… i all ära…

Men ändå.

 

Det måste ändå vara större att ha koll på de viktiga grejerna i livet.

Som när man fyller år och så.

Kan man tycka.

 

 

 

 

 

… hennes stories…

Njuter. 

 

Det bor en liten berättare i henne. Minsann.

Fritt ”läst” – eftersom jag hör hur hon låter då hon läser, eftersom jag vet att hon läser alla småord fast hon ibland missar att skriva dem – så läser jag:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… hade Hedvigs fröken…

Underbar.

 

Att få avsluta terminen och sjätte klass med att få en ros, en guldmedalj och vackra ord från sin ”fröken” hon håller så kär. Som vi alla håller så kär. 

 

Tänk att bli sedd och bekräftad för den man är, för allt man gjort och för allt man uppnått.

Istället för tvärtom.

 

 

 

♥

… med lust och fägring stor…

Och inte frös vi.

 

När hade vi senast en skolavslutning där vi inte frös? Halvt ihjäl.

Eller fick ha hela kalaset inomhus. Barn, pedagoger, föräldrar och släkt. Flera hundra i en trång matsal.

På Ludvigs student förra året höll vi på att försmäkta av värme. Det är sant. Det ska inte glömmas. Jag njöt. Men jag vågar påstå att jag frusit halvt ihjäl på Hedvigs samtliga skolavslutningar.

Utom idag. 20 grader och sol.

 

Glada barn. Lyckliga barn. Stolta barn.

Lika glada, lyckliga och stolta pedagoger och lärare.

Lilla H torkade en tår då fina fröken M – igen – lyfte varje liten stor elev med visdomsord så vackra och så sanna om var och en av de vackra små barnen. Hon var inte ledsen sade hon, ”Bara rörd…”. Och vem var inte rörd?

 

Det var vi nog alla lite till mans. Tänker jag.

I klassrummet där vi bjöds på tårta och alla barn fick varsin guldmedalj. Då var jag rörd.

På skolgården där klass efter klass gick upp på scenen och sjöng den ena vackra sången efter den andra. Då var jag rörd. Och Hedvig som traskade med sin tja, kan man kalla det fadder-klass, upp på scenen och sjöng Havet är djupt. Så självklart, enkelt och stolt gjorde hon det. En i gänget liksom. En känsla vi inte är helt bortskämda med.  Då var jag rörd igen. Ögonen blinkade frenetiskt och halsen svalde och svalde.

 

Så blickade jag ut över hela havet av barn som satt på gräsmattan.

I alla åldrar, hudfärger och likheter och olikheter. Där satt de tillsammans. På filten bredvid Hedvig satt två fina, vackra pojkar som kommit till oss, till vårt land, som flyktingar ifrån sina älskade hemländer när nu bara är krig, fara och elände. Tänk ändå, även om de hellre skulle vilja vara i sitt hemland, att de satt där på en filt och var omgärdade av så mycket glädje och kärlek och stolthet. Jag hoppas de känner sig välkomna och omhändertagna. Jag hoppas det av hela mitt hjärta. 

 

Så sprang niorna ut.

Wow! Nu snackar vi stora grejer.

Hedvig har fem kompisar som idag gick ut nian.

En ros till dem var att hänga runt halsen, applåder, musik och hejarop när de sprang ut. En och en.

Glädje, lycka, förväntan och så denna känsla vi som stod där delade. Klumpen i halsen. Vi är alla stolta och glada å´ varandras vägnar. Vi är alla överens om att olika är fint och att alla förtjänar att få uppskattas och älskas precis som man är.

 

 

 

 

 

 

… trötta…

Så trötta.

 

Tröttna av alla möjliga orsaker.

Tidning till pappan, kaffe till mamman och mjölk till lilla H. I sängen. Nyhetsmorgon. IPad.

En söndagsmorgon av bästa sort. En söndagsmorgon som den oftast brukar vara hemma hos oss.

Regnet öser ner och det kunde det ju faktiskt låta bli med tycker jag. Var är sommaren? Var är värmen?

 

Till frukost önskar den lilla ”plockmat”.

 

 

 

 

 

 

 

Så jag gjorde en tallrik med plockmat.

Köttbullar, salami, parmaskinka, gurka och tomat. Och ketchup.

Så bra plockmat, sade hon. Och åt. Hon tog sig en ostskiva också.

 

Den utlovade cykelturen till lekparken uteblev. Regnet öser ner.

Kanske skulle vi spela spel istället? Eller poppa popcorn och titta på film?

 

 

 

 

Vilken bra ide!

Vi tränade ”med appen”. Två omgångar.

Svetten rann, vattenflaskorna tömdes och vi kände oss båda ganska nöjda.

Så badade vi fotbad. Länge och varmt. Med skum och med badkulor.

Filade och smorde. De små fötterna blev lena och fina.

Imorgon ska tånaglarna få lack på sig. Det vankas skolavslutning.

Och skor med öppen tå.

 

 

 

 

 

… rakt upp och ner…

Funderar.

 

Funderar gör hon mest hela tiden.

Kanske finns det i generna – hon har en mamma som pappan tror kommer grubbla ihjäl sig en vacker dag – eller så beror funderandet på tonårshormoner. Eller både och eller ingetdera. Jag vet inte. Jag vet att hon funderar. Mycket och ofta.

 

Inte alltid funderar hon på allvarliga saker. Eller ens stora.

Funderingarna kan var små. Pyttesmå rentav. Men ändå funderingar som kräver sina svar.

 

Inte alltid kan vi ge svar.

Men alltid kan vi tänka till och resonera om saken.

 

Ibland har hon svaren inom sig själv och vi häpnar över hennes klokskap.

Ibland har någon av oss andra svaren och lyckas förmedla dem på ett begripligt sätt.

Ibland har ingen av oss svaren och vi hamnar alla i fundersamhet.

 

Då kan det hända att mamman efter någon timme eller någon dag kommit fram till någon variant av slutsats som hon då vill ta upp med lilla H. Nästan alltid händer det då att lilla H själv har släppt ”hela alltet” och inte ens är intresserad av de eventuella svaren mamman kommit på. Lika snopet känns det varje gång. Och lika avis känner jag mig varje gång. Så befriande om jag var mer som hon. Som funderar på det som är här och nu, men som snabbt släpper de envisa funderingarna för att låta något nytt och förhoppningsvis roligare ta plats.

 

 

 

 

 

 

… 165 dagar…

Gammal.

 

Då gjorde jag det.

Jag gjorde det jag drömt om att göra i många, många år.

Jag gjorde det jag tänkt att göra i många, många år.

 

Att drömma och tänka ger dock inte resultat.

Uppfyller inga mål.

 

Så jag anmälde mig.

Till Stockholm Marathon.

My God vad nervös jag har varit sedan dess.

Jag berättade det bara för pappan och barnen.

 

Så fick jag en bok av en god vän.

En bok om löpning för kvinnor. En fantastisk bok med träningsprogram och allt. Den kunde inte kommit mer lägligt fast hon ingen visste. Så jag tränade flitigt. Följde programmet. 

Åkte till Tanzania och bröt hela träningsprogrammet.

Hoppade på det igen då jag kom hem, skippade helt enkelt de tre veckorna vi var borta.

Fick en taskig infektion i foten och kunde träna halvdant. Men så är jag envis. Och i hyfsat god grundkondition.

 

Dagen D nämade sig och jag fick allt svårare att prata om dagen.

Jag har hellre låtsats som ingenting och tränat efter hälsa och förmåga.

 

Så kom dagen.

Igår.

 

Galet nervös under förmiddagen. Svårt att fokusera.

Pappan och lilla H åkte till Gröna Lund. Jag andades, peppade mig själv, kissade ungefär tvåhundra gånger och stegade sedan iväg. En härlig stämning och gemenskap mötte mig redan utanför hotelldörren. Alla löpare lika förväntansfulla. Lika nervösa. Lika peppande och stöttande. ”Det går bra det här.” och ”Bara man tar sig runt.” Och så.

 

För mig handlade det inte om att bara ta sig runt. Jag funkar inte så. Fick jag bara vara skadefri visste jag väl att jag skulle ta mig runt. Nej, för mig handlar det om  tid. Jag kan inte sluta mäta mig med mig själv. Dumt, jag vet. Men i vissa lägen bra. För mig handlade det också om att klara 42,195 km utan skador. Att bryta ett efterlängtat Marathon hade för mig varit en mardröm.

Mardröm.

 

Men jag behövde inte bryta. Jag klarade det. Och på en tid jag är nöjd med.

Och jag mådde bra hela vägen. Även om benen efter 35 km var som stumma pinnar och varje litet gupp i asfalten som ett oöverstigligt berg, så mådde jag bra. De vita strecken i gatan vid övergångsställen och mittlinjer fick mig att känna det som om benen skulle vika sig om jag var tvungen att ”kliva upp” på dem. Istället fick jag parera så att jag slapp dessa i mina ögon där och då snudd på gigantiska nivåskillnader. Det gäller att hitta strategier. 

 

Så kom Stockholms Stadion.

Äntligen såg jag Stockholms Stadion.

Och då kunde jag öka lite hör och häpna.

Kroppen är fascinerande och helt fantastisk när det gäller ändå.

Inne på Stadion är det 195 meter kvar. 195. Galet långt där och då. Men det gick att öka lite till.

Väl i mål möttes jag av pappan och lilla H, pussar och kramar och en röd ros.

 

Svulten, svulten, darrig av för lågt energiintag gjorde jag en Hedvig på restaurangen senare på kvällen. Jag åt en gigantisk portion köttbullar, potatismos, gräddsås, råröda lingon och inlagd gurka á la min mormor. Hedvig fnissade åt min beställning och servitrisen gillade att jag tryckte i mig ”mat” och inte en ”fjompig sallad” efter lopp som detta. Pappan försökte få mig att äta upp alla tretton köttbullar. Det gick inte. Men nio försvann ner i gapet.