Stor och klok och lekfull och omtänksam. Busig och hittar på så många bra småbarnslekar. Juni skrattar så hon trillar omkull. Hedvig och jag skrattar också så att vi nästan trillar omkull.
Hedvig delar Junis köttbullar som om hon aldrig gjort annat än delat mat åt småbarn. Yttepyttiga små Juni-lagom-bitar säger lilla stora H, och delar på.
När Juni går hem vill Hedvig "ta de’ bara lite lugnt i soffan en stund". Men när hon tagit det lite lugnt i soffan en stund – en sådan stund går ganska fort – så vill hon ha tillbaka Juni i vårt hus. Det är ju så roli’t när hon skrattar hela tiden… Jag
håller med och säger att vi nog kan låna henne snart igen.
När kvällen kommer tänker Hedvig fortsätta vara bara stor. Hon ställer alarm på telefonen och säger att hon ska vakna själv. Sova hela natten i sin säng och vakna själv.
– Som en ungdom.
Det där med siffror och digitalt är inte helt enkelt att förstå. Vi ställer alarmet på 06:30, och döper det till "Halv sju – gå till skolan". Perfekt, då vet Hedvig att just det alarmet funkar alla dagar hon ska gå i skolan. Hon undrar
vad hon ska ha för alarm på lördagar och jag anar lite hysteri i min egen röst när jag säger att vi inte, absolut inte, ställer något alarm på lördagar. Inte de flesta i alla fall. Vi får se vem som vinner den matchen.
Nattens och morgonens match var hur som helst en seger för lilla H. Hon sov hela natten i sin egen säng – det gör henne stolt – och när vi sedan hörde alarmet stängas av 06:30 och stegade in, ja då stod hon där bredvid sin nybäddade säng och
med kläderna på.
Av alla triljoners yrken hon säger sig vilja ha i framtiden är det ett jag tycker särskilt mycket om. Som inbegriper många yrken och som sammanfattar hennes personlighet så fint.
– Mamma, ja’ ska bli hjälpare när ja’ blir stor…
Jag tänker att det är svårt att bli något hon redan är, men visst, man kan alltid bli bättre. Hedvig är en hjälpare av stora mått, sedan födseln tror jag, men ändå på sina egna villkor. Inte alltid vill hon hjälpa till med tråksysslor som att
lägga sin tvätt i tvättkorgen eller bära ut soporna.
Men alltid, alltid vill hon hjälpa andra människor.
Hon har länge velat ha guldiga skor i någon variant. Inte så noga med sort egentligen, bara de är guldiga. Hon tjatar sällan, lilla H. Hon tjatar aldrig om jag ska vara ärlig. Hon frågar, ber snällt, inte sällan efter lång tids önskan vi inte haft en aning om.
Så hittade jag dem. De guldiga dojjorna.
Blev lycklig jag också. Av bara farten och för att jag anade lilla H:s lycka. Hennes lycka när hon såg dem gick nästan att ta på. En sådan lycka som smittar.
Hon fick dem igår. Ville ha dem på idag.
Ifall det inte spöregnar, sade vi.
Okej, svarade hon.
Vi vaknade till spöregn.
Yrvaket drack hon sin ”kalla varma mjölk”, lyssnade till regnet och sade:
Hon berättar det medan hon målar en tavla till storasyster. Vi är på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn för att se utställningen om Alfons Åberg. Hedvig gillar allra mest bilder och filmer av och med Gunilla Bergström. Hedvig vill bli som Gunilla Bergström, författare och konstnär.
– Både och. På samma gång.
Jag stryker henne över håret och undrar om det är tillsammans med just Hedvig jag en dag skriver en bok. När jag är klar med mina halvfärdiga som skvalpar i min dator. Eller innan. Vi får se.
– Mamma, ja’ är väldi’t bra på att måla!
– Det är du sannerligen.
Det är inte jag.
– Inte?
– Nej, inte så värst.
– Nej, ja’ vet det mamma.
Det gör inget.
Nej. Det gör verkligen ingenting.
Det som gör något, det som spelar roll, är här och nu. Jag är så avis på förmågan hon besitter, lilla H. Målar hon akvarell på Nordiska Akvarellmuseet så gör hon just det. Målar, skapar, njuter av det vinande havet utanför. Om än att det går fort. Om än att det är över på några minuter. Tålamod är inte hennes styrka.
Och så denna fulla och fasta övertygelse om att hon kan bli vad helst hon vill. Den är jag också en smula avis på. Jag som tvivlar på mig själv jämt och samt. Som aldrig tror jag duger, som aldrig tror jag kan. Så fick jag ett barn som inte ser några hinder. Ett barn som ändå möter fler hinder än många andra. Älskar hur hon bara ser förbi dem. Ett efter ett.
Jag tror på mina barn, ber dem följa sin magkänsla och lyssna på vad de själva vill. Jag ber dem att inte göra som förväntas av andra, men istället göra det som får dem att må bra i själ och hjärta. Jag ber dem att följa sin dröm och att ha roligt under vägen. Man får aldrig glömma att ha roligt. Jag vet att de kan bli vad de vill, och göra det de vill. Den enda av mina tre som är fullt övertygad om sin egen storhet tror jag är lilla H. Hon är å’ andra sidan övertygad om allas deras storhet. Hon tror på både sig själv och syskonen. Hon ser som sagt inga hinder. Själv har jag fått några törnar vilket gör att jag försöker undvika hinder. Att inte tro på sig själv gör att man missar em del roligt vilket verkat väldigt dumt när jag tänker efter.
Hedvig vill bli konstnär, författare, semestrare, bagare, kock, fröken, kassörska, frisör, polis, veterinär och en mängd andra titlar. Jag hejar på.
Kanske tänker jag inte så övriga dagar på året. Men på själva långfredagen tänker jag så. Varje år.
En dag utan krav. Utan måsten.
Jag är full av krav och måsten. Nästan alla andra dagar på året har jag stora och höga krav på mig själv. Varför vet jag inte. Inte heller lever jag upp till dem, men de finns där. Alla dagar utom denna. Inte det heller det vet jag varför. Jag njuter bara.
Kaffe i sängen. Sen frukost. Lång frukost.
Småfix hemma. För kallt att plantera men tillräckligt varmt för att fika och äta lunch utomhus. Också tillräckligt varmt för att måla ägg utomhus, i solen. Vi målar och lilla H utbildar mig i traditionen påsk. Minns jag verkligen att Jesus blev uppspikad på korset? Nej, jag minns inte men jag vet, svarar jag och svaret förbryllar henne. Då minns du ju, menar hon. Jag minns att historien är sådan svarar jag, men jag var ju inte med.
– Va’?! Var du inte?
Men du är ju gaaaanska gammal ändå mamma…
– Ja, fast jag levde ju inte när Jesus levde.
– Men han dog ju.
– Ja men när han levde, levde ju inte jag.
– Inte?
– Nej.
– Men när han dog då?
Levde du då?
– Nej, inte ens då.
– Nähä…
Hans mamma blev väääldi’t glad när han levde igen.
– Tror jag det.
– Jag älskar dig mamma…
– Jag älskar dig också gumman…
– Lika mycket som Jesus mamma?
– Mer än så.
– Tack.
Så går vår konversation när vi målar ägg i solen, på årets skönaste dag.
Om du har det blir Hedvig, jag och många med oss alldeles extra glada.
För att just du också tycker att alla människor är lika mycket värda.
För att just du också tycker att olika är bra.
Hedvig är stolt över att hon har Downs syndrom. Hon tycker det är fint. Det tycker vi också.
Därför blir hon varm i hjärtat, nej det räcker inte, hennes hjärta blir svettigt när hon ser någon annan som också har Downs syndrom. Som när hon förra sommaren såg två helt vanliga flickor med Downs syndrom på Lotta på Liseberg. För precis så är det ju. För Hedvig, för hela hennes familj och för de flesta som känner Hedvig. Tänk om det var så för alla. Om alla människor gick omkring och tycker att alla människor är helt vanliga precis som de är. Oavsett funktionsvariationer, hudfärg, sexuell läggning och vad mer det kan vara som en del människor går omkring och tycker är ovanligt.
Det är det Rocka sockorna handlar om.
Att vi alla är människor som är lika mycket värda.
För det är vi. Punkt.
Hedvig är Hedvig. Precis som jag är jag.
Och precis som du är du. Inget är konstigare än så.
Under de tretton, snart fjorton, år som gått sedan lilla H kom till oss har jag lärt mig mer om livet än under de knappa 34 år jag hade levt innan hon dök upp. Hon är äkta inifrån och ut, drar aldrig ”en vit lögn”. Ärlig, omtänksam, rak, god och klok. Hon är så klok att jag ofta undrar när exakt jag själv tappade den klokheten. Var det när barnet jag blev ett större jag? Eller har jag ens haft den, klokheten? Kanske inte. Det är också fint. Vi har alla olika kvalitéer och alla behövs. Vad vore vi utan varandra?
Inget.
Hon dök upp, lilla H, var alldeles särskild och fick från start en stor plats i mitt hjärta.
Precis lika stor plats som mina andra barn har. Hjärtat är märkligt, det bara tänjer sig och tänjer sig när det kommer till kärlek. Det räcker att ge plats åt så många man vill. Den som inte vill, inte vågar, öppna sitt hjärta för det som kanske tidigare varit okänt blir till slut en fattig människa. Så tänker jag. Så tror jag. Att öppna sitt hjärta, att ta in olika, är inte farligt. Det gör dig rik.
Rik på livet. Rik på kärlek.
Vi lever i en tid där vi ska vara som vi är. Vara individualister. Det är fint.
Jag känner dock ofta att det går bra att vara särskild, unik, och individualist i mångas ögon – bara du rättar in dig i ledet, bara du inte avviker från normen. Och orden tappar genast innebörd. Hur svårt kan det vara att bara se människan? Jag förstår inte och kommer aldrig förstå svårigheten i det. Världen behöver fler extra kromosomer. Världen skulle vara snällare då. Mjukare…
Ni vet, nattskjorta – den nya som moster A säkert skulle tycka var så fin -, Frågejakten för juniorer, god-natt-lampa, filt & delfin, iPad, telefon, laddare, Woody, handkräm, fotkräm och… ja, alla nödvändigheter man kan tänka sig.
Vi hämtade henne idag.
Glad och mallig tjej. Men som ville hem.
Inte för att hon inte haft det bra – hon har haft jättemysigt – men för att hon är en vän av ordning. En vän av rutiner.
Nu var själva resandet och sovandet hos moster A gjort, då ska ingen tid förspillas innan vi ska hem igen. Hon, i sitt älskade soffhörn, pappan grejandes och mamman fixandes. Som vanligt.
Bastu med högläsning av Bamse.
Fast högläsning som är tyst eftersom hon numer läser ”inne i sin hjärna”. Men som hon ändå kallar högläsning för att… ja, för att det är så hon lärt sig en gång . Som vanligt.
Bastuklara och jag vill krypa upp i soffan hos henne. Som jag längtat efter då vi varit ifrån varandra.
– Schas mamma!
Gå ut i köket me’ dig. Typ.
Så säger hon och jag lyder.
Jag lyder för jag vet att det handlar om trivsel så som hon ser det. Som hon vill ha det. Om en minut kan det vara annorlunda. Då kan hon vilja lägga huvudet i mitt knä
