Liten H...
Hjärtan korsar min väg…
 
… mest hela tiden…
Älskar dem.
 
Varför hjärtan betyder så mycket för mig vet jag inte.
Jag vet bara att de gör det.
 
Jag vet också att jag ser dem på de mest underliga ställen. Man ser dem om man vill tänker jag. Som när jag en solig torsdag som igår äter min lunch utomhus. Ensam och i tystnad. En stund att andas på, det som jag är så innerligt usel på. Att stanna upp, andas och reflektera. Usel, verkligen. 
 
Men så gjorde jag det ändå. Andades.
Vände mitt ansikte mot solen, blundade, njöt av varje tugga av ljuvlig lunch.
Jag öppnade ögonen och lät dem vila på marken framför mig – och där låg det.
Det pyttelilla bruna lövet format som ett hjärta.
 
Någon hade inte sett det, andra hade borstat undan det.
Jag blev varm inombords och kunde inte se mig mätt.
Knasigt och knäppt, jag vet. Men i alla fall.
 
 
Hjärtan ger mig lugn…
 
❤️
 
 
… ser dem som symbol för livet…
Som godnattsaga…
 
… läser vi en av dagböckerna…
Ofta.
 
Fotodagböckerna som funnits med sedan lilla H var två år. Dagböckerna som från början fungerade som hennes förlängda arm, som hennes röst och som hennes hjälp-jag. Då, när orden inte riktigt räckte till var de ett enormt stöd, en trygghet och en hjälp på traven då hon ville återberätta något hon varit med om. 
 
Bilder från dagis och bilder hemifrån.
Jag rörs till tårar varje gång jag bläddrar i dem.
Så små de var, alls mina barn. Små och ännu så oformade av livet. Rörd som sagt.
 
Ikväll läste vi just den första bilddagboken.
Den börjar med en rufsig och yrvaken Hedvig som fyller två år. Galet söt.
 
Jag säger mest Åh och Åh igen då jag ser dem.
Ebba elva år, i en pyjamas jag så väl minns, och söt som en docka, Ludvig nio år och också han toksöt med sina då långa, blonda och rufsiga lockar. Han i bara kallingar och linnet han kände sig så cool i. Och med alldeles för stora tänder i nioårsmunnen. Det är som att tänderna efter mjölktänderna liksom inte passar i barnamunnar. Och så tvååringen, bredbent, det rufsiga håret åt alla håll och kanter och toklycklig över paket och snören.
Hjärtat svämmar över.
Igen.
 
På en sida är jag med på bild.
Relativt ung, solbränd och ganska fin kan jag tycka så här med lite perspektiv. Men mest av allt är jag lycklig. Lycklig över livet, familjen och över mina fina barn som för det mesta tumlade runt mig var jag var. Ljuvligt.
 
Mina funderingar avbröts av lilla H:s funderingar.
 
 
– Va’ ful du är mamma!
 
– Är jag ful?!
 
– Ja. Jätteful tycker ja’!
 
– Jaha… 
Men, tycker du jag är ful nu också?
 
– Ja. Du är ännu mera ful nu.
 
– Oj. Där ser man…
 
– Skoja…
Ja’ älskar dej mamma…
 
 
 
 
Vilken tur ändå…
 
❤️
 
 
… att den fula mamman är älskad…
Vi latar oss och älskar att…
 
… sommaren tycks ha anlänt…
Äntligen.
 
Vill inte förflytta oss.
Vill bara vara hemma.
 
Höra vågskvalpet, se segelbåtarna utanför fönstret, leka lite, bläddra i ett magasin, ta en kopp kaffe, äta jordgubbar, ta ett dopp, äta en sen lunch, fira pappan som har födelsedag, leka lite till, prata lite med sonen långt bort i Afrika, blunda och vända ansiktet mot solen.
Som semester fast det ”bara” är helg.
 
 
Vi gör minsta möjliga…
 
❤️
 
 
Njuter… 
 
Världens bästa läxa…
 
… från världens bästa fröken…
Idag.
 
Fröken som sett hur lilla H kämpat.
Idogt och flitigt har hon gjort veckans läxor, varje vecka. Terminen lång.
Svenska, matte, engelska och läsläxa. Och veckans mail.
Och någon redovisning på det.
 
Sällan gnälls det över läxor.
I alla fall inte om man ser till att göra dem i rättan tid. Så som när magen är påfylld och energidepåerna är på topp. Eller när just ingen lek eller annan aktivitet pågår. Eller för all del när timstocken piper efter överenskommen tid. Då går läxorna som på räls.
 
Mitt i all flit kan det ändå vara så att veckans läxa kan vara terminens allra bästa.
Fast hur ska man träna på något man redan är fenomenal på blev kvällens stora fråga. Svaret vi kom fram till var att det är bra att ha mycket av det roliga i livet. Då känner sig både knoppen och kroppen lyckliga.
 
 
 
Så nu studsar och myser vi lite extra några veckor…
 
 
 
Och tänker att fröken M precis alltid förstår vad som behövs…
 
På väg till…
 
… hula-hula-party…
Minsann.
 
 
Fina grannflickan T har fyllt 8 år och altanen pryddes med all sköns hawaiinspirerad ”rekvisita”. Uppblåsbara flamingos och småpalmer, badlakan, kokosnötter, blomstergirlanger och ja, you name it. Glatt och lockande och eftersom vi bor alldeles intill följde vi med spänning hur Hawaii tornade upp sig bredvid oss.
 
Så pirrigt och roligt att få gå på kalas.
Alla barn skulle alltid få gå på alla kalas tänker jag.
Alla små vackra själar förtjänar känslan av att bli bjuden, pirret inför, glädjen under tiden och lyckan efteråt. Den där lyckan och glädjen som gör att man känner sig rik. Alla små skulle alltid få känna så.
 
Idag fick lilla H känna så. Underbart.
Lite blyg stegade hon dit. Hedvig kände tre barn.
Resterande 17 kände hon inte. Men hon stegade dit.
 
Ibland skapar känslan av att inte känna så många en tveksamhet hos henne. Vi anar att det beror på att hon ofta i de situationerna blir tittad på. Inte alls alltid med ont uppsåt. Inte alls. Men ändå tittad på. Det skapar osäkerhet. Men hon gör det och vi blir varma inombords. Hon är cool, Hedvig. Och hon har så många fina omkring sig. Som grannflickan T som alltid räknar med Hedvig, som alltid är mallig över sin stora kompis och som, framförallt, tycker om och uppskattar Hedvig för den hon är. Hos T känner Hedvig trygghet. Det är fint.
 
Trygghet känner hon förresten i alla grannhusen.
Tänk att vi ändå tog steget och flyttade. Vi visste vad vi lämnade, vad vi verkligen behövde komma ifrån, men vi visste inte vad vi skulle komma till. Vi visste inte om historien skulle upprepa sig. Det gjorde den inte. Hedvig har vuxit i självförtroende och självkänsla sedan vi flyttade hit. Definitivt. Springer mellan husen och leker, fixar och trixar, ber att få låna något om något saknas och säger till alla grannpolare när det är nog, när hon inte har lust att leka mer. De köper det. De gillar henne som hon är.
 
För Hedvigs del varade hula-hula-partyt i 40 minuter ungefär.
Sedan blev det för mycket. För många nya barn, för mycket stoj och stim, och kanske för snabba och hetsiga lekar och konversationer. Med en bit pizza i handen kom hon hemtraskandes och det var inte mer med det. Hon var nöjd, tyckte att hon hade haft väldigt roligt och att barnen var snälla. Men också att det blev lite jobbigt. Efter en stund kom grannpappan med en skål med jordens ”glassbomb”. Glass, mjölkchoklad, kaka och ja, massor av gott. Kanske Hedvig ville ha en sådan fast i lugn och ro här hemma? Det ville hon gärna.
 
Det är så fint när man kan få det som man vill.
När man kan delta på det viset som passar en själv allra bäst.
 
 
 
Fina lilla T och fina lilla H…
 
 
 
… kompisar på lika villkor…
 
Varvet i fredags…
 
… Göteborgs-Varvet…
Special-Varvet.
 
Fantastiskt!
Vilken glädjeyra, vilken fest!
Jag gillar att springa. Hedvig gillar att springa.
Hon är en kämpe. Envis. Inte som synden kanske, men bra envis ändå. Envishet kan ta en långt tänker jag och försöker se egenskapen som en styrka även när den driver mig till vansinne. Envisheten kan ta en så långt som till en medalj om man vill. Det vill hon. Många, många är medaljerna i hennes rum. Och för varje medalj hon får är hon fullt och fast och helt och totalt övertygad om att hon vann. Just hon och bara hon. Skön känsla tänker jag.
 
Visst, det viktiga är inte att vinna. Det viktiga är att ha roligt och allt det där.
Visst. Men om man man nu har roligt och allt det där och ändå känner att man vinner, då måste väl lyckan vara dubbel ändå? Det var så hon kändes i fredags, lilla H. Som att hon hela dagen bar på dubbel lycka. Stolt.
Stolt, mallig och dubbellycklig.
 
Alla borde hänga med och kolla på Specialvarvet.
Jo, jag tycker det. Visst är det en folkfest utan dess lika under lördagen, på själva Göteborgs-Varvet, men fredagens Specialvarv – det slår lördagen med hästlängder. Det gör det faktiskt. Som när jag står med Hedvig, hennes klasskamrater, lärare och hundratals andra i startfållan, värmer upp till Marcus &  Martinus och plötsligt får en knackning på axeln. Han presenterar sig som Bosse från Västerås och han är på plats för fjärde gången. Jag frågar om han är laddad och han skrattar när han säger att det vet han egentligen inte för han har aldigt tänkt på det. Han ber mig vänta lite medan han tänker på just det. En stund senare knackar han mig på axeln igen, Bosse från Västerås. Han säger att han tänkt klart och att han faktiskt är jätteladdad. Han hoppar jämfota när han säger det och jag ser hur laddad han är. När startskottet går ropar han till mig och Hedvig att vi ska ge järnet.
 
Det gör vi och jag hoppas Bosse också gjorde det. Vi träffade honom inte mer.
Däremot träffade vi David när vi satt på läktaren och åt välförtjänt matsäck efter loppet.
David var på plats med sin mamma, sin moster och Gerd. Hedvig och jag hälsade på dem alla. David tyckte det var trevligt att träffa oss och vi bedyrade att vi tyckte detsamma. Vi tummade på att vi skulle försöka ses nästa år på varvet.
 
 
 
Aldig har jag sett, fått och utdelat så många high-fives som i fredags…
 
 
 
 
Vi är alla vinnare på ena eller andra viset…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
– Vad ska vi…
 
… äta ikväll mamma…?
Frågar lilla H.
 
Jag svarar att jag har tänkt att vi ska äta Carbonara. Jag vet att hon ”inte älskar” Carbonara. Jag vet att hon helst vill ha ”Carbonara utan Carbonara”, jag vet bara inte hur jag ska lösa det – Carbonara utan Carbonara.
Istället frågar jag:
 
 
– Vad skulle du vilja ha att äta gumman…?
 
– Carbonara utan Carbonara tack.
 
– Fast om du vill att jag lagar något annat åt dig…?
 
– Åh! Tack mamma!
Då vill jag gärna ha lite plockmat. Olika grejer. Som jag kan plocka från bänken du vet…
 
– Du menar som en buffé?
 
– Ja. Just det.
 
 
 
 
Plockmat it is…
 
❤️
 
 
Lilla hjärtat… 
Lite som en…
 
… bukett pioner…
Känner jag mig.
 
Eller, lika glad och lycklig som man blir av en bukett pioner känner jag mig. Idag. Och faktiskt sedan ett par dagar tillbaka. En härlig känsla. Nu så. Liksom. 
 
Vi häller upp varsitt glas skumpa och skålar för mammans nya tjänst. En som hon är toklycklig för att ha ”fått”. Hedvig tycker att vi ska skåla för henne också, för att hon ska springa specialvarvet imorgon och då kommer att få medalj. Så vi gör det. Skålar för det också. Minsann. 
 
Jag tror att Hedvig i stunden också känner sig som en bukett pioner. Eller kanske mer som en chokladboll, som känslan när hon ser en sådan.
 
Pappan hänger med på tåget och är glad för min skull. ”Och min” menar Hedvig och visst är han glad för hennes skull också. Så klart.
 
 
Så har vi det denna torsdag…
 
 
❤️
 
… som pioner och chokladbollar. Typ…
Vi struntar…
 
… i seglarskolan idag…
Också.
 
För att lilla H behöver det.
För att hon inte är helt i fas med livet.
Så som det kan vara i allas våra liv då och då.
Det är lite för mycket helt enkelt och vi drar i bromsen.
 
Istället åt vi jordgubbar till mellis och ritade en teckning till bästa grann-Tuva som fyller åtta år idag. Istället pratade vi om livet. Livet som innehåller skola, vårmarknad, kompisar, saknade syskon, skratt och gråt och Liseberg som ju faktiskt har öppnat.
 
 
 
Istället lagade vi önskemat…
 
❤️
 
 
… och pussar lite extra på varandra…
Vi valde…
 
… särskola till Hedvig…
Från första klass.
 
Av några fick vi lite ”skit” för det.
I nätverk och i sociala medier fick vi höra saker som att vi var bakåtsträvare och vi fick frågan om hur vi någonsin skulle kunna nå en skola för alla i Sverige då vi och faktiskt många fler än oss fortsatte att välja särskola som alternativ. Det där tog. Det tog ganska rejält på våra då redan stukade föräldrahjärtan. Himmel, tänk om vi valt fel? Tänk om vi genom vårt beslut har förstört för ”alla andra”?
 
Att bli kallad bakåtsträvare och skuldbeläggas med att hindra drömscenariot att en skola skulle kunna funka för alla var inte riktigt schysst kan jag tycka. Var och en väljer skolform för sitt barn utifrån hjärta och magkänsla och framförallt utifrån det som respektive mamma och pappa tror ger sitt älskade barn allra bäst förutsättningar för att klara för livet. För livet är så mycket mer än bokstäver och siffror, geografi och historia. Livet kräver inre styrka, självförtroende och självkänsla. Det var inte saker vi då såg att vår ”byskola” hade möjligheter – eller ens lust – att ge vår älskade lilla Hedvig. Tvärtom. Vi fick mest höra hur mycket pengar hon skulle kosta skolan och ifrågasattes om vi som föräldrar verkligen ville ”ge” henne det faktum att hon skulle bli utanför, alltid komma sist ut på rasten eftersom hon då behövde hjälp med dragkedjor, skor och i och med det aldrig få tillgång till den gunga, gungbräda, fotboll etc som hon skulle vilja ha. ”Allt kommer ju redan vara upptaget” fick vi höra. Till det fick vi veta att någon resurs absolut och definitivt inte skulle kunna vara med henne varje rast. Detta trots att skogen låg nära, cykel- och mopedvägar likaså. Hedvig var på den tiden en liten rymling som kunde få för sig allt möjligt varför det kändes tämligen oroande att skolan inte garanterade uppsikt. Här kan vi snacka bakåtsträvare.
 
På detta mötet grät jag.
På samma möte var den också ledsna pappan arg så att han slog näven i bordet.
Igen slutade vårt möte på det viset. Tårar och ilska.
 
Vi gick hem.
Funderade ett varv till.
Vad vill vi egentligen med Hedvigs skolgång? Med Hedvigs liv?
Hur vi än vände och vred på det hamnade vi i slutsatsen att det allra viktigaste för oss var, och är, att Hedvig skulle få gå i en skola där hon är välkommen, där hon skulle få kompisar, inte alltid bli sist och till och med ibland få vara allra duktigast på något. Alla människor behöver känna sig duktigast på något. För oss är det också viktigta att Hedvig får växa som människa, får bli respekterad för den hon är, som hon är, och att hon rustas med en inre styrka, självförtroende och självkänsla. För det ska Gudarna veta att hon behöver i livet.
 
Att då välja tvärtom kändes galet.
Andra människors synpunkter till trots.
Och inte en dag har vi ångrat oss.
 
Hedvig går idag i sjätte klass i en fantastisk sär-/lärskola.
Hon läser snudd på obehindrat. Hon skriver väldigt bra. Hon kan våra olika världsdelar, himlavalvets stjärnsystem och mycket annat. Hon svänger sig med engelska ord och fraser och kan berätta massor om djur, natur, forntid och medeltid. Men framförallt är hon trygg, lycklig och har ett gott självförtroende. Något som skolan idogt hjälper till att rusta henne med. Den skola vi bakåtsträvare valde utifrån magkänsla och kärlek till vårt barn. Jag tror att alla föräldrar gör sina val utifrån dessa kriterier och vi får helt enkelt lita på varandra och att var och en väljer rätt utifrån sin specifika situation. Och det oavsett  hur valet ser ut. Hade vi valt som många – som vi faktiskt inte känner –  hade önskat hade det känts som att vi ”offrade” Hedvig och hela hennes skolgång eftersom bemötandet på vår lokala skola var under all kritik. Att ”offra” vårt barn och hela hennes skolgång var inget alternativ för oss.
Punkt.
 
 
 
Varje förälder gör sitt bästa…
 
 
 
… oavsett vad andra tycker och tänker…