… går man sönder en aning…
Det gör ont.
Man vet inte alltid när man går sönder.
Det går inte att förutse.
I drygt 14 år har jag gått sönder lite mer än brukligt.
Då och då. Av och till.
Mitt i lyckan.
Lyckan över att få vara mamma till de tre finaste.
Lyckan av att få ta del av lilla H:s världsbild.
Hennes livsval.
Hon väljer ofta stigar jag annars inte hade knallat in på.
Tacksam för det.
Men så händer något.
Någon slänger ur sig något.
Eller så kanske jag läser något.
Eller inser något.
Då går jag sönder.
Faller handlöst och mot det finns inget skyddsnät.
Skalet, det efterlängtade och välbehövliga skalet, tycks alltid vara utom räckhåll.
Idag var jag på en utbildning.
”Hur man pratar med sitt barn om sin diagnos”.
Dag ett av två.
Pratat om att Hedvig har Downs syndrom har vi alltid gjort.
Pratat om vad det kan innebära för hennes del har vi gjort emellanåt.
När det känts nödvändigt. När hon undrat.
Det går bra.
Men så har vi sedan en tid tillbaka hamnat i de stora och svåra frågorna.
– Ja´ vill inte ha Downs syndrom?
– Varför har ja´ Downs syndrom?
Ja´ vill inte de´…
– Kan vi ta bort Downs syndromet mamma?
Etc.
Vi har också de stora och svåra och tvärsäkra funderingarna.
– När ja´ blir stor, då ska ja´ bli läkare.
– När ja´ blir stor, då ska ja´ bli polis.
– När ja´ blir stor, vill du passa mina barn då…?
Etc.
Jag står svarslös.
Det händer annars sällan.
Jag ser en tendens hos mig att släta över.
Jag svarar henne liksom inte ärligt och uppriktigt.
Inte så som en förälder bör.
Jag nästan ”tramsar” bort frågan.
Kvittrar om att alla är olika, och det är ju bra.
Säger saker som att vi älskar dig precis som du är.
Etc.
Men Herre Gud!
Det är ju inte det hon har frågat om.
Det jag kvittrar om vet hon ju redan.
Hon vill ha svar på sina frågor.
Jag inser att efter mitt kvittrande och min dumhet i att släta över hennes så stora, viktiga och svåra frågor så står hon ju kvar där, lilla gumman, med hela sitt väsen fullt av frågetecken. Hon har inte fått ett enda svar och hur känns det in hennes inre…? Jag vill inte ens tänka tanken fullt ut. Jag har svikit henne om och om igen i denna viktiga fråga. Så får man inte göra. Inte.
Verkligen inte.
Så nu försöker jag lära mig.
Ta emot tips och råd.
Det var bra.
Dagen var bra.
Psykologoen som höll i utbildningen sade många kloka saker.
Inte en gång skuldbelade hon. Trots att vi satt där, en hel hoper villrådiga och skuldbelagda föräldrar.
Alla har sitt, varje barn har sina stora processer. Inget kan och ska mätas. Vi sitter i samma båt.
Det är fint att dela och dela med sig.
Men jag var inte riktigt beredd på smärtan.
Inte riktigt beredd på att jag skulle gå sönder lite.
Igen.
Jag skulle ju jobba efter lunch.
Lamslagen. Tom. Skuldbelagd. Ledsen.
Jätteledsen om jag ska vara ärlig.
I bilen satt jag och bara… satt.
Satt och grät. Grät lite till.
Mailde mitt jobb.
Sade som det var.
De är fina. De är förstående.
Ta din dag. Gråt färdigt. Släpp jobbet.
Vi ses imorgon.
Jag gick till havet.
Jag sprang en lång runda.
Bästa sätten att trösta själen.
Så har vi haft en fin kväll, lilla H och jag.
Pappan på aw så enligt önskemål ordnade vi en tjej-aw här hemma.
Middag framför tv:n. Tjejbastu med bästa grannflickan.
Prat om livet.
Jag reser mig. Så klart.
♥
Man gör ju det. Som tur är.
