… en av veckans bästa dagar…

 

Söndag är en slappardag, en dag där man gör lite som man vill. Utan krav och måsten.

Inte alla söndagar ser ut sådana naturligtvis, men söndagen idag gjorde det.

Vi vaknade, myste i sängen, hämtade tidningen till pappan, bryggde kaffe och värmde mjölk och först därefer engagerade vi oss i frukosten. Efter frukosten skrotade vi omkring. Bäddade sängar, hängde tvätt.

Jag lade mig i horisontalläge bredvid Hedvig i soffan och blåste fjäder. Det är jättekul faktiskt! Hedvig hade dragit ut en dunfjäder ur en av soffans kuddar, vi kastade upp den i luften och blåste sedan på den så att den liksom skulle hålla sig kvar i luften. Kan tyckas som en märklig lek, jag vet. Men när man väl är inne i den ger den upphov till många tokiga skrattanfall. Prova vet ja´!

 

 

 

 

 

 

Så det gjorde vi!

Spelade krocket med pyjamas på!

Jag hade inte pyjamas på, men lilla H hade. Hon älskar att skrota omkring i pyjamas.

Sedan åt vi lunch i solen på altanen på baksidan. Fortfarande med pyjamas på. Så spelade vi lite basket, i pyjamas, och sedan hoppade vi lite studsmatta.

 

Vi fick också för oss att åka till pappan som var i båten och grejade.

Då tog lilla H på sig kläder, om än motvilligt. Vi packade fikakorgen och susade till Tjörn, där vi har båten.

Pappan hade letat fram krabbfiskegrejerna i båten och årets första krabbfiske tog vid.

Vi fiskade och väntade, väntade och fiskade! Av krabborna syntes inte ett spår.

En farbror kom förbi oss på bryggan och lilla H och farbrorn kom i samspråk.

Så är det ofta med lilla H, att hon kommer i samspråk med diverse människor.

Vi undrade lite, inför farbrorn, vart alla krabbor var?!

Farbrorn och jag kom på att vi aldrig tidiagare haft anledning att fundera över vart krabborna håller hus under vinterhalvåret, eller när på vårkanten de dyker upp för den delen.

 

Vi fortsatte att vänta och fiska förgäves.

Farbrorn kom tillbaka och sade att nu hade han minsann googlat och kunde berätta för oss vart krabborna håller hus. Han berättade att det sägs vara lönlöst att fiska krabbor mellan oktober och april. Nu är det för all del maj månad, men så nära april att vi kanske inte skulle ropa hej ännu. Krabborna gräver ner sig under havsbotten på flera meters djup och tar sig in mot bryggor och stränder först från maj och framåt. Där har vi förklaringen till att vi inte såg eller fick en endaste liten rackare idag.

 

Av vår lilla Tjalle Tvärvigg har idag inte synts ett spår. Eller, nästan inte…

Istället har vi haft en glad, positiv och ljuvlig liten nästan-nio-åring hos oss hela dagen.

 

 

♥

 

 

 

 

… med lilla Tjalle Tvärvigg…

 

Särskilt om man som mamma och pappa tänker sig att ta med just lilla söta, mycket argsinta Tjalle Tvärvigg på Kopperskolans dag. En dag full av förväntningar med ponnyridning, brandmän, spöktunnel, luftgevärsskytte, korv & bröd, fika, loppis, chokladhjul etc.

 

Förra gången var jag själv med lilla H på Kopperskolans dag.

Never ever igen kan jag meddela. Det underlättar att vara två.

 

Älskade lilla H har ett humör som gör mig galen!

Jag har förstått att jag själv var likadan då jag var liten men hur många år kan det vara payback-time undrar jag?

 

Ponnyridningen gick bra. Ja, förutom köandet då.

Vid kö spottar Hedvig gärna ur sig Pucko till barnen som står före henne i kö.

Hur många år kan det ta att lära sig acceptera att vi köar alltsom oftast i Sverige…?

Vi betalade, satte Hedvig på den större av de två hästarna, helt enligt hennes önskemål, men fick snabbt lyfta ner igen. Hästen var alldeles för hög enligt Hedvig som plötsligt ville byta till den ganska mycket mindre hästen.

Det gick bra att göra så. Kruxet var att hon då var tvungen att vänta igen. Pappan och jag försökte förgäves få henne att se det positiva i att hon nu var först i kön. Men nej, istället var hon arg som ett bi över att behöva vänta igen. Men liksom, du har själv valt att kliva av menade pappan och jag. Nej, att hästen var för hög kunde ju inte Hedvig rå för – enligt henne…

 

 

Vid luftgevärsskyttet var scenariot detsamma.

 

Kö.

 

En pojke framför oss skulle skjuta fem skott, en annan tio. Till det fanns det tre gevär att växla emellan. Naturligtvis ville pojkarna alternera mellan de olika gevären för att prova lyckan. Helt förståeligt och jag hade gjort detsamma om jag hade känt en längtan efter att just skjuta.

 

När det sedan blev Hedvigs tur var lyckan stor. Jag tror dessutom att hon var helt och fullt övertygad om att hon träffade burkarna fast vi andra inte såg mycket av träffar. När Hedvig skjutit sina fem skott ville hon att pappan också skulle skjuta. Jag kan inte säga att pappan var särskilt nödbedd utan gjorde nog gärna som lilla H önskade. Igen kom problemet med att vänta…

Ett skott från pappan var bra sedan fick hon spader.

 

 

 

Lite lätt stressad skjöt pappan färdigt och vi gick vidare.

 

Dags för lotter…

Gissa hur det går med Tjalle Tvärvigg då hon inte vinner?

Alltså, det är verkligen inte en rolig sida hon visar just då.

Tur då att det alltid nappar i fiskdammen och att lyckan kan vara stor över en uppvridbar plastkräfta som kan simma i badkaret.

 

 

 

Hedvig och pappan hittade spöktunneln.

Spöktunneln som krävde att man gick ner i ”underjorden” och där vågade möta spöken och gastar av sällan skådat slag. Hedvig stod spänt vid trappan och då två gastar med vitmålade ansikten dök upp och väste och fräste (eller vad gastar nu gör) så tappade Hedvig nästan andan för en sekund. En av gastarna skyndade sig att säga:

 

 

Lie lugnad blev hon, lilla H, och valde att stå kvar. En gast med blod över hela sig dök upp och igen tappade hon andan för en kort stund. Vi förklarade att även detta bara var på låtsas och vare sig hon trodde oss eller inte så köpte hon förklaringen för stunden i alla fall. Hedvig ville gärna gå ner i spöktunneln men mamman och pappan bromsade. Vissa kan säkert tycka att hon borde få pröva om hon nu ville, vi var istället rädda för att det skulle lämna något slags trauma efter sig. Är man redan rädd för spöken, gastar, blod och Jesus på korset känns det inte som att en spöktunnel är det största behovet…

 

Men stå kvar skulle hon.

Bredvid spöktunneln.

Det är ganska ofarligt men ändå hyfsat läskigt bredvid…

Vi stod där, bredvid, och vi stod kvar och stod kvar och stod kvar…

Mamman och pappan höll på att frysa ihjäl, Hedvig också fast hon inte vill erkänna det.

Mamman och pappan lockade, bönade, bad och, till sist, hotade med diverse saker för att åtminstone få lov att gå in i matsalen och fika. Men nej… Det Hedvig inte vill, det sker heller inte…

Så vi stod där och frös.

 

Så såg vi fina klasskompisen J på andra sidan skolgården. Vi trodde Hedvig skulle bli glad men istället blev hon arg att det inte var klasskompis A. Hade det varit A hade hon blivit arg för att det inte var J, det är vi ganska säkra på. Till slut fick vi i alla fall med henne in i matsalen för att fika. Där var kön enorm och inga chokladbollar fanns! Kört igen liksom. Ut i kylan och vi köpte en varm korv och en Festis till Tjalle Tvärvigg i hopp om att humöret skulle vända. Det gjorde det inte…

 

På väg till bilen fick hon plötsligt för sig att brandmännen inte längre var farliga och sprang dit.

Plötsligt blev hon också modig som få och ville vara med och släcka bränder, sitta i brandbilen och prata i deras walkie-talkie och annat busigt, roligt, galet. Kanske korven och Festisen gjorde sitt till ändå?

Efter att ha släckt två bränder och charmat en brandman i brandbilen så att han nästan trillade omkull av skratt styrde vi kosan mot bilen och tänkte att äntligen har vi en glad liten H igen.

 

 

Ack vad vi bedrog oss, Tjalle Tvärvigg was back and still is…

 

Då vi kommit hem, strax efter lunchtid, sade Tjalle Tvärvigg:

 

 

 

 

 

 

Pappan och jag som tänkte annorlunda.

Vi tänkte att måtte det blir kväll snart så Tjalle Tvärvigg kan få gå och lägga sig…

 

♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… på simskolan idag…

 

Simhallen var fylld av förväntansfulla små prinsar och prinsessor.

Väntan var lång, pirr i magen var påtagligt och jag tänker att Hedvig hade tur som hade bästis-Emil bredvid sig. De skojade, tramsade, flamsade, busade och skrattade så mycket att de inte tänkte på att väntan var så lång.

I en hel vecka har alla små prinsar och prinsessor och deras föräldrar och kanske syskon suttit på hemlisen. Hemlisen som äntligen skulle ske idag, pirrigt, pirrigt…

 

 

Så kom hon då!

Sveriges egen Kronprinsessa.

Vacker som en dag gick hon genom simhallen och fram till läktaren där alla små prinsar och prinsessor satt.

Varför är jag inte särskilt förvånad att just lilla H först av alla stegade fram för att lämna en ros till Viktoria?

Hon är inte särskilt blyg av sig, den lilla prinsessan.

 

 

Här brast kronprinsessan ut i gapskratt!

 

Kanske är hon inte så van att bli kallad krokodil, vad vet jag?

Jag kände mig lättad över att lilla H valde just krokodil och inte drog till med Pucko som annars ligger på lut på hennes läppar mest hela tiden. Sedan frågade Hedvig kameramannen varför han filmade henne hela tiden och sedan knackade hon på kameralinsen innan hon gick och satte sig igen.

 

Kronprinsessan Viktorias fond stöder simskolan Hedvig går i. Därav detta celebra besök på avslutningsdagen.

SVT filmade och glimtar från kvällen kommer att sändas på Viktorias födelsedag. Alla små prinsar och prinsessor fick visa vad de lärt sig under terminen och jag har sällan skådat sådan värme som den stora prinsessan förmedlade till de små. Ett leende, en klapp, en kram och ett vänligt ord till var och en av dem.

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

… började lilla H på seglarskola…

 

Förväntansfull, glad och lite nervös stegade Hedvig in i segelsällskapets klubblokal. Aningen besviken över att fina Felicia inte var där. Fina Felicia är en av Ebbas närmaste kompisar och någon som Hedvig tycker mycket om. Fina Felicia arbetar som intstruktör på sommarens seglarskola och Hedvig hade en föreställning om att hon skulle vara där även på onsdagarnas seglarskola. Nu fanns det andra fina instruktörer där så det gick bra ändå, utan fina Felicia.

 

 

Så sade Hedvig då hon stod på bryggan i blåsten. Det var vågor minsann, inte stora men tillräckligt stora för att Hedvig skulle bli tveksam. Glädjen tog dock över och hon klev glatt ner i båten. I över en timme var barn och instruktörer på havet. Det blåste fullkomligt svinkallt, ändå var det strålande glada barn som tog sig in till bryggan vid halvåtta-snåret igår kväll. Kalla, våta men så lyckliga!

 

 

 

… förakt för svaghet…

 

Inte heller om du har en extra liten kromosom.

Förakt gör ont…

 

Det är måndag förmiddag och morgonen var som måndagmorgnar är mest.

På måndagmorgnar präglar tröttheten huset. Någon har sovit dåligt eller för lite, eller både och. Någon har ont i huvudet och är skoltrött, någon eller flera för den delen önskar att det redan var Valborgsmässoafton så att man kan njuta av att ha en hel ledig onsdag framför sig. Lilla H var så trött i morse att hon inte orkade släpa sig till soffan utan istället drack sin varma mjölk i sängen. Strax därefter var hon pigg som en mört och glad som en lärka. Hon har inte sovit dåligt eller för lite. Hon har inte ont i huvudet eller är skoltrött. Hon längtar till Valborgsmässoafton då hon äntligen får åka till älskad moster Lena. Men först vill hon vara här och nu. Hon vill ha sin måndag med idrott och slöjd och kanske, kanske är det hennes tur att vara samlingsvärd denna veckan.

 

När alla är ivägskickade till olika destinationer ser jag att Hedvig har glömt att ta på sina fyra armband, två halsband och sin fina klocka. Klockan som hon nu kan heltimmar och nästan alla halvtimmar på. En liten klump växer i magen när jag funderar på om och hur ledsen hon blivit när hon kommit på att hon glömt. Jag hoppas att hon hann fram till skolan innan hon kom på det. På skolan finns det tröstande famnar.

 

Själv fixar jag med tvätt, disk och bäddning innan jag åker och tränar. Väl hemma igen tar jag en dusch, brygger lite kaffe och landar framför datorn. Kollar Facebook naturligtvis och hittar en länk till en text av Gunilla Linn Persson. Gunilla Linn Persson som definitivt är en av mina favoritförfattare och har varit i många år. Minns att hon var en av de första jag tänkte på när jag fick beskedet att Hedvig har Downs syndrom. Någonstans ringde en klocka som påminde mig om Märta Mazarin, Gunilla Linn Perssons dotter. Märta Mazarin som också har Downs syndrom. Varför jag på BB kom att tänka på henne och boken jag läst flera år tidigare vet jag inte. Men det är så mycket jag inte vet och förstår från de där första dagarna på BB så det har jag slutat att grubbla på.

 

Texten grep tag i mig, så klart…

Igen dök klumpen i halsen upp och jag kände tårar som bränner bakom ögonlocken.

Den glättiga radiokanalen jag egentligen tycker om att lyssna stängde jag av. Den passade inte in just då. Ibland behöver man tystnad. Tystnad när tårar kan få rinna och man undrar varför, varför, varför människor inte bara kan få vara precis som de är…

 

♥

 

 

 

… kan det vara svårt att tänka om och tänka nytt…

 

Lilla H är en stor vän av vanor och nyheter göre sig ofta inte besvär.

Maten är en sådan sak. Hedvig vill sällan smaka på nya rätter. Hon äter egentligen det mesta men de gånger det dyker upp något nytt vill hon oftast inte ens smaka.

 

Idag bestämde vi oss för att köpa thai-mat. Hedvig trodde först att vi skulle köpa haj-mat och det ville hon minsann inte ha. Jag förklarade för henne att vi skulle köpa mat från Thailand och påminde henne om att hon ju faktiskt tyckte om den maten då vi var där för flera år sedan. Men nja…

 

 

Men på vägen hem doftade hela bilen fantastiskt av den goda maten i påsen bredvig mig, och jag hörde från baksätet:

 

 

Jag kikade ner i påsen och såg den friterade kycklingen som Ludde beställt. Jag tog upp en sådan och frågade om hon kanske ville smaka. Hör och häpna så sade hon ja! Lite tveksamt smakade hon på den för att sedan spricka upp i ett solskensleende:

 

 

 

 

 

 

… och det är alltid lika spännande att ta del av vad som skall berättas eller vad som ska visas…

 

I måndags morse hänge Hedvig upp sin Batman på den bruna torsdagen på sitt schema.

Så har jag aldrig sett henne göra förut och frågade varför hon gjorde så.

 

– Föl att ja´ ska visa Bättmääään på torsda´!

 

Det var smart gjort! Ett smart sätt att komma ihåg saker. Jag har aldrig tänkt på att man faktiskt kan hänga upp små kom-ihåg-saker i kardborrebanden på schemat.

 

 

 

Samma morgon då vi gick ut för att vänta på taxin såg vi något fantastiskt som genast konkurrerade ut Batman.

Vi såg att fåglarna som bor i Hedvigs fågelholk puttade ut sina knappt flygfärdiga ungar! En efter en kom de ut, flaxade intensivt för att sedan landa på marken. Där fortsatte flaxandet och de for så småningom upp i trädet igen. Innan de nådde någon av de högre grenarna mellanlandade de på stammen. Så som hackspettar brukar sitta. Detta är inga hackspettar, så mycket vet jag även om jag inte kan särskilt mycket om fåglar. Jag tror att det är talgoxar som bor i Hedvigs fågelholk. Det var ett härligt skådespel att ta del av och vi blev lite upprymda lilla H och jag. Där och då bestämde hon sig för att just detta vill hon berätta på den bruna torsdagen.

 

Jag har under veckan klurat lite på vad som skulle segra och lilla H har gjort sitt val.

Hon har själv tagit kort på fågelholken och hon har valt att berätta att det bor fågelungar i den och att hon har byggt den tillsammans med sin pappa.