i som Emil inte tyckte om. Och inte jag heller. Lekar utomhus. Tre lekplatser. Prästen, Mattias, var alldeles busig och tokig och rolig. Flygande Jakob till lunch. Det var ett konstigt namn på lunchen mamma. Jag tyckte det var jättegott. Och ris. De andra barnen var med. Som vi ska konfirmeras med. De var jättejättesnälla och hette… ja… typ Daniel och Sandra och sån´t. Så lekte och sjöng vi massor mamma. Och till middag fick vi tacos. Jo, det är sant. Och du, det är bara stora barn som åker på läger. Jag är stor nu. Jag är tolv år. Min telefon dog. Jag tittade på ”Bara på skoj” tills den dog. När vi åkte hem somnade Annicka på bussen mamma. Det är jätteroligt att vara stor…”
Älskade barn…
♥
Så full av sprudlande liv…
Som en…
… oavlönad koordinator…
Tjugofyrasju.
I 4444 dagar. Idag.
Och i alla dagar framöver.
Som spindeln i nätet.
Som den som måste ha koll.
Som den som måste hålla i alla kontakter.
Påminna. Ligga på. Hävda hennes rättigheter.
Habilitering, ögonläkare, öronläkare, försäkringskassa, barnläkare,
årskontroll, ortoped, talpedagog, LSS-handläggare, LSS överhuvudtaget, SoL…
Och detta är inte alla instanser och lagar man behöver ligga steget före i.
Att ständigt behöva ligga steget före i proffessioner som inte är dina.
När man bara vill vara mamma…
Kanske skulle jag lägga till ”expertkoordinator” i mitt cv?
Det har nämligen kommit att bli ett av mina främsta skills.
I mitt flöde på sociala medier ser jag det hela tiden.
Mammor som inte vill vara koordinatorer.
Som bara vill vara mammor till sina älskade barn.
Säkert finns det lika många pappor som känner likadant.
Men det är just mammor som finns i mitt flöde.
Där ser jag mammor som inte längre orkar. Vars kroppar och själar strejkar och inte vill mer.
Deras statusar och berättelser vittnar om oro, tårar, förtvivlan, utbrändhet och sjukskrivningar.
Jag tror mig våga påstå att landets alla ”funkis-föräldrar” känner igen sig. Så också jag.
Ska det vara så här? Kostar inte de trasiga föräldrarna i slutändan mer än insatserna för barnen?
Hur kan man ens värdera barns och ungdomars väl och ve – och rättigheter – i pengar?
Det är inte synd om mig, om oss, som fått jordens vackraste lilla själ till oss.
Det kan jag se att människor tycker ibland.
Jag ser det hos människor i min omgivning när jag berättar hur mycket i vårt liv är. Så jag har slutat berätta.
Jag får ofta höra att jag är stark, att ”de andra” aldrig hade fixat att ha ”ett sådant barn”.
Vad fan är det för kommentar?
Man älskar just det barn man får för att just det barnet är ditt och för att det är just det barnet du längtat efter.
Det är just det barnet du har älskat från första stund du insåg att du bar ett nytt litet liv inom dig.
Så är det. Funktionsvariation eller inte.
Jag vet.
Vi är lyckliga för henne. För att just hon kom till oss, för att hon är precis den hon är.
Vi är stolta över henne. Över hennes galet många bra insikter och tankar.
Tänk, att vi har livets egen läromästare i vår familj.
Hon är inte avundsjuk och missunnsam mot någon.
Hon ljuger inte. Hon intrigerar inte. Hon är rak och ärlig.
Omedelbar med sin kärlek. Vill alla väl. Ger komplimanger. Berömmer.
Egenskaper som inte kan tillskrivas alla.
Jag avskyr när någon säger att jag är stark.
Jag känner mig inte stark. Jag känner mig stundom ganska skör.
Än så länge väljer jag att inte känna efter allt för mycket. Då kanske hela mitt inre skriker.
Jag gör som jag brukar. Jag biter ihop och kör på. Ända in i kaklet. Sådan är jag.
Jag gör det för hennes skull. Min dotters skull.
Jag gör det utan att blinka för min älskade, älskade lilla dotter.
Jag gör det för att hon inte varken behöver eller ska förändras.
Jag gör det för att det är samhället som behöver och ska förändras.
Samhället som borde vara lite mer rädd om dem så väl behöver det.
Samhället som ännu inte lyckats.
Punkt.
♥
.slut
När mamman…
… kommer till jobbet…
Svämmar hjärtat över.
När hon tittar i den lilla påsen hon ställt sin lunchlåda i.
Där ligger en påse med två, idag lite torra, men ändå chokladmuffins.
Som den lilla bakade på hemkunskapen i måndags.
När den lilla tillsammans med mamman packade matsäck till hennes utflykt imorse, ville hon så gärna ha med sig en egenbakad muffins att äta efter sin pastasallad med köttbullar i. Mamman tyckte det var en god idé och den lilla packade omsorgsfullt ner sin muffins medan hon sade att de även räckte till mamman.
– Fast jag ska ju inte på utflykt.
Jag ska ju bara till jobbet…
– Men du får mamma. Det finns två. Du kan bjuda också.
Du kan säga att din lilla dotter som är 12 år har bakat dem.
Mamman sade att det var snällt tänkt, och ämnet släpptes.
Men den lilla hade inte släppt.
Hon hade knutit och knölat ihop påsen med de två muffinsarna i, och sedan lagt dem i samma påse som lunchlådan stod i.
Hjärtat svämmar över…
♥
Muffinskärlek…
Jag spiller te…
… och lyfter min tekopp…
Ett hjärta.
Jag som älskar hjärtan.
Jag som ser hjärtan överallt och lite varstans.
Som har barn som finner hjärtan åt mig där man minst anar det.
Ett hjärta på betongbordet.
Hjärtan.
En symbol för kärlek.
För trygghet, för godhet.
Jag har en skara små och stora hjärtan i mitt hjärta.
Några få har större plats än andra.
Men ett hjärta rymmer många hjärtan.
Bara man vill.
Ett betonghjärta…
♥
Ett betonghjärta av mjukaste sort…
Den lilla kloka…
… med den vackra själen…
Hon är fin.
Hon funderar mycket på stort som smått.
Mamman som är en grubblare av rang undrar om det ligger i generna.
Det gör det nog. En stor portion funderande finns säkert i generna. Så tror jag.
Men en stor del av alla funderingar kommer också ifrån henne själv.
Och, hon är fantastisk på att sätta ord på sina funderingar.
Fantastisk.
Som när hon frågar hur Jesus och Gud egentligen kan se alla människor på jorden.
Den är ju rund jorden. Man kan inte se runt, säger hon. Nej, det kan man ju inte.
Men hon finner sig en förklaring.
– Jesus och Gud kan nog se alla ändå. De är ju speciella. Typ.
Ja´ är också speciell. Som Jesus och Gud.
Hon pratar med alla döda vi känner.
Dem vi av någon anledning sagt är uppe i himlen nu.
Så där som man säger ni vet, fast man kanske inte ens tror på det själv.
Hon går till fönstret, vinkar, visar och pratar med dem.
Där finns hennes morfar och hennes farfar.
Där finns gammelmormor.
Där finns Lasse och Lars-Tore.
Hon funderar mycket på dem alla.
Fullt nöjd med att de ser henne mest hela tiden.
Övertygad om att morfar sitter där uppe och skojar som bara han kunde.
Och lika övertygad om att gammelmormor ännu tokfuskar i ”loppa” och ”skitgubbe”.
En dag säger hon till mig att hon önskar att alla döda hon känner kunde prata med pratbubblor till henne.
– Likadana som finns i Bamsetidningen du vet mamma…
Tänk, hela himlen full med pratbubblor ifrån alla vi saknar.
Vilken genial och fantastisk tanke. En tanke från detta lilla flickebarn.
Vi pratar mycket om mys.
Hedvig tycker om mys. Vem gör inte det förresten?
Fredagsmys, tacomys, bastumys, träningsmys, läsmys, filmmys, chokladmys…
Hon hittar mysord för allt som hon tycker om att göra.
Jag säger att hon är den bästa livsnjutaren jag vet.
– Ja´ vet mamma. Ja´ älskar livsmys…
Plötsligt fick jag ett ord till i min vokabulär, ett njutbart ord…
♥
Livsmys…
Hon är…
… träningssugen…
Lilla H.
Jag jublar.
Jag hoppas hennes rörelseglädje håller i sig.
Jag hoppas att den håller i sig hela långa livet.
Man blir ju så glad av att röra på sig.
Jag blir glad av att träna.
Nästan oavsett vad. Visst finns det favvoträningar.
Men själva grejen ”att” gör mig nöjd.
Så en dag när vi inte kan eller vill åka till gymmet kan vi ju träna i garaget.
”Vi kan träna med appen” säger Hedvig.
Och det kan vi ju.
Bra musik och appen.
Hedvig är med till 100 procent, en hel vända.
Det är bra. Hon kämpar på. Hon blir genomsvettig.
Jag kör några vändor till. Tills jag också är genomsvettig och helt slut.
Då är vi nöjda och glada …
♥
Min lilla tjej och jag…
Simträning..
… klädsim…
Livräddning.
Det var så kul.
Hon var så duktig.
Hon var så glad och så mallig.
Sedan förvreds det lyckliga lilla ansiktet.
Leendet försvann, ansiktet blev vitt, blicken sökte min.
Hon tog sig till stegen och jag frågade om något hade hänt.
Då brast det.
Upp ur vattnet kom hon.
Haltandes och med blodet strömmande från stortån.
Så där mycket blod som blod bara kan se ut som då det är blött överallt.
Blodet liksom bara flyter ut och man kan känna sig vimmelkantig för mindre.
Lilla H är rädd för blod.
Väldigt, väldigt rädd för blod.
Det enda jag hade att torka med var nyligen avtagna dyblöta kläder.
På dem flöt blodet ut ännu mer och såg ut som hiskeliga mängder.
Hedvig fick sätta sig ner.
Någon hämtade papper och plåster.
Någon annan hämtade ännu mera papper och plåster.
Någon annan hämtade ännu mera papper och plåster.
Sedan kom en badvakt med ”riktiga grejer”.
Hon kikade, torkade, baddade och plåstrade.
Simtränare V kramade och höll om.
Badvakten tyckte vi skulle åka till doktorn.
Ännu mera tårar. Hedvig älskar inte doktorn.
Eller jo, egentligen gör hon det. Bara det inte gör ont.
Eller kommer blod.
Hedvig fick bäras i ”kungastol” till omklädningsrummet.
Likaså till bilen. Snälla, snälla simtränare.
Den ena i bara blöt bikini, ut i den kalla kvällen och till bilen.
Doktor Amir på vårdcentralen tog emot.
Noll minuter i väntetid. Noll.
Så kort att Hedvig blev sur för att hon inte hann läsa en bok.
Det gör man ju i väntrum. Läser böcker. Om Grodan och kärleken. Typ.
Inget behövdes sys. Bara tejpas.
Och tvättas så klart. Och plåstras om.
Doktor Amir blåste upp en handske till en stor ballong.
Berättade att han arbetat på Kuba i många år. Där finns inga ballonger.
”Så då gjorde vi egna ballonger till barnen…”
Doktor Amir sade också att Hedvig inte får åka skridskor imorgon.
Med skolan, på idrottslektionen, som hon har längtat så efter.
Då rämnade världen för lilla H.
Så typiskt på något vis.
Men det kunde varit värre…
♥
Och ishallen har ju öppet hela vintern…
När mammahjärtat…
… går itu…
Helt.
Då sitter det onda i länge. Väldigt länge. Hela dagen.
Det är som att det är svårt att bli fungerande när mammahjärtat gått lite sönder.
När mamman väcker sitt yngsta lilla hjärta som inte vill vakna.
Som inte vill gå upp, som inte vill gå till skolan och absolut inte till fritids.
Som bara vill vara hemma.
Som bara vill vara hemma.
Som vill att mamman ska sluta jobba.
Eller jobba mindre. Eller jobba närmare.
Som vill åka taxi hem efter skolan för att bara vara.
Yngsta hjärtat som är 12 år tycker att hon är ”klar” med fritids.
Så klart. De flesta andra är ”klara” med fritids redan då de är tio år.
Mina stora små hjärtan vara klara med fritids efter tredje klass.
Hedvig går i sjätte klass. Och vill åka hem efter skolan.
Så klart.
Mamman förbannar litegrann samhället och dess uppbyggnad.
Men har ingen lösning. Jo, att arbeta deltid är en lösning.
Fast på riktigt, var finns ens de tjänsterna?
Dialogen imorse krossade mammahjärtat.
Så pass att hon känner sig lite trasig där hon sitter vid sitt skrivbord.
Så pass att hon känner sig lite trasig där hon sitter vid sitt skrivbord.
– God morgon lilla gumman…
Har du sovit gott?
– Mmm… go´morron mamma…
Ja´ är trött…
– Jag förstår det.
Jag var också så trött när jag skulle gå upp idag…
– Ja´ vill inte gå upp.
– Nej, så kan det kännas.
Men tänk så mycket roligt du ska göra idag.
– Vad ska ja´ göra?
– Du ska på utflykt till reningsverket.
Det kommer kanske lukta blä men blir nog spännande.
– Mmm…
– Sedan ska du åka taxi till kyrkan med E, V och H.
Det har du ju längtat efter.
– Mmm…
– Så hämtar jag dig i kyrkan när ni är klara.
– Ska du åka nu?
– Alldeles strax.
Jag tänkte att jag skulle fläta ditt hår innan.
– Ja´ vill inte att du ska åka.
– Nej, jag vet det gumman.
Men jag måste ju arbeta precis som du måste gå i skolan.
– Varför?
– Du måste gå i skolan för att lära dig saker.
Jag måste arbeta för att få pengar.
– Ja´ vill inte att du ska arbeta.
Ja´vill att du ska vara hemma med mig.
Ja´ vill åka taxi hem efter skolan.
– Jag vet det gumman…
På fritids gör ni ju ändå mycket roligt?
– Men ja´ vill inte.
Ja´ vill åka hem till dig.
– Är du osams med någon på fritids?
– Nej.
Jag vill inte bara.
Det lilla vackra ansiktet har under dialogen skrynklat ihop sig alldeles väldigt och tårar rinner längs kinderna. Det känns inte som en bra start på morgonen. Mamman stålsätter sig för att inte skrynkla ihop sitt trötta ansikte och hon blinkar bort tårarna som bränner bakom ögonlocken. Mamman känner sig maktlös. Lite som att befinna sig i en rävsax.
Är det så här det ska vara i flera år?
Att den lilla måste vara på fritids fast hon tycker att hon är för stor.
Fast hon tycker att hon liksom är klar med hela fritidsgrejen.
Det känns inte riktigt rättvist mot den vackraste av själar.
Mammahjärtat är trasigt…
♥
Det onda sitter i och sitter i…
Den lilla…
… har svarat sin fröken…
Själv.
Inte på brevpapper. Men väl på datorn.
Ytterligare en förenkling som förslag.
”Kan vi maila till varandra?”
Ctrl + p så är det utskrivet och klart.
Varför krångla till det tänker hon? Tänker jag.
Mail kan vara det smidigaste sättet att brevväxla år 2016.
Om än att det är aldrig så roligt att få ett handskrivet brev. I ett handskrivet kuvert.
Jag tycker nog ändå att det känns toppen att hon vill förenkla det som förenklas kan.
Det tyder på innovation, medvetenhet, effektivisering och modernism.
Skulle man kunna säga.
Någon annan skulle kunna säga att hon kan tappa förmågan att skriva för hand.
Jag håller inte med. Inte alls. Det är inte ens en risk så mycket som hon skriver.
Läxor, placeringskort, inköpslistor, packningslistor och andra listor.
Ett barn av sin tid…
♥
Så skulle jag vilja uttrycka det…