Liten H...
Hon får en matlåda…
 

… från fackförbundet Vision…

Av storasyster.
 
Hon blir så lycklig över matlådan, det lilla flickebarnet.
Hoppar upp och ner. Tjoar och dansar.
 
Vi ser förvånat på. Vad hände?
Hur kan en reklamplastlåda ifrån Vision framkalla sådan lycka?
 
 
– Åh! Det är ju den ja´ har sett på reklam! På TV!
Med papegojan som sjunger!
 
 
Sakta erinrar jag mig Visions tv-reklam.
Med den lilla blå undulaten som sjunger att himlen minsann är ett ställe på jorden – fritt översatt.
Jag vet ju att hon tycker om den. Att den sjungande undulaten gör henne glad och alldeles ”sprittig” i hela kroppen. Men en plastlåda…?
 
 
– Kan ja´ få ha den med frukt i till skolan mamma?
Med vindruvor? Snälla?
 
– Ja, jo… absolut.
Men vi kan ju inte fylla hela den med vindruvor.
Det blir väldigt många vindruvor i så fall.
 
 
Men nej, hon behöver inte ha så många säger hon. Inte mer än vanligt. Inte mer än vad som ryms i den lilla plastburken hon vanligtvis har vindruvor i.  Det är inte mängden som är viktig. Det förstår jag. Det är själva lådan och lyckan och malligheten som bor i den.
 
Omsorgsfullt lade hon i morse det antal vindruvor hon ville ha med sig. Det blev 14 stycken.
Det ser lite futtigt ut, det erkänner jag att jag tycker. Det är en väldigt stor låda för några ynka vindruvor. Det tycker jag också. Men det är en värdslig sak. Lilla H är lycklig och jag anar att hon är mallig i skolan idag, då hon drar upp sin Visionlåda ur ryggan och mumsar i sig sina 14 vindruvor.
 
 
 
 
Hennes lycka som jag inte alltid kan relatera till…
 
💗
 
 
… men som jag så ofta avundas henne…
 
 
 
Sportlovet är…
(null)

… snart till ända…
Helgen kvar.
Vi har haft fina dagar. Lata dagar.
Förkylda dagar med halsont och lite huvudvärk. Men fina.
Sovmorgnar.
Frukost framför tv:n. 
Hon har valt film efter film.
Någon dag lekland med fina vänner.
– Så kul att ha med en kompis!
Sade hon.
Och hjärtat hoppade till lite.
Kompisars betydelse och allt det där som gör lite ont. Vilken tur att hon har kompisar att tillgå ändå. Om än inte i samma utsträckning som varken hon själv eller vi önskar. Jo, om vi tillrättalägger. Jag önskar att vi inte behövde tillrättalägga.
Jag önskar det löste sig spontant. Så ser Hedvigs värld oftast inte ut. Dock och tyvärr.
Så en vilodag. Där vi bara var. Tog lunchen med oss och gick på utflykt. Till havet fast vi bor vid havet. Vi gick till en annan udde helt enkelt. Solen som värmde. Samtal.
Som jag älskar samtal. 

Fina vänner på frukost en morgon.
Så annorlunda och roligt och fint sätt att ses. Morgonrufsigt hår, rostis, cheddar, våfflor, ägg, nybakt bröd, kaffe, juice och andra godsaker. 
Fint.
Så drog vi på spa.
Det fantastiska hotellet nära oss skippade sin 16-årsgräns på lovet och erbjöd tonårsspa från 13 år. 
Lyx.
Morgonrockar, badtofflor, varma pooler, ishinkar, läsk, olika varianter av bastu, bubbelpool, läsk igen, en kycklingwrap utan lök… och samtal. Dessa samtal som gör mig salig. Så mycket som kommer fram. Skoj och bus men också allvar och
kunskaper jag inte visste fanns.
Fredag idag.
Snorigt, halsont och dunkande huvud.
Frukost framför tv:n, Ica, lunch, film igen, fika.
 Nu har hon bastat med pappan. Lycklig.
Är hon lycklig är jag lycklig.
Fint lov ändå…

❤️


… tillsammanstid är fint…

Idag fyller du år…
(null)

 
… fina, vackra och genomkloka…
Ebba.
 
Grattis på din dag!
 
Idag är det din dag.
Liksom alla andra dagar.
Alla dagar är dina dagar, glöm aldrig det.
Och ta vara på dina dagar. Lova mig det.
 
Lyssna till ditt hjärta. Alltid.
Lova mig det också.
 
Du följer ditt hjärta mer och mer för varje år som går. Det glädjer mig. Att följa sitt hjärta är att vara sann mot sig själv. Och att vara sann mot sig själv är bland det bästa man kan vara. Se det som en långsiktig investering
i dig själv, eller som en stor present till dig själv. Det är inte helt lätt, jag vet. Det finns så mycket tyck och tänk runt omkring en.
Men försök gumman. Försök.
Lova mig det också.
 
Du har din själ och ditt hjärta i två världsdelar. Det är inte helt okomplicerat. Jag ser det. Och jag tänker att jag aldrig någonsin stött på en människa med så mycket kärlek och godhet i sitt hjärta som du har. Du strösslar med din kärlek och din
omtanke var du går.
Fortsätt med det.
 
Du är som solen, skiner var du går.
Håll ditt huvud högt och var stolt över den vackra, goda människa du är.
 
Jag minns så innerligt när våra blickar möttes för första gången. Du, en halv minut gammal. Jag, lika ”gammal” som du är nu. 24 år.
 
24 år av oändlig och villkorslös kärlek.
Av stolthet, nyfikenhet, skratt och tårar.
 
Ingen kan jag skratta med som med dig.
Skrattanfall där vi ramlar ihop i en hög på golvet och driver lillasyster till vansinne.
Eller så att krampaktig tystnad uppstår i luren.
 
Ingen kan jag heller gråta med som med dig.
Gråt till viktiga och oviktiga ting.
Till och med till tecknad film. 
För att vi har hjärtat utanpå.
 
Dig kan jag råda men också fråga om råd.
Med din klokskap och dina tankar lär du mig nya saker vid varje samtal.
Att du väljer att fråga mig om råd gör mig glad. Oavsett det gäller svåra beslut, stora beslut, krångliga beslut eller något så ”banalt” som vilka jeans som är snyggast.
Det gör mig mer glad än du anar.
 
Dig ska jag stå bakom alla dagar.
Dagar du vill, men också dagar du inte vill.
Jag finns för dig. Alltid.
 
Jag älskar dig Ebba!
 
 
Snart ses vi…
 
❤️
 
 
… tills dess får du låten ”Darling” av mig…
 
 
 

Hon forskar…
(null)

… om rymden…
Väljer Saturnus.
Och som alltid blir jag omättligt stolt.
För att hon kan, fast vissa inte tror det.
För att hon bidrar, fast vissa inte tror det.
För att hon insuper kunskap, fast vissa inte tror det. Och för att hon lär ut sin kunskap, fast vissa inte tror det heller. 
De som inte tror på andra människor, borde kanske inte bli så trodda på som de blir. Eller som de tror att de blir. De som inte tror på andra människor tycks vara fulla av fördomar. De tycks inte ens ha förstått innebörden av begreppet fördom,
de tror nämligen att en fördom är en sanning, snarare än just en fördom. Hade en fördom varit en sanning, då hade den kallats för just sanning och inte fördom. Punkt.
Jag tror på människor.
Både i allmänhet och i synnerhet.
Särskilt mycket tror jag på mina barn. 
Allihop.
Jag blir överväldigad, stolt och imponerad då Hedvig denna dag håller föreläsning för mig om Saturnus som hon har jobbat fram fakta kring idag. Aldrig har jag vetat så mycket om denna planet som jag lärt mig idag.
Hedvig har skrivit i sitt dokument:
Saturnus

Saturnus är den sjätte planeten från solen, det är den näst största planeten i vårt solsystem.

Det tar nästan 30 år för Saturnus att röra sig ett varv runt solen.

Det tar 10 timmar och 36 minuter för Saturnus att snurra runt sin egen axel.

Saturnus är en stor planet av gas.

Saturnus har flera vackra ringar av is och sten.

Saturnus har fler än 60 månar, den största månen heter titan.
Hon tycker det är konstigt att en planet har en axel.  Jag ler och håller med. Framför mig ser jag en planet med kroppsdelar. 
Vi fnissar tillsammans.
Hedvig, dig ska jag alltid tro på…

❤️


… älskar att du lär mig nya saker…
Fredag, och hon…
(null)

… åker taxi hem…
Ljuvligt.
För henne att komma hem.
För mig att hon kommer hem.
Win-win.
Så fort hon sätter sig i taxin messar hon att hon är på väg. Hon skriver puss och väljer kärleksfulla emojis. Innan mitt svar är färdigskrivet ringer hon. Inte en enda gång har jag hunnit svara. Samtalet är lyckligt. Hon bubblar om allt hon gjort
i skolan, om att hon gärna vill ha smoothie och rostis till mellis. Allt medan hon skrattar och pratar med kompisarna i taxin.
En lycklig det-är-så-här-det-ska-vara-känsla far igenom hela mig. Jag menar hela mig. De som har det per automatik förstår kanske inte vad jag menar. Medan andra förstår precis. Det spelar ingen roll, vi lär sv varandra.
Det är så här det ska vara att vara barn, att vara ungdom. Det är så här det ska vara att vara människa helt enkelt. Alla är så värda att känna lycka och längtan, förväntan, glädje och trygghet. 
Idag valde jag att fokusera på nuet. Jag valde att glädja mig åt det-är-så-här-det-ska-vara-känslan, istället för att känna mig sorgsen över att tillfällena är för få i mitt lilla barns liv, i min lilla ungdoms liv. Inte idag. Hennes lycka smittade av sig på mig – och jag behöll den.

Jag lade ett litet kanelhjärta till hennes mellis. Fast vi ofta är restriktiva med godsaker. Komprimerad kärlek i ett kanelhjärta.
För att spä på känslan av lycka.
Det gick hem.


– Åh! Mamma!
Ett hjärta till mig!!!
Jag älskar dig min mamma…



Vi behöll lyckan…

❤️


… och spädde på den med ett kanelhjärta…
Förresten fick hon…
(null)

… köttfärslimpa igår…
En egen.
För att vi skulle äta lasagne och hon älskar inte lasagne och för att jag på alla vis jag kunde komma på öste kärlek över denna lilla vackra själ som jag gjort så ledsen. Det blev en lååång mening, men säger man den på en utandning känner man
min förtvivlade önskan om att skapa lugn i hennes själ och hjärta.
Och hos mig själv också för den delen.
Så en egen yttepytteliten köttfärslimpa blev det. Gjord i den lilla, lilla formen hon bakade i som liten. Potatis, gräddsås och lingon till. Så klart. Hon slapp lasagnen. Som hon inte älskar.
Man kan göra gott på många vis.
En köttfärslimpa kan vara ett sätt.
För mamman gjorde det gott hur som helst…

❤️


… och den räckte till frukost också…
Ett enda ord…
(null)

… och jag gjorde henne så ledsen…
Förkrossad.
En av de finaste jag har.
Och jag gjorde henne förtvivlad.
Helt utan mening så klart – jag älskar ju henne så innerligt. Men ändå. Det var jag som…
Vi hjälper mycket. Stöttar jämt.
Ibland står det mig upp i halsen. Men jag gör det ju så klart. Det är mitt lilla barn det handlar om. Som alltid när jag yppar något som kan tolkas som att jag är less på livet som ”funkis-förälder” (ett ord jag för övrigt ogillar)
är jag livrädd att det kan misstolkas. Vissa älskar att göra egna tolkningar av andras tankar och känslor. Dessa vissa behöver inte lägga energi på att kommentera något om att de ”förstår” eller om att jag ”är stark” och att de ”inte
hade klarat av detta livet” eller annan bullshit jag får höra emellanåt. Jag gör det klart på en gång: Hedvig är en skatt som tar exakt lika stor plats i mitt hjärta som mina andra barn gör. Och jag vill ha Hedvig precis som hon är, med sin extra
kromosom och allt som följer med den. Varför? För att det är min Hedvig,  mitt barn, vi talar om och hon lär mig saker om livet som ingen annan gör.
Punkt. Verkligen punkt.
Men så sårade jag henne. Idag.
Jag är förkrossad över det.
Hur kan det bli så fel…?
Vi står i badrummet.
Borstar tänder, klär på oss.
Jag borstar och flätar hennes långa guldiga hår, jag smörjer hennes torra kinder och nariga läppar. Jag smörjer hela hennes vintertorra kropp. Jag vänder en tröja rätt som av någon anledning hamnat ut-och-in. Samma sak gör jag med en strumpa.
Jag går och byter strumporna för att hon så gärna vill ha ett annat par som hon tycker passar bättre i pulkabacken. Jag gör ditten och datten och mer därtill. Däremellan försöker jag själv borsta mina tänder, borsta mitt hår. Jag snabbar
mig att hafsa ihop en hästsvans. Etc etc.
Precis när jag ska smörja mina egna vintertorra kinder med ett ljuvligt serum ber hon mig att tvätta hennes glasögon. Utan att försöka själv först. Det är nämligen dealen här hemma; försöka själv först, sedan be om hjälp. Av två
skäl, nämligen att mamman och pappan inte ska göra saker av slentrian och – vad viktigast är – för att om man inte tränar hur ska man då lära sig? Hur som helst säger jag vänligt att hon kan försöka tvätta dem själv först. Hon blir sur.
– Mäh! Ja’ får ju aldri’ bort tvålen!!!

– Jodå, om du sköljer tillräckligt noga. På båda sidor om glaset. Prova.

– Nej.
Du får göra.

– Nej.
Du får göra.
– Nej.

– Jo.

– Men nej Hedvig!
Hur ska du lära dig om du inte försöker?
Hur ska det bli när du flyttar hemifrån? Då måste du ju kunna tvätta dina glasögon själv…
Det är nu det händer.
Hon vänder och går ut ur badrummet.
In på sitt rum.
Jag som inte förstod vad som hänt undrar var hon tog vägen. Hon svarar att hon är på sitt rum. Jag hör att hon är ledsen. Väldigt ledsen. Jag frågar varför hon låter så ledsen.
Det brister.
Vi talar om en förtvivlad gråt.
En gråt vi sällan hör.
Jag skyndar till henne. Ovetandes. Jag slår mina armar runt henne och frågar varför hon är så förtvivlat ledsen. Hon hulkar men svarar ändå mellan hulkningarna:
– Du sade att jag ska flytta hemifrån!!!
Ja’ vill inte det! Ja’ vill bo med dig och pappa  mamma, och mitt rum och killarna (Marcus & Martinus). Ja’ vill inte vara ensam mamma!!!!
Åh!
Vilken käftsmäll!
Att jag inte tänkt mig för. 
Att jag sade dessa ord om att flytta hemifrån. Inte hade jag en aning…
Jag förklarade att jag inte sagt att utan när. Att jag trodde hon ville flytta hemifrån när hon är vuxen så som Ebba, Ludvig och Gustav gjort. Att jag inte menade nu. Jag hörde hur jag till och med lovade att hon aldrig, aldrig, aldrig behöver
flytta hemifrån om hon inte vill. Hur kunde jag ens säga så…? Så klart att jag vill att hon en dag ska få äga känslan av ett eget boende och allt roligt som följer med det. Inget gott kommer av att bo med mamma och pappa hela livet tror
jag, även om jag än så länge inte kan tänka tanken fullt ut… 
Lilla älskade hjärtat…
Hon grät och grät.
Jag grät och grät.
– Om ja’ måste flytta vill ja’ flytta till Ebba i Jönköping. De’ blir mysi’t. Ebba å’ ja’.
Igen lovar jag att hon aldrig, aldrig, aldrig måste flytta om hon inte vill.  Vi pratade och grät, grät. Och  pratade ännu mer. Hur långt håller resonemanget i förtvivlan? Jag vet inte men jag känner att vi måste prata och prata.
Med hennes ord.
 Jag förbannar mig själv för att jag inte vägde mina ord på guldskål mer än jag gjorde. Jag vet ju att jag måste det. Jag vet ju att inte bara varje tonfall utan även varje ord är viktigt för hur hon tar emot informationen.
Så felade jag.
Tänkte mig inte för.
Förkrossad.
Hon torkade sina tårar, vi packade matsäck och gick till pulkabacken. Hon skrattandes och lycklig över snön. Jag, förvisso också lycklig över snön, men dämpad, ledsen, sorgsen. Jag med gråten i halsen och tårar bakom ögonlocken hela dagen.
Jag skäms.
Det var ju inte meningen.
Jag visste inte att det skulle träffa så hårt.
Hade jag tänkt efter så hade jag kunnat förutse, välja en annan jämförelse.
Dumma mig.
Inte en enda gång till kommer jag nämna det onämnbara. Jag tänker att det kanske kommer med åldern. Tids nog är hon redo. Jag livar att vänta in henne. Men jag kan inte riktigt sluta gråta.
Att jag kunde göra just henne så förtvivlad…


❤️


… jag är sååå ledsen för det…
Det glömda halsbandet…
(null)

… gav tårar…
Besvikelse.
Sms:et kom i morse.
Upptäckten av det glömda halsbandet gjordes då hon kom till skolan och tog av jackan. Halsbandet, en lång och kraftig "guld"länk som mamman haft i många år och som hon nu fått . För att hon tyckte det var så ofantligt galet vacker.
Hon är alldeles ofantligt galet vacker i halsbandet. Också.
Sedan hon fått halsbandet har hon burit det varje dag. Stolt. Lite vuxet liksom.
Tills idag.
Den ledsna emojin vittnar inte bara om besvikelsen hon skriver om, den vittnar om tårar som jag förstår trillar nerför hennes kinder när hon skriver till mig. Utan tårar hade emojin varit en annan. Så funkar hon.
Jag svarar snabbt – och stavar fel vilket jag fick höra senare idag. Svarar snabbt så att hon ska hinna läsa innan hon går in i klassrummet och telefon läggs i lådan. Men det är svårt att trösta via sms. Ord kan göra mycket men de kan inte trolla fram
ett glömt halsband. 
Så jag försöker lyfta. 
Försöker få henne att förstå att hon inte behöver ett guldhalsband för att vara finast och vackrast i världen. Det räcker med att "bara" vara Hedvig, som hon själv brukar säga.
"Tack" 
Skriver hon.
Mina ord har tröstat.
Jag anar att tårarna torkat och att dagen blir fin även utan halsband.
När jag hämtar på eftermiddagen skuttar hon mot bilen. Vinkar på långt håll. Hon öppnar bildörren och innan hon hinner in i bilen:
– Du skrev att ja’ glittrar som guld!
De’ var fint mamma! 
Jag blev så glad.

– Du är ju så fin Hedvig!
En riktig guldklimp.

– Jaa, ja’ är fin. De’ är ja’.
Julia tröstade mig. Hon hämtade papper till mina tårar och mitt snor. Men du stavade fel mamma! "Bad" skrev du. Vvvvad – med ve- heter det vet du väl…?



Glitter, guld, tårar och snor en torsdagsmorgon…

❤️


… vilken tur att man kan lyfta varandra med ett sms…
Det händer att vi…
(null)

… äter utan pappan…
Ibland.
Om vi ska iväg och han inte hunnit hem.
Som idag.
Det blir tystare och tystare runt bordet. Babbelfia tycks inte ha så mycket att säga. Jag frågar vad hon funderar på och hon utbrister:
– Åh, ja’ tycker det är sorgli’t med honom!

– Med vem?

– Med pappa…

– Varför är det sorgligt med pappa…?

– Han får ingen mat som vi…

– Men pappa får mat när han kommer.
Vi måste ju äta först eftersom vi ska åka på träningen.

– Men hur ska han få mat då? 
Sorgli’t är det.

– Men…
Jag ställer ju mat till honom så att han kan äta när han kommer hem.

– Jaha!
Du är snäll mamma…
Dessa funderingar…

❤️


… ack så viktiga att få tag i och reda ut…
Skaparverkstad…
(null)

… och hon är nöjd…
Med sig själv och sina alster.
Jag är med.
Annars går det inte. Inte längre.
Eller, inte ännu kanske är mer rättvist formulerat. För förr gick det att lämna. Sedan gick det inte alls. Jo, det gick att lämna men hon deltog inte. Verkligen inte. Då är det ingen vits. Vitsen är att delta, att våga själv, att knyta
kontakter – vitsen är att växa.
Istället krympte hon. När jag lämnade. Fast jag inte förstod. Nu förstår vi. Pappan och jag. Nu har vi ändrat. Nu har vi tid. Det förlösande. Sakta vinner vi förtroende hos henne igen. Sakta växer hon igen. Får hon tid vågar hon.
Skaparverkstad och jag lämnade inte.
Först ville hon inte ändå. Hon ville vidare. Hon ville till bästisgrannar som flyttat och som vi äntligen skulle hälsa på. Efteråt. Hon ville direkt. Först och sedan. Samtalen som varit sedan hon var ett. Först gör vi detta, sedan… 
Resonemanget funkar.
Efter lirkande av både mig och kursledare gick det. Men hon tänkte inte ta i leran. Tänkte inte bli kladdig. Känner igen mig så. 
Jag avskyr att vara kladdig. Storasyster likaså. Storasyster som ville ha plåster på varje finger sitt livs första sommar i sandlådan. Ville inte  äta om inte ett papper fanns på var sida om tallriken. Hon blundade äcklat medan hon torkade
sina små fingrar.
Storebror var tvärtom. Kladdade gärna och ofta och var den som – till slut – lärde storasyster att det är helt okej att kladda. Hedvig blev som mamma och storasyster.
Hon satte sig.
Tittade på lerklumpen. Rörde den inte. Men så tog någon annan tag i den. Visade att det funkade. Att det faktiskt är kul. 

– Kan man tvätta bort kladdet?!

– Absolut Hedvig.
Det gör vi efteråt.

– Kan du bli kladdig mamma?

– Visst kan jag.
Det sista sade jag morskt och tog tag i leran. Ville blunda. Avskyr kladd. Fast det sade jag inte. Plötsligt hade hon klumpen i handen, plötsligt formade hon den vackraste skålen jag sett. Jag hejade på. Medan leran torkade på mina händer. Hu. Nästan
värre än själva kladdet.
När lerverket var klart väntade tygtryck. 
Också det kladdigt. 
Inga problem.
Hon kladdade som om hon aldrig gjort annat.
Och – hon ser fram emot nästa lördag…

❤️


… högsta vinsten…