Darth Wader is…

… in the house…

Ja, endast i form av ljuvlig liten H men i alla fall!

Imorse deklarerade jag för lilla H att det verkligen var på tiden att köpa ny pyjamas.
Jag vet inte vad det är med just pyjamasar, de verkar krympa värre än något annat plagg!
Mudden som bör vara nere vid fotknölen befinner sig numer ungefär på mitten av lilla H:s vad.
Och jag som aldrig ens torktumlar kläder…

Jag får erkänna att jag såg en ljuvlig liten historia framför mig. En rosa, eller ännu bättre; vit pyjamas, kanske med fina hjärtan på? Just en sådan hade jag i tankarna när jag pratade pyjamas i morse.
Det hade inte Hedvig som blixtsnabbt säger:

– Ja vill ha en Stal Wals pjamas!!! Med Dars Veijdel på! Å svärd, laselsvärd osså!

Lite kul är det med lilla H och alla hennes Spiderman och Star Wars fantasier.
Det är som om hon är en absolut mix av mina båda första barn; Ebba så sanslöst tokflickig då hon var liten, allt skulle vara rosa, Hello Kitty och glitter. Ludde lika sanslöst tokpojkig med traktorer, bilar och framför allt alla gula hårda vägarbetsbilar han prompt skulle ha sängen då han sov. Svärd och pistoler högt och lågt.
Och så lilla H; som gärna tar på en prinsessklänning för att sedan leka Star Wars med de hemskaste hemska av lasersvärd.

Blir barn nummer tre så kanske?
En mix av de båda första?

Nja, så är det nog inte…
Jag är själv nummer tre och har nog svårt att se en tydlig mix av mina systrar i mig själv.

På den hyfsat lilla ort vi bor på är utbudet av klädbutiker med just barnkläder inte särskilt stort.
Närmare bestämt finns här tre.
I butik nummer ett fanns inte en enda Star Wars pyjamas….
Inte heller i butik nummer två…
Men i butik nummer tre!

Där fanns det!
EN!

En enda Star Wars pyjamas och i rätt storlek till på köpet!

Vi blev nästan lika lyckliga båda två, Hedvig kanske en aning lyckligare.

Så ber jag henne välja ytterligare en pyjamas då vi ändå var inne i pyjamasträsket.
Hon är kontrasternas lilla tjej minsann!

Valet av pyjamas ikväll var dock inte svårt;
Darth Wader smäller högre än Bamse…

♥

sova

Väntan på tomten…

… kan kännas extremt lång…

Ett helt år ser man fram emot besök av tomten och till slut blir det äntligen julafton igen.
Men då skall man vänta nästan en hel dag till!
Alla vet ju att tomten kommer först efter Kalle Anka och då mörkret har lagt sig.
Är man då en liten H känns dagen oändligt lång…

Lilla H stod i fönstret länge, länge och väntade…
… och väntade lite till…
… och lite till…

Så kom han!
Med säcken på ryggen och lyktan i hand traskade han med tunga steg uppför trappan till huset.

Åh, Hedvig visste inte till sig av förtjusning och spänning!
Hon rusade mot dörren och tog andäktigt emot tomten. Jag tyckte dock att hon såg lite reserverad och fundersam ut vilket hon inte alls varit tidigare då hon mött tomten. Inte ens på julfesten för några veckor sedan.
Jag hann precis tänka tanken fullt ut då hon vände sig till mig och sade:

– Äl de molfal???

Alltså, man ska inte ljuga för sina barn men när det kommer till tomten så gör man det ändå!
Av bara farten liksom…
Det är ju förskräckligt egentligen vad man som förälder spär på denna eviga lögn om tomten!
Eftersom jag inte är bättre än någon annan dementerade jag Hedvigs aningar å´ det bestämdaste.
Inte kan tomten vara morfar heller?! Morfar som bara gått ut en sväng…

Lilla H fortsatte att visa sig lite skeptiskt inställd till tomten även om hon givetvis tog emot paket av honom med stor förtjusning. Ytterligare en gång frågade hon mig om det var morfar och ytterligare en gång till drog jag till med en ”vit” lögn. Vi kände nog alla i rummet att vår dementi inte skulle hålla så länge varvid vi ivrigt förklarade för tomten att vi naturligtvis förstod att han hade såååå mycket att göra och att vi nog alla kunde förstå att han skulle ge sig av till alla andra barn nu…

Tanken på att morfar kunde vara tomten försvann och skall lilla H vara övertygad om att tomten finns nästa jul får vi prata lite med en helt anonym tomte tänker jag.

Vi var 16 personer på julafton så att dela ut julklapparna under granen tog evighetslång tid.
Det gör inte så mycket dock, på själva julafton.
Lite av grejen med jul är julefriden, utan stress.
Det gick heller inte fortare av att lilla H, tillsammans med sin moster, skulle dela ut alla klapparna under granen.
Dessutom ville hon ”läsa hälv” på alla paket och akta er vad snabbt moster fick försöka få en skymt av etiketterna för att säkerställa att klapparna kom till rätt famn.

Hon är duktig på att läsa nu lilla H och imponerade stort på släkten.
Det blev lite galet – till min fördel – då det stod ”God Jul mamma…” om det var från någon av mina syskonbarn till deras mamma. I Hedvigs värld är det ju jag som är mamma – många paket fick jag även om jag fick vara snäll och lämna tillbaka dem. Paket som det stod ”God Jul Jeppe” på fick jag också! Hedvig ljudade högt och tydligt god jul men läste endast begynnelsebokstäverna på namnet; Jeppe och Jessica börjar misstänkt likt och följaktligen hamnade även de paketen i mitt knä.

Lilla H utbrast efter att ha öppnat alla sina klappar:

– Åh, tack tomten! Ja fick alla sakel jag önskat mej!!!

En av de roligaste sakerna hon fick var spelet Rat Attack som vi alla spelade flitigt under kvällen.
Verkligen engagerande och ett spel där vinnarskallen visar sig – det gillar jag!

Årets julafton summerar jag som precis så lugn, mysig och full av glada människor och nöjda barn som jag önskat mig!
En sak fattades mig dock; min lilla stora fina Ebba…
Hon var hos sin pappa på jul i år och hur mycket jag än gläds åt att hon säkert haft en fin julafton på sitt håll kan jag inte låta bli att gå sönder lite inombords då alla mina fina barn inte är hos mig…

Längtar till nästa jul då även min Ebba är med…

♥

Julfina lilla H

Väntar… väntar… väntar… och så… plötsligt händer det!

Julklappsutdelning med moster
”kan läsa hälv”

Rat Attack med mormor

Midvinternattens köld är hård…

…stjärnorna gnistra och glimma…
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

En riktigt God Jul & ett lika Gott Nytt År

önskar

Lilla H med familj

Hedvig
Ebba, Ludvig, Gustav
Jessica & Erik

♥

God Jul

Da´n före…

… doppareda´n…

Lilla H har hjälpt mig att griljera skinkan –
tills hon inte orkade ”måla” mer senap på för hon fick ”så ont i musklolna…”.

Lilla H har hjälpt mig slå in de sista julklapparna – med hur mycket tejp som helst…
Lilla H har hjälpt mig att baka kokoskakor – men vägrar smaka eftersom hon aldrig har ätit sådana…
Lilla H och jag har gjort marsipangodis – jag gjorde grisar och tomtar, lilla H gjorde en TV, en spöktomte, en spiderman och några andra udda grejer så här i juletider…

Vi började vårt jullov igår, kl tre, då jag hämtade henne på fritids.
Vi började vårt jullov med att åka till Liseberg och dess julmarknad, lilla H, Ebba och jag.

Jag fick åka Sagoslottet, Kaninresan och Kaffekopparna – i övrigt fick bara Ebba åka med Hedvig.
Jo, Farfarsbilarna fick jag också åka – men jag fick sitta där bak.
Där bak är nästan bättre att sitta än att sitta där fram och bredvid – eller hur?
Jag fick en flashback då jag kröp in i baksätet på farfarsbilen. En flashback från då jag var liten och min nästan fem år äldre bror jämt skulle sitta fram! Jämt, jämt snodde den bästa platsen och jag minns hur jag försökte intala mig själv att det är bra att sitta där bak, man har i alla fall en egen ratt!
Ingen växelspak förvisso, den sitter fram, men man har en egen ratt…
Det gick bra att vara nöjd med det ända tills min bror lite sådär storebrorsaktigt, myndigt ni vet, förklarade att man styr ju ändå inte när man sitter bak!
Åh, det hade jag ju inte tänkt på och jag försökte övertyga mig själv om att jag visst styrde!
Herre Gud, bilen svängde ju när jag vred på ratten!!!

Trodde jag!

Jag trodde det ända tills min bror vände sig om och höll fast min ratt för att bevisa att det inte var jag som styrde…
Himmel, bilen svängde även om jag inte vred på ratten!!!
Att han, som satt där fram, inte heller vred på ratten gick mig helt förbi!

Men, han är förlåten idag och min flashback fick mig att le och berätta för tjejerna och då må det väl vara hänt tänker jag…

Vi hade en mysig, lite regnig och väldigt kall eftermiddag och kväll på Liseberg, mina flickor och jag.
Jag är mest lycklig för att jag alls fick vara med!
I konkurrens med Ebba är jag lätt tvåa hos lilla H – jag bjuder på den och njuter av att se det mycket speciella band som finns dem emellan.

Gårdagen var en bra start på jullovet och dagen idag har gått i lugnets tecken.

Nu är det snart jul och gissa vem som kommer i morgon…?!

Tomten så klart…

Men ännu mer, gissa vem som kommer ikväll?!
I skrivande stund är det viktigare än tomten för lilla H för ikväll kommer efterlängtade och älskade ”LenaMoaLars”…

♥

Ebba & Hedvig vid spegelhuset

Tomtemor & Tomtefar

Karaoke i Kaninhuset

Ponnykarusell & Flygande Elefanter

Tomtespel och Gokart

kanin

Ja må ja leva…

… ja må ja’ leva´…

Med skönsång, paket (i plural), teckning, kaffe och tårta firades jag på sängkanten av barn och make i morse.

Teckningen (ovan) föreställer en Star Wars spindel som ni säkert ser 🙂
Den är signerad också!

Igår då jag hämtade lilla H på fritids bad hon mig blunda:

– Inte tjuvkika mamma!

Hon sprang till sin ryggsäck och plockade upp en jättefin ”låda” som hon gjort i träslöjden.
Jag skulle vilja kalla den ”ask” men Hedvig hävdar att det är en ”låda med lock” så det är väl det då…
När jag vänt och vridit på ”lådan med lock” och högljutt beundrat den sade hon:

– Den äl till dej mamma! Imollon då du fyllel ål…

– Jaha! Vad snällt!

– De äl en hemlis! Blunda nu, titta inte! Ja ska göla paket me pappa ikväll…

– Ok…

Jag blundade, tjuvkikade inte, och hon lade omsorgsfullt tillbaka ”lådan med lock” i ryggsäcken.
Igår kväll slog hon in den i ett paket och i morse fick jag den.

Så fin!
Verkligen jättefin!

Dessutom vet jag att hon kämpat med denna ”låda” i träslöjden i många veckor!
Jag tror jag skall lägga mina smycken i den, då blir jag glad och varm inombords varje dag då jag tar på och av mina ”juveler”.

Ebba och Ludvig har slutat att pyssla men deras engagemang i att tillsammans tänka ut och åka och köpa present till ”gamla mamman” är minst lika rörande och värmer så gott i mammahjärtat – om än att jag bara önskar mig ”snälla barn” och definitivt inte vill att de slösar så mycket av sina pengar på mig.

Maken, ja han pysslar ju inte heller förstås – tack och lov tänker jag där!
Tack och lov för jag vet inte om jag vill att han skall pyssla grejer till mig och tack och lov för att jag väldigt mycket uppskattar hans idéer om presenter – idéer som jag ibland har planterat hos honom men ändå…

Morgonen som sådan blev lite annorlunda!
Jag skulle åka hemifrån tidigt och tänkte att vi kanske kunde strunta i morgonuppvaktningen.
Hur kunde jag tänka så?
Med lilla H i huset som är den största vän av vanor jag känner…

Lilla H var alldels prillig igår kväll för det skulle bli så spännande att sjunga för mig idag!
Vi fick helt enkelt ändra, eller förstärka, innebörden av begreppet ”sova räv”.

Jag smög upp först av alla, duschade, åt frukost, klädde på mig och ”piffade mig” för att sedan krypa ner i sängen igen.
Därefter väckte maken lilla H (som låg bredvid mig) och hon studsade upp då hon plötsligt kom ihåg att de skulle sjunga! De väckte Ebba och Ludvig och ja, där låg/halvsatt jag i sängen, fullt påklädd under täcket, med nylagd make-up och med en svag doft av parfym på mig.
Jag kände mig som en amerikanska skådespelerska; de är minsann aldrig osminkade, sömndruckna och rufsiga i håret!

När sången tog vid utanför sovrumsdörren undrade jag om ”bluffen” skulle avslöjas av lilla H, men icke.
Fullt upptagen av sången och av sitt paket med ”lådan med lock” i noterade hon inte ens hur jag såg ut, mina kläder eller smycken. Hon som annars är så uppmärksam på detaljer!

Det gick vägen och då jag blivit uppvaktad och druckit upp mitt kaffe steg jag helt sonika upp, rufsade till håret lite, gick ut till bilen och åkte iväg.

Detta naturligtvis efter att lilla H slukat tre (!!!) tårtbitar…

Tack snälla fina familjen för fin födelsedag!

♥

födelsedag

Hello Kitty Syndrom

– Mamma, hal XXX osså Dans Syndlom, lika som mej?

– Ja, XXX har också Downs syndrom, precis som du.

– Ja hal inte Dans Syndlom, ja hal Hello Kitty Syndlom…

<3

Lilla H har skattskrivit sig…

… det hela skedde igår…

Lilla H och henns klasskamrater gick till kyrkan för att se ett julspel.
Ett alldeles fantastiskt, extraordinärt julspel enligt lärarna.

Utanför kyrkan fanns Josefs och Marias åsna, en riktig sådan, som barnen fick klappa.
Där fanns också en kamel, även den alldeles riktig, och den fick barnen också klappa.

Inne i kyrkan ägde julspelet rum och Hedvig och hennes små kompisar hade suttit stilla och tysta som ljus.
Jag är inte aktivt troende själv men fascineras ändå av historien om Maria, Josef, åsnan, de tre vise männen, Jesusbarnet… jag har säkert glömt massor och skulle gärna se detta julspel själv!

När Hedvig igår kom hem från skolan var hon mycket ivrig att berätta om julspelet.
Hon berättade om åsnan och kamelen hon klappat.
Hon berättade att kyrkklockan inte ringt – tack och lov enligt henne själv.

Det bara bubblade ur henne:

– O mamma, däl val tle gubbal!

– Jaha, de tre vise männen kanske…?

– Vise???

– Ja, alltså ”vis” är samma sak som ”klok”…

– Men mamma, de tle kloka gubbalna kom, de val tle stycken, å sen, sen kom Malia å Josef och då, då hade de en liten, liten bebis. Å bebisen, den, den hette Jens!!!

– Jens?!

– Ja! Jens val så gullig mamma!

– Den hette inte Jesus kanske…?

– Jo, just det Jesusbarnet val de…

♥

Jesus

PS. Jens/Jesusbarnet var också en riktig liten bebis som barnen fick klappa på… DS.

Lilla, stora, rädda, oroliga…

… men framför allt lyckliga trebarnsmamman…

Det är jag!

Jag som blev inbjuden att tala på ett seminarium i riksdagen den 18 oktober i år.
Ett seminarium med anledning av den pågående debatten angående systematisk bortsortering av foster med Downs syndrom.

Ett erbjudande som jag instinktivt höll på att säga nej till!
Jag är ingen talare…
Jag är lite för feg…

Men, jag hejdade mig ett slag och tänkte att det här är alldeles för viktigt att säga nej till!
Att säga nej skulle kännas som ett svek gentemot Hedvig och alla andra människor på denna jord som bär på en extra liten kromosom…

Man sviker inte de som behöver en!

Vad vore vår värld utan alla extra små kromosomer?
Den vore kall, cynisk och hård och så tror jag inte att någon vill ha det…

♥

En riktig lugn, skön och…

… fridfull Lucia önskar Lilla H med familj…

Att vara Lucia kan kännas både ärofullt och spännande i ett litet barns kropp.
I år är Hedvig för första gången med i klassens luciatåg – på skolan.
Det är stort och viktigt, det har vi alla förstått.

Klassen har tränat och tränat, på sånger och verser, på att tända och ljus, på att skrida vackert och trippa på tå.
Övning ger färdighet och igår kväll fick vi alla syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar njuta av ett enormt välrepeterat och vackert luciatåg med en och annan improvisation.

Det är lätt att bli nostalgisk vid sådana tillfällen och jag tror inte det finns en enda luciadag som jag inte minns hur allvarsamma och förväntansfulla de varit, mina tre små fina barn.

Ebba som år efter år valt att skrida fram som vacker Lucia.
Ludvig som varit både tomte, pepparkaksgubbe och någon enstaka gång stjärngosse (det sista mest med tvång om jag skall vara ärlig…).
Lilla H som, med ett enda undantag då hon var en tomteflicka med luciakrona, också valt att vara en vacker Lucia varje år – om än att hon inte skridit fram mer än de sista två åren.
Innan dess var hon mer som en liten Lucia av turbonatur.

Men i år skred hon, koncentrerat och med händerna placerade så som hon övat in.
Och hon kände sig vackrare än någonsin, vårt lilla hjärta…

♥

lucia

1 år gammal och funderar på vad en luciakrona egentligen är…

2 år gammal och finner sig i alla fall i att ha luciakronan på huvudet…

3 år gammal och börjar få kläm på hela ”grejen”…

4 år gammal och ”tättevackel”…

5 år gammal och försöker verkligen att ”skrida” istället för att springa…

6 år gammal, ”tättevackel” och kan skrida…

7 år gammal och, enligt sig själv – och oss, fulländad som den vackraste Lucian på jorden…

♥

Stor del av helgen…

… har vi ägnat åt att spela spel, lilla H och jag…

Hon är en hejare på spel får jag säga, och jag vill understryka att jag inte är den sortens mamma som låter mina barn vinna bara för att de är just barn! Min egen vinnarskalle är för stor sådant resonemang, rätt eller fel, jag vet inte… På sin höjd kan jag välja att inte notera att lilla H fuskar lite emellanåt, bara det inte blir för ofta!

Vi har spelat Muffinsspelet med Hello Kitty.
Vi har spelat Bingo med Hello Kitty.
Vi har spelat Toy Story 3.
Vi har spelat Drakguldet.

Och så har vi spelat Twister!
Om och om igen har vi spelat Twister, Hedvig älskar det.
Av med strumporna och må bästa man vinna!

Jag ligger i lä…

I Twister måste man nämligen kunna vända och vrida ut och in på varenda kroppsdel man har – även de muskler och senor man inte vet att man har måste man leta rätt på och vrida ut och in på.
Varje gång vi ska spela har jag någon slags föreställning om hur jag både går ner i spakat och split samt går ner i brygga från stående – allt graciöst och lätt som en plätt förstås.

Det sker aldrig…

Men lilla H, hon vänder och vrider på armar, ben och hela den lilla kroppen som om det vore ingenting – hon blir inte ens röd i ansiktet!

Nej, enda sättet för mig att vinna mot Hedvig i Twister är att hoppas på att en fot hamnar på brun och den andra på lila – då räcker nämligen inte lilla H:s små ben till!

Nästa gång skall jag engagera någon annan icke-vig människa i familjen (läs; maken) att spela med Hedvig.
Sedan skall jag helt sonika sätta mig bredvid och bara småle lite då han försöker klå lilla H i Twister…

♥

spel