Liten H...
Alla är olika…
 
 
… även snögubbar…
Så klart.
 
Snögubben här i huset har Downs syndrom.
Han flyttade in igår efter att ha färdats några kilometer i taxi mellan skolan och hemmet.
 
 
– Titta mamma!
Ja´ har gjort en snögubbe! Den har Downs syndrom!
 
 
– Åh, vad fin den är!
 
 
– Du får den om du vill?
 
 
– Det vill jag gärna Hedvig. Tack!
 
 
– Ser du att den har Downs syndrom? Som ja´!
 
 
– Ja, jag ser det. Vad mysigt!
 
 
– Ja. Alla är olika ju.
 
 
– Precis, och det är ju tur det.
 
 
– Ja.
 
 
– Din snögubbe har inga ögon, ingen näsa och ingen mun?
 
 
– Nej. Han har Downs syndrom ju.
 
 
– Men du har ju Downs syndrom och har både ögon, näsa och mun…?
 
 
– Ja. Men alla är olika ju.
 
 
– Ja, just det.
 
– Och han är väldigt olika rött hår, snögubben.
 
 
– Verkligen! 
Jag tycker att han är jättefin Hedvig.
 
 
– Det tycker ja´ också. Han är olika. Som jag.
 
 
– Och som jag.
 
 
– Han är olika som alla är olika.
 
 
– Sant.
 
 
 
 
 
Vilken himla tur att vi alla är så olika...
 
 
💗
 
 
 
… vad hade vi annars haft för glädje av varandra kan man undra…
Vill du vara med…
 
… och bidra…
Klart du vill.
 
Alla har rätt att funka olika.
Musikhjälpen 2018. Ingen har nog missat.
Det handlar om världens största minoritetsgrupp.
Det handlar om världens mest diskriminerade grupp.
Det handlar om människor med olika funktionsvariationer.
Alla har rätt att funka olika.
Punkt.
 
Kanske minns ni att jag berättat att min Ebba tillsammans med sina vänner Elsa och Erik startade en välgörenhetsorganisation, HAX, Humanitarian Auxiliary. HAX första projekt var en insamling för att resa till ett barnhem i Tanzania och bygga ett hus till barnhemmets grisar. Projektet genomfördes i somras då Ebba och Erik reste till Tanzania och grisarnas hus är nu på plats.
 
Organisationens andra projekt var en klädinsamling för att dela ut varma vinterkläder och skor till nyanlända. Det projektet föll också väl ut och Ebba, Elsa och Erik har åkt landet runt för att dela ut de insamlade kläderna till behövande familjer.
 
Nu är deras tredje projekt igång.
Så här skriver de på sitt instagram, hum.aux,:
 
 
HAX har startat en bössa i förmån för musikhjälpen, där årets tema är att alla har rätt att funka olika. 
Desto mer ni skänker till bössan, desto mer utmanar ni oss. Länk till bössan finns i vår bio.

För alla delmål vår insamling når kommer vi göra följande utmaningar: 

50kr – Vi sjunger valfri önskelåt
100kr – Vi gör kullerbyttor runt hela hälsoparken
250kr – Vi bär varsin Günther-peruk under en dag
500kr – Vi knäcker ett rått ägg i pannan och äter det 
750kr – Vi färgar håret rosa
1000kr – Vi badar i Vättern

Under insamlingens gång kommer vi även TRÄNA! För den summa vi får in kommer vi att beta av det genom; för 10kr springer vi 1km, för 5kr gör vi 1 armhävning och för 1kr gör vi 1 situp.

Allt kommer läggas på våra sociala medier. Utmana oss, tillsammans gör vi skillnad! 
KRAM 💟

 
 
I skrivande stund är de redan uppe i över 1 000 kronor och ni förstår ju att de har en mängd utmaningar att göra nu. Alla utmaningar kommer delas på instagram så in och följ dem. Passa då också på att tipsa dem om fler utmaningar, det lär behövas.
 
Vill du dessutom skänka ett bidrag till Musikhjälpen genom Hax:s bössa är vi många som skulle bli glada.
Bössan hittar du här.  
 
 
 
 
Kom ihåg att olika är fint…
 
💗
 
 
… alla har som sagt rätt att funka olika…
Alla har rätt…
(null)

… att funka olika…
Punkt.
Vill du vara med och göra skillnad?
Det är i så fall den enklaste sak i världen. Förutom att öppna ditt sinne och ditt hjärta för dina medmänniskor, och då pratar vi alla människor – inte bara vissa utvalda, så kan du skänka valfri summa till årets Musikhjälpen.
Det är bara att göra.
Hur enkelt som helst.
Olika är fint…

❤️


… olika berikar…
Tre ovana dagar…
(null)

… har snart passerat…
Dagar med tid.
Tid att sakta ner. Tid att prata.
Tid att pussla. Tid att skratta.
Tid att vara.
Hennes ljuvliga skratt har klingat i huset många, många gånger varje dag och varje kväll. Glimten i ögat och det förväntansfulla och nyfikna som är så mycket hon, har varit påtagligt. Ja, blandat med en och annan svordom och det förbjudna i-ordet
så klart. Men ändå och likafullt och Rom byggdes inte på en dag och allt sån’t.
Förresten var mamman till salu en sväng idag också. För endast hundra riksdaler kunde hon tänka sig att sälja sin "finaste mamma". Mamman undrade hur många mammor hon egentligen har men fick inget svar. Istället sade hon att de enda som
fick lov att köpa den finaste mamman var våra grannar E & K.
– Men de är ju redan en familj och har redan en mamma…?

– Äh! Kom igen nu!
Juni tycker ju så mycket om dig mamma.


– Jo, fast jag vill nog ändå bo kvar här med min familj…


– Jaha. Synd för dig.


– Vem ska du ha till mamma då?


– Camilla.


– Jaha…
– Nä. Ja’ skoja’ bara.
Du är så fin så, min finaste mamma.
Puh.
Vilken tur att mamman får bo kvar.
Mamman som lovat att servera köttbullar, potatismos, sås och lingon till frukost imorgon. Igen.  Mamman som ser framemot morgondagen på ett sätt som var länge sedan.
Lugn. Ro.
Kanske en löprunda. 
Skrivtid. Lästid.
Tillsammans…

❤️


Ovärderligt...
Inte bara mitt…
(null)

… "nya liv" har börjat…
Men allas.
Allas som i familjens.
Det vittnar morgonens lugn om.
Det vittnar också morgonens dialog om.
– Har du slutat jobba nu mamma?

– Nästan. Jag ska jobba mer hemifrån och inte lika mycket som förut.

– Nej gör inte de’ mamma.
De’ är så stressi’t tycker ja’…
När hon öppnar taxidörren är det det första hon berättar för "Taxi-Tobbe". Och att hon  ska  åka taxi hem även på måndagar nu.
Det dröjer några minuter innan jag får ett sms från Hedvig i taxin. Hon frågar om vi kanske kan titta på en film tillsammans när hon kommer hem. Om jag vill.
Lilla gumman…

❤️


… kanske bakar jag bröd till mellis idag…
– Vad är…
(null)

… skitviktigt för dig Hedvig…
Frågade jag.
Eller nej, så frågade jag inte.
Jag frågade vad hon tycker är viktigt i livet. Just så frågade jag idag då vi åt lunch på café  som hon önskat och plötsligt vågade prova något nytt hon aldrig tidigare ätit, och vi båda var lite upprymt glada och
malliga över det.
– Jaaa… det är viktigt att äta god mat, vara glad och vara tillsammans tycker jag mamma…

– Vad gör dig glad då gumman?

– Jaaa… att äta god mat, göra roliga saker och vara tillsammans tycker ja’ gör mig glad.
Som hon har fattat grejen…

❤️


… min läromästare i livet…
Jag funderar ofta på…
(null)

… vad som är skitviktigt…
I livet.
Egentligen.
Olika för olika människor så klart.
Men oavsett är det viktigt att gå dit hjärtat leder. Om man har modet. För kan, det kan alla. Bara man har modet. 
Att komma på vad som är skitviktigt för just en själv är inte så himla svårt. Det första svåra kommer i att faktiskt erkänna för sig själv vad som är så där himla viktigt för just en själv. Det andra svåra är att faktiskt våga.
Att våga göra det man i själ och hjärta vill. Det som får dig att må bra. Det som är skitviktigt för just dig. Inte en så himla enkel och snabb resa om du frågar mig. 
Tidigt har jag vetat vad jag vill, men absolut inte erkänt. nte ens för mig själv. Så prövade jag att nämna det för de närmaste. Länge sedan nu. Och jag fick stöd. Jag vet inte vad jag väntat mig, jag prövade ju mest. Prövade
att säga det högt, Kanske mest för att testa mig själv – hur låter det här egentligen? Men så fick jag stöd.
Stödet stärkte mig.
Men modet fanns inte.
Tron på mig själv fanns inte.
Jante tar alldeles för stor plats i mitt liv.
Med nya insikter i familjen, och med nya behov, har modet så sakteliga smugit sig in.  Jante bor fortfarande i huset, men han sitter inte längre på min axel. Inte riktigt alla dagar i alla fall. 
Modet kom naturligtvis med extremt stöd av nära och kära. Jag är nämligen en fegis utan någon som helst tro på mig själv.  Egentligen. 
Då är det ju en himla tur att andra tror på just mig.
Nu – äntligen – har jag modet att stå för vad som är skitviktigt för just mig. Och jag har modet att våga stå för vad som får mig att må bra och känna mig glad.
 Även om andra tycker annat. 
Och nu har jag modet att hoppa…

❤️


… och satsar på flyga högt…
Vi hostar…
(null)

… och nyser…
Snörvlar.
Har huvudvärk och halsont. Feberkänsla utan att ha feber. Vi går till skola och jobb, för att ge upp och gå hem igen. Horisontalläge. 
Som tur är inte alla på en gång.
Vi toppar ovan med x antal läkarbesök, en vaccination, ett par provtagningar och ett gäng kontroller. Det är kontrollernas tid på året. Man får vara tålmodig. Beta av dem bara.
Men vi fokuserar på det "braiga". Det som hon är så bra på och som vi ivrigt försöker lära oss. Som att det är fredag imorgon, och då ska vi grilla. Och på lördag är det lyxdag.
Och lilla H har nya glajjor, av guld…

❤️


… livet är fint ändå…