… sådan dotter…
Den ena lilla skillnaden är att lilla H vid frukosten utesluter nötter i sin fruktsallad.
Den andra lilla skillnaden är hon inte vill ha sin fruktsallad blandad – var sak på sin plats tänker hon och lägger apelisner, jordgubbar, nektarin och kokos var för sig.
Den stora skillnaden är att lilla H adderar både mannagrynsgröt och smörgås – det gör inte jag.
Bäst är när alla kan få göra som de vill…
♥
… blandade känslor…
Lilla H:s första skolavslutning!
Lilla H har gått ut första klass!
Hur gick det till?
Hur fort gick hennes första skolår?
Rörd, naturligtvis, och med en klump i halsen stundtals under dagens skolavslutning – faktiskt redan då Hedvig tågade fram hand i hand med bästa kompisen Emil…
Emil är guld värd för lilla H och därmed för mig.
Skolavslutningen på skolgården var traditionell med både skönsång och spex från såväl elever som från lärare.
Tyvärr var Hedvigs klass placerad precis framför högtalaren och ljudet var högt vill jag lova.
Vi stod en bit bort och såg paniken och tårarna som kom så fort mikrofonen greppades och vi alla hälsades välkomna…
Hur tänkte man där?
undrar jag…
Att placera Hedvigs klass just vid högtalaren, en klass där flera av barnen upplever obehag och rädsla vid höga ljud.
Bästa fröken L skyndade sig att hämta hörselskydd, det hjälpte lite, lite…
Mycket var redan förstört, rädslan redan planterad…
Jag trängde mig fram till Hedvig och satte mig med henne i knät.
Det blev lite bättre men hon ville åka hem…
Så synd, på sin första skolavslutning…
Diplom delades ut till elever som deltagit i olika grupper såsom miljögruppen, elevgruppen mm.
De eleverna fick gå upp på ”scenen”, få sina namn upplästa och sedan mottaga diplom av skolans rektor.
Den ”vanliga” skolans rektor, av särskolans rektor syntes inte en skymt.
Märkligt kan jag tycka eftersom den första gruppen som kallades fram innehöll två elever från särskolan tillsammans med elever från ”vanliga” skolan. Hon är ju lika viktig för oss som den ”vanliga” rektorn är för de andra eleverna och föräldrarna.
Vad ännu märkligare var och vad som satte sig som en ond klump i magen på mig var att alla barn fick sina namn upplästa utom dessa två barn från särskolan…
De hade glömt göra diplom till dem!!!
Den ena pojken var inte där just då men han borde fått sitt namn uppläst.
Den andre pojken var där, stod sist kvar, för att få höra:
– Oj, har vi glömt dig? Vi kommer med ett diplom sedan.
Jag satt alldeles intill Hedvigs fantastiska fröken U och jag såg hur hon flämtade till, drog efter andan och bara skakade på huvudet. Olyckan var redan ett faktum och våra blickar möttes och jag vet inte vad som rymdes i dem. Säkert ilska men allra mest sorg tror jag.
Hedvigs skola som är en bra skola, som haft särskola där i evigheter, som arbetar för inkludering etc.
Att inte de kommit längre än så här år 2012? Det skrämmer mig.
Det skrämmer mig å Hedvigs vägnar och det skrämmer å allas vägnar – skall det någonsin bli annorlunda? Skall det någonsin bli så att alla människor blir accepterade för den de är?
Idag tvivlar jag…
Det är inte så att jag är rabiat och tänker att de gjorde så här med flit. Jag förstår som alla andra att detta inte var meningen att ske, det skedde inte av elakhet – men det blir elakt hur man än vänder och vrider och försvarar.
HUR kan man ens glömma något barn i ett sådant sammanhang?
HUR kan dessutom glömma två elever av den lilla minoritet som särskolans elever ändå utgör på skolan?
Det är och förblir en gåta…
Väl i klassrummet mådde Hedvig bra igen.
Tårarna var torkade, näsan snuten och solskensleendet på plats.
Vi fick se ett härligt bildspel från terminen som gått. Alla barn ropades upp och fick komma fram och hämta sitt material, få en kram av fröken och sedan varsin varm applåd av oss andra.
I Hedvigs klassrum finns i alla fall bara värme och kärlek – där är alla på lika villkor…
♥ ♥ ♥
De blandade känslorna och den onda klumpen i magen sitter ändå kvar…
♥
… stora som små…
… och vi har alla skyldighet att eftersträva ett liv på lika villkor för alla…
Att inte ha samma förutsättningar som många andra skapar funderingar och tankar – ofta ledsamma, smärtsamma sådana. Lyckligtvis inte så mycket hos lilla H själv ännu, mer hos hennes mamma…
Fast mamman är ju mamma så då klarar hon väl det tänker jag.
Mammor klarar det mesta på något outgrundligt vis…
Att ha ett älskat litet barn som inte alls har samma förutsättningar som så många andra barn har – som mina andra barn har – ger också ett ofantligt perspektiv på saker, stora som små.
Att ha ett älskat litet barn som inte alls har samma förutsättningar som så många andra barn gör att hjärtat tar glädjeskutt vid minsta lilla. Så många av oss vuxna har tappat bort lyckokänslan över små ting och jag är tacksam att jag, mycket tack vare livet med lilla H, faktiskt besitter den förmågan fullt ut.
En av alla dessa ”små” ting som de flesta barn och föräldrar tar för given är relationen till kompisar.
Man tar ofta för givet att barnens kompisar kommer och går i ens hem, att de stannar på middag, sover över och tillbringar en helg eller en semestervecka med oss. Lika mycket tar man ofta för givet att ens egna barn också kan få komma och gå i kompisarnas hem, stanna på middag, sova över och kanske följa med på någon semester.
Så har jag tänkt med Ebba och Ludde, och så tänker jag än – med dem…
För lilla H funkar det inte så!
Lilla H kan inte komma och gå som hon vill i kompisars hus, lilla H har inte koll på gator, cyklar, bilar, mopeder och annat farligt. Det gör att lilla H oftast har någon av oss med sig. Visst kan hon vara hos kompisar själv, men hon kan inte komma och gå som hon vill utan vi får tillrättalägga kompislek och sedan följa henne dit. Det går heller inte hos alla känner jag. Jo, jag vet att jag är en riktig kycklingmamma, men jag kan ju i all sin da´r inte lämna det bästa jag har hos någon som inte har koll, hos någon som låter altandörrar stå öppna, hos någon som inte riktigt förstår allvaret i att man måste ha koll…
Men så finns de ju också de som har koll!
De som är i samma situation och som förstår.
Hedvig har en sådan kompis i sin klass, en kompis i vars hem hon är välkommen titt som tätt, en kompis som är mer än välkommen i vårt hem hur ofta han vill, en kompis som har en mamma och en pappa som värdesätter samma saker för sitt älskade lilla barn som vi gör för vårt.
Det är guld värt!
Igår på fotbollsträningen frågade Emils mamma om Hedvig ville gå med dem från fritids då hon hämtade Emil och sedan åka med dem till Barnens Lekstad. Hedvig såg först ut som om hon tyckte frågan var befängd, och för henne var den ju det; så klart hon vill vara med Emil och så klart hon vill åka med just honom till Barnens Lekstad och leka i flera timmar! Hon hoppade av lycka och hela morgonen idag gick åt till att förklara ungefär hur dags Emils mamma skulle hämta dem och en försäkran (hundra gånger om) att de faktiskt skulle åka till Barnens Lekstad och en lika stor försäkran om att hon kommer hem till mamma sedan.
Jag hämtade inte Hedvig förrän klockan sex ikväll och det var en galet lycklig liten tjej som jag fick hem!
Åh, så roligt hon har haft och åh vad hon vill leka med Emil igen, ”alles snaaaart vill ja´ leka igen”.
Jag minns inte att jag funderade så mycket på när Ebba och Ludvig gjorde sådana här saker med sina kompisar och deras familjer. Visst gladde jag mig för deras skull, så klart, men det var så vanligt förekommande att jag faktiskt inte reflekterade över att det kunde varit annorlunda.
Det gör jag nu…
Det är inte alla förunnat att vara omgiven av efterlängtade kompisar närhelst man vill, för några är det svårare och det ställer högre krav på omgivningen.
Jag är glad att lilla H är omgiven av människor som uppskattar henne för den hon är och som framför allt vill henne väl! I smått som i stort tänker jag då.
Tusen tack Emil och hans mamma för en lycklig eftermiddag!
Lycklig liten H, lyckliga barn = lycklig mamma…
♥
… Glad-Blogg…
Glad-blogg… visst är det ett alldeles underbart ord?!
Ett ord som gör mig glad inom hela mig.
Igår kväll fick jag en så fin kommentar här på bloggen.
En kommentar av Elin.
En kommentar som gjorde mig ”tätteglad”.
Elin som jag inte har en aning om vem det är.
Elin som skrev att hon besöker min blogg nästan varje dag.
Elin som skrev att jag har en Glad-Blogg.
Glad-Blogg…
Jag känner när jag hör ordet att det är just det jag vill ha!
Jag som älskar när folk omkring mig är glada, jag som gärna slår knut på mig själv bara folk omkring mig är glada och mår bra. Så klart att det är just en Glad-Blogg jag vill ha!
Och nu har jag det!
Tusen tack Elin, du gjorde mig glad…
♥
… badkruka inte…
Tror hon har ”ärvt” det av sin storasyster!
Ebba, som oftast badar hejdlöst tidigt på året.
I helgen var vi i båten. Kylan, blåsten och regnet till trots.
Inne i båten var det varmt, skönt och mysigt med tända ljus – allt medan vinden ven utanför.
Plötsligt säger lilla H att hon vill gå till stranden och bada!
– Bada?!?!
undrade jag…
– Bada?!?!
umdrade de andra…
Det är ”tättehöööönt” (jätteskönt) i havet menade Hedvig.
Så vi stegade iväg till stranden som finns nära, av med kläder och en mycket huttrande nakenfis stegade morskt ut i vattnet.
HU!
Ebba, Ludde och jag frös av att bara se henne – det var verkligen iskallt i vinden!
Ludde gav upp efter en stund och gick tillbaka till värmen i båten.
Ebba och jag stod kvar och njöt av en glatt tjutande liten H.
Lika plötsligt som hon klev i, lika plötsligt klev hon upp!
Badrock på och sedan småsprang vi över bryggorna till båten.
En mycket iskall och mycket nöjd liten H stoppades genast in i en varm dusch och ville sedan ha middag;
Kött, ”kräftpotatis” (klyftpotatis) och gul sås (bearnaisesås)!
Hon talar minsann om hur hon vill ha det, familjens egen lilla chef…
♥
… har definitivt gjort intryck på lilla H…
Lilla H som pratar om att då hon konfirmerar sig vill hon gärna ha Spidermandräkt och Spidermanmask på sig, Lilla H som faktiskt sanktionerat detta hos församlingspedagog Calle, Lilla H som bestämt talar om att hon kommer att önska sig Spiderman-lego i konfirmationsgåva den dagen det är hennes tur.
Igår ritade Hedvig en teckning.
En teckning med med en kyrka med ett blått kors högst upp.
Kyrkan hade en röd dörr också och inne i kyrkan fanns Ludde som konfirmerar sig.
En liten figur målades även på utsidan kyrkan och jag frågade om det kanske var Hedvig…?
– Men neeej mamma! De äl Calle! Luddes Calle!!!
Så klart att det var Luddes Calle!
Jordens mest underbara församlingspedagog och som lilla H pratar sig varm om….
♥
… vara medelpunkten…
Det gör man bäst genom att placera sig själv i mitten – mellan storebror Gustav och flickvän Sissel!
DÅ är man garanterat i centrum…
… i anslutning till konfirmationen i helgen…
Egentligen var det inte alls under konfirmationen utan några dagar senare, i samband med att jag berättade om en händelse i kyrkan för min fina vän Britta.
Jag berättade för henne att prästen under nattvarden hade lagt handen på Hedvigs huvud och sagt ”Herren välsigne dig”, och Hedvig frågade mig efteråt vad han menade med. Jag blev, som så ofta vid hennes frågor, lite ställd men svarade att det betyder att ”Gud tycker om dig”.
Britta berättade då att hennes man Johan, som är präst, brukar säga att innebörden i orden är att Gud fridlyser barnen. Barnen är unika, speciella, fina och barnen bör vi vara extra varsamma med, därför fridlyser vi dem.
Jag tycker det är fint; vi fridlyser barnen…
Orden gav mig också en klump i magen; alla är inte så varsamma med sina barn, tyvärr.
Alla föräldrar inser inte att man måste vara försiktig med sina barn, vara rädd om dem…
Att vara rädd om sina barn handlar inte bara om att vara orolig för att de skall råka ut för saker.
Att vara rädd om sina barn handlar i allra högsta grad om att visa sina barn respekt, om att finnas där för dem när de gör aldrig så dumma saker och det handlar om att välja sina ord noga då man pratar med sina barn – särskilt vid de tillfällen man kanske känner sig arg på dem, kanske känner man sig rentav lite maktlös som förälder emellanåt.
Men man får inte säga vad som helst till sina barn – man måste vara rädd om barnen…
Jag har sett det på nära håll tidigare och jag ser det på mycket nära håll just nu – det gör mig ont.
Sagda elaka ord, uttalade eller skrivna, går inte att radera, de sitter kvar som taggar i hjärtat.
Den enda fullständigt innerliga och framförallt totalt villkorslösa kärleken…
… är kärleken till ens barn…
Eller hur?
Så tänker jag.
I mina ögon är den kärleken alldeles totalt villkorslös.
Hur svårt kan det då vara att vara snäll, vänlig, varm och god mot det bästa man har?
Att vara allt det; snäll, vänlig, varm och god innebär inte att man inte blir arg, det innebär inte heller att man inte emellanåt känner sig som att man skall få ett sammanbrott på just sina älskade barn.
Men det innebär att man alltid har plats för sina barn, i hemmet, i själen och i hjärtat.
Det innebär också att man alltid finns där och visar vem som är vuxen, även i de mest slitsamma konflikter.
Man får som förälder inte sjunka så lågt att man handlar på någon slags sandlådenivå och kallar sitt barn för än det ena, än det andra – inte ens om barnet säger sårande elaka saker till föräldern.
För i förhållandet mellan barn och förälder finns bara en vuxen…
I den vuxnes ansvar, i föräldraansvaret ligger en skyldighet att visa barnet hur man faktiskt beter sig, vad som faktiskt är ok och inte. Brister föräldern och blir elak mot sitt barn… hur skall då barnet veta vad man får säga och inte säga, vad man får göra och inte får göra?
Relationen mellan barn och föräldrar bygger på ömsesidig respekt tänker jag.
Respekt är inget man har per automatik bara för att man är mamma eller pappa.
Respekt är helle inget man får – respekt är något man förtjänar…
Jag önskar jag kunde ta emot alla små barn och alla små tonåringar (jo, för de är faktiskt ganska ofta små) i mitt hem och hålla om dem allihop, finnas för dem och skydda dem från allt ont.
Jag önskar att vi kunde fridlysa alla jordens barn…
♥
… har konfirmerats i helgen…
Vackert, fint, rörande och lite mäktigt på något vis – en och annan tår blinkade fick jag blinka bort även den här gången.
Lilla H har blivit en fena på konfirmationer de senaste åren, hon vet hur det går till numer. Det började med Ebbas konfirmation för två år sedan, därefter kusin Davids, ett år senare kusin Moas och nu Luddes. Hon laddar väldigt inför sin egen kommande konfirmation även om det är många år kvar till dess. I morse upplyste hon mig om att när hon konfirmerar sig när hon blir stor så ska hon ha Spidermandräkt och Spidermanmask på sig istället för en ”vit klänning” som Ludde hade på sig. Hon yppade även detta för en av Luddes konfirmandledare och han hängde på, menade att det så klart går att ordna… Vi får väl se, tänker jag…
Efter att ha varit i kyrkan innan jul med skolan och sett Jesus som liten bebis blev det lite chockartat för lilla H att komma tillbaka till kyrkan i påskas för att upptäcka att Jesusbarnet blivit lika stor som pappa. Lite spännande var det dock att han dog på korset, vaknade igen och for upp till himlen för att sedan gömma sig bland molnen.
Det är Hedvigs något förkortade version av den bibliska historien, men den duger för nu tänker jag. Hon har nog tagit in så mycket hon kan ta till sig, sju år gammal, och hon tolkar det på sitt vis.
Under konfirmationen igår visades bland annat en film som Ludde och hans kompisar spelat in.
Ludde spelar Jesus – något vi andra i familjen inte hade en aning om.
Åh, det var roligt tyckte Hedvig, att hennes bror var Jesus (fast i luvtröja och jeans, åkandes longboard).
Men… Jesus spikas obönhörligt upp på korset…
Hedvigs storebror spikades upp på korset…
Då brast det för lilla H som trodde att Ludde hade spikar i händerna, att Ludde hade ont (han gav upp något märkligt ”bröl” i filmen där han ”hängde” på korset), att det kom på blod – på hennes storebror!!!
Vi förklarade att det bara var på låtsas, att det bara var film, som teater ungefär, att Ludde faktiskt tyckte det var roligt att vara Jesus och så vidare…
Det hjälpte föga och Hedvig var lite orolig och stressad under resten av konfirmationen.
Då den var över och vi letade upp Ludde på kyrkbacken rusade hon fram för att fråga om det var på låtsas, kontrollerade att det inte var riktigt blod och kontrollerade att han inte hade några sår i händerna.
Den oron för finaste Ludde satt i hela dagen och sent igår kväll fick vi traska upp för trappan och in på Luddes rum för att än en gång titta i händerna och höra Ludde säga att det verklgien bara var ketchup och inte blod, att han stod på en stol som inte syntes på filmen och inte hängde på korset på riktigt etc…
♥
Idag var vi tillbaka i kyrkan på Högmässsa med nattvard för konfirmanderna.
Efter löfte om att filmen med Ludde som Jesus inte skulle visas idag gick det bra.
Med stor förväntan och framför allt stor inlevelse stod Hedvig upp i kyrkbänken och sjöng med i psalmerna som om hon aldrig hade gjort annat. Då Barbro, en vän till oss, satt på andra sidan om Hedvig berömde henne för att hon sjöng så fint visades ingen falsk blygsamhet utan hon svarade bara genom att le och sjunga ännu lite högre.
Ludvig och de andra konfirmanderna fick nattvarden och jag blinkade tårar.
Jag frågade Hedvig om hon ville gå med mig fram och få nattvarden.
-Ä de då? Nattard?
– Jaa… man får doppa bröd i vin och så får man Guds välsignelse…
– De göl vi mamma!
Så det gjorde vi, lilla H och jag!
Vi stegade fram och knäböjde vid altarringen och då prästen kom till Hedvig höll hon fram sina små händer för att få ett ”kex” som hon benämner oblaten. Men nej, hon fick inget oblat, hon fick prästens hand på sitt lilla huvud medan han sade ”Herren Välsigne Dig”.
Då blev hon sur!
Tättesur!
En känsla av stress och nervositet for igenom mitt huvud och jag tänkte att nu är han illa ute prästen, nu drabbas han nog av reptiltungan och i värsta fall även en svordom – det hade inte passat just där, just då!
Men han klarade sig, solskenet smög sig in i lilla Hedvig nästan omgående och ”konflikten” var över.
Högmässan blev långsam för Hedvig på sluttampen så vi roade oss med att läsa lite i kyrkbladet.
Viskande ljudade vi bokstäver för att försöka få ihop dem till ord.
Jag hittade ordet ”Tackbön” och provade då att hålla för ordet ”bön” så att Hedvig bara skulle se ordet ”Tack” och försöka läsa det:
– Ser du vad det står här Hedvig…?
– Hmm… Top Model stål det…
Jag vet inte ens om jag behöver säga att Barbro och jag formligen brast ut i gapskratt!
Lilla, tokiga, roliga Hedvig! Vad gjorde vi utan henne…?
♥
Lilla H försäkrar sig om att Ludde mår bra efter att ha spikats upp på korset
Nykonfirmerade polare, fina Ludvig och fina Hugo
Stol mamma med världens finaste son
Lika stolt mamma med finaste tonåringarna
*ÄLSKAR*
… på mig i morse…
Anledningen var att jag för andra dagen i rad skulle på utbildning med kontentan att pappa både fick lämna och hämta – både igår och idag.
Liten yrvaken H stapplade upp kl 06 (!!!) i morse och det första hon frågade var:
– Mamma lämna mig ida´???
Axlarna, ja hela lilla kroppen sjönk ihop en decimeter som det tycktes medan hon blev lite ledsen en stund över att jag skulle åka så tidigt idag igen. Vi är inte så vana vid det här, varken lilla H eller jag, och det gör att vi heller inte är så bra på just det här. Jag kände en klump av dåligt samvete och jo, faktiskt så kände jag att det brände lite bakom ögonlocken också…
Vi är mer vana vid – och bättre på – att där Hedvig är, där är jag och där jag är, där är Hedvig…
Vi kurade ihop oss i soffan tätt, tätt.
Jag drack mitt morgonkaffe och lilla H drack sin varma mjölk.
Efter det kurade hon ihop hela lilla sig och lutade sig mot mig och vi bara myste…
Som så ofta i sådana stunder med barnen överväldigades jag av den enorma kärlek som finns inom mig till just dem och jag viskade i lilla H:s öra:
– Åh, vad jag älskar dig Hedvig!!!
Jag trodde att jag skulle få en lika innerlig kärleksförklaring tillbaka men istället muttrade den lilla truliga trollungen:
– Ja´ älskal dej eftel kursen….
♥