… här i huset..
Inte minst lilla H kämpar nätterna igenom.
För mammans och pappans del handlar nätterna om egna sömnsvårigheter (pappan som somnar på studs och vaknar i gryningen, mamman som knappt kan somna och i gengäld blir gråtfärdig när klockan ringer), om liten H som kommer släntrande, som inte ligger still, som sparkar rätt mycket, som vill ha täcke, som inte vill ha täcke, som tappar en av sina himla många gosedjur, som plötsligt måste hämta en av sina många gosedjur som råkat bli kvar i hennes säng…
Listan kan göras längre, jag lovar – som vi håller på nätterna igenom!
Det var så enkelt när det bara handlade om filten!
Eller, när hon var riktigt liten handlade hela nattsömnen faktiskt om ”nappen, filten, apan och hunden”, men det var då det. Nappen rationaliserades bort vid tre års ålder (av mamman och pappan), apan och hunden blev plötsligt oviktiga vid sådär fem-sex års ålder, jag minns inte riktigt. Filten, sussfilten, har hängt kvar sedan dag ett i lilla H:s liv. Jag var likadan, Ebba och Ludde likaså, så med just sussfilten har jag enorm förståelse känner jag. Den kan jag leta efter på natten utan att bli det minsta irriterad. Varenda människa som haft en sussfilt förstår hur nödvändig den är för en god natts sömn! Själv överväger jag att skaffa en igen…
Men resten…
Jag smäller av!
Jag har ingen förståelse!
Jag är så trött på alla dessa gosedjur som kommit att bli så otroligt viktiga för lilla H att hon absolut inte varken kan ligga still eller sova om de inte alla är tätt intill henne.
Nummer ett är ännu filten, sedan kommer lilla Bamsen som hon köpte på Astrid Lindgrens Värld förra våren (två saker är hanterligt), sedan kommer lilla fina Lova – dockan/bebisen som vi köpte på Ikea för ett tag sedan -. Lova har fått en egen säng. Jo minsann, vi har fått ta in docksängen från lekstugan och bädda kungligt åt lilla Lova tätt intill Hedvigs egen säng. Märkligt då att Lova måste följa med in till mamman och pappan på natten? Varför kan hon inte bara få ligga kvar i sin docksäng undrar jag?! Lite sur känner jag mig allt…
Jag skulle ge bra mycket för att se lilla H sömndrucket kliva ur sin säng vid ettsnåret på natten, hon är knappt vaken och liksom radiostyrd mot mammans och pappans säng, men ändå stannar hon upp och sliter med sig sin Lova från docksängen…?!
Då vi plockade in docksängen från lekstugan hittade Hedvig plötsligt sin Buzz Lightyear, den mjuka varianten, som blivit kvarglömd i den kalla, kalla, superkalla lekstugan. Ja men, då blev han också plötsligt en viktig förutsättning för att kunna sova. Hur då liksom?! Mamman och pappan sliter sitt hår i sin iver att förstå!
Sedan kom droppen – tror jag!
Droppen kom när Hedvig övertalade sin moster Lena att åka till leksaksaffären och plötsligt kom hem med en liten, liten, faktiskt pytteliten hundvalp! Hundvalpen är i sig inget problem. Problemet ligger i att hundvalpen nu blivit ett måste även den för möjligheten att ligga still och faktiskt sova.
Det är apjobbigt att hitta en liten, liten, pytteliten hundvalp mitt i natten, i mörkret, när man bara vill soooooova!!!
I bästa fall har lilla H i mörkret lyckats plocka med sig filten, Bamsen, Lova, Buzz Lightyear och lilla hundvalpen när hon släntrar in till mamman och pappan. Om så är fallet behöver mamman bara ägna resten av natten åt att hundra gånger plocka upp de som ramlat ner på golvet samt leta fyrtiotvå gånger under täcket efter de som gömt sig där så är saken biff.
I värsta fall måste mamman inleda hela den här aktiviteten med att hämta än det ena, än det andra från Hedvigs säng innan hon kan börja ägna sig åt att plocka upp från golvet och leta under täcket…
♥
Mamman gör allt detta, varje natt, samtidigt som hon undrar när i hundan hon ska få sova…?
