Liten H...
Hemma…
(null)

… igen…
Fint.
Jag frågar Hedvig vad det allra bästa med Greklandssemestern var. Svaret kommer omedelbart.
– Att få komma hem till Chico!
Tänk ändå.
Vilken plats han fått i våra hjärtan.
Hedvig hjärta Chico…

❤️


= sant…
Sommarlov…
(null)

… smaka på ordet…
Löftesrikt.
Löftesrikt och kravlöst.
Krabbfiske, morgondopp, sovmorgon, frukost, lunch och middag utomhus, sena kvällar, picknick, kvällsdopp, saft, glass och ja, listan kan göras oändlig.
Till ovan lade vi varsin att-lära-sig-grej. Eller, Hedvig bestämde sig för två att-lära-sig-grejer. Hedvig bestämde att hon under sommarlovet vill lära sig att bädda sin säng själv men också att lära sig göra en hästsvans.  Jag bestämde
mig för att lära mig stå på huvudet. Något jag aldrig kunnat. I ärlighetens namn kan jag inte säga att jag tidigare sett det som en nödvändighet, eller ens något att sträva efter. I år känns det plötsligt som en grej jag verkligen behöver
kunna, något jag måste sträva efter.
Så vi tränar.
Hedvig bäddar numera sin säng själv varje morgon. Det har krävts en del suckanden och ibland tycker jag mig ha hört ett och annat fult ord fara ur hennes mun då hon kämpar med kedjetäcke, överkast, kuddar och annat – men nu kan hon och är stolt
och lycklig över det! 
Hedvig lyckades också igår sätta upp en hästsvans både på dockan vi tränar på, och på mig – kolla bilden. Jag är imponerad. Vi övar vidare med målet att kunna sätta upp en hästsvans på sig själv. Hon kommer klara det innan sommarlovet
är slut, jag vet det.
Och jag då?
Äh, det går väl sådär faktiskt.
Och det är klart, att glömmer man att träna idogt så kommer inga resultat. Tänker ofta att jag skulle få in upp-och-ner-på-träningen i min vanliga träning, för att få kontinuitet. Jag menar, hur svårt kan det vara? Egentligen. Nä, jag får skärpa
till mig så att även jag klarar min  att-lära-mig-grej innan sommarlovet plötsligt är över.



Tills dess gläds jag med Hedvig…

❤️


… en kämpe på alla plan och min förebild…
Igen…

(null)

… det där med att ha en bästa kompis…
Lycka.
Lyx.
Jo, faktiskt.
Att ha en bästa vän är inget man kan eller ska ta för givet, det är en lyx. Förvisso en lyx alla  är förunnade, en lyx alla borde få uppleva – som en rättighet – men ändå en lyx. Faktiskt.
Värt att komma ihåg.
Hos oss heter bästa kompisen Chico.
Han har fyra ben, fäller en himla massa hår, vaktar oss noga med idoga skall om någon kommer för nära – och han är fullständigt ljuvlig.  Hedvigs bästa kompis har klivit rakt in i allas våra hjärtan och betyder så mycket för oss på alla möjliga
plan. 
I natt ska han sova över. Igen.
Jo, sant. Sova över som bästa kompisar gör. Alla behöver en bästa kompis som sover över emellanåt. I natt är det Hedvigs tur att ha sin bästis som sover över. Hon är lycklig. Vi är lyckliga. Vem som är lyckligast vet jag inte. Det är inte så himla
noga. Vi kan vara lyckliga tillsammans, huller om buller och på alla möjliga sätt och vis tänker jag. 
Lyckan är viktig.
Älskar kompisar i allmänhet gör vi ju alla…

❤️



… och älskar Chico i synnerhet gör vi i den här familjen…
Det finns en…
(null)

… första gång för allt…
Så även gokart.
Och ni vet när man fixar den lååååååånga kön utan att få frispel, trots värmen, för att man känner sig så himla modig och mallig och nervös och prillig och trillig i en salig blandning. 
För att inte tala om första gången de höga ljuden inte rör en i ryggen fast man egentligen ogillar höga ljud som typ motorvrål något alldeles oerhört. Och dessutom skrattar högt hela färden.
Då känns det malligt i kroppen hos både liten, hos mamman och hos pappan. Då känner man sig så in i norden glad att vi faktiskt åkte just hit, till detta sommarland, som just hon googlade upp en gång för ett halvår sedan och därefter flera gånger
varje dag. 
Stort.
Vi får också träna på att "le och säga hej" till höger och vänster och till stora och små. Mest till halvstora. Som väljer att titta alldeles för länge som Hedvig inte älskar. Som tittar uppifrån och ner, som tittar på "fel"
sätt – med gapande munnar, himlande blickar och så.  Vi ler och säger hej, lägger ibland till en "käck" vinkning och ska jag vara ärlig far onda ögat över min blick några gånger. Men ändå. Vilken dag.
Tycka vad man tycka vill om alla dessa tillrättalagda "land" hit och tillrättalagda "land" dit – just idag är vi så glada för att de finns, för att de skänker så mycket lekglädje, lycka och dessutom frammanar mod vi inte visste
fanns.
Heja Hedvig som utmanat sig själv…

❤️


… dig står vi bakom alla dagar…
”Man kan le…

… och säga hej…
Så klart.
Älskade lilla fina.
Du älskar inte när någon tittar på dig. Inte för länge. Så klart. Vem skulle älska det? 
Så bra att du kan vägleda alla som inte förstår. Tala om för dem att det är så enkelt som att le och säga hej. Då blir du glad. Skiner som en sol och berättar för oss hur trevligt det känns inuti dig. Varmt och soligt.
Så klart.
Jag önskar att du alltid fick känna dig glad och solig inuti…

❤️


… du är så värd känslan…
I kyrkan…
(null)

… trivs hon som bäst…
Jag ser det.
Jag ser det och jag förstår det. 
Jag trivs också i kyrkan. På mitt vis. Jag är inte kyrklig på så vis att jag uppskattar gudstjänster och andra sammankomster. Jag är kyrklig på så vis att jag tycker om kyrkan som rum. Tycker om att vara där. Helst när den är tom. Det är vackert. Fint.
Stilla.
Hon älskar kyrkan på kyrkans alla vis.
Fint så.
Tillsammans älskar vi kyrkogårdar.
Att stilla strosa där. Vördnadsfullt.
Läsa namn och årtal, göra oss en livshistoria utifrån en gravsten. Känna oss sorgsna, men också tacksamma. Tacksamma över livet.
När jag och moster i kyrkan undrar vem Aron var – har vi ens hört om honom någon gång? Då vet hon. Berättar och förklarar.
Fina, vackra, kloka Hedvig…

❤️


… kyrkan är din arena…
Jag har en vana…
(null)

… som jag ärvt…
Av min mamma.
Mitt äldsta hjärta har ärvt den i sin tur.
Vanan att ta av ringar så fort jag kommer innanför dörren, för att sedan placera dem i köket. Varför? Ingen aning.
Mamma har alltid haft en liten skål på köksbänken att lägga dem i. Själv har jag bara lagt dem rakt upp och ner på bänken, av den enkla anledningen att jag aldrig trillat över en passande skål.
Så fick jag en.
Av Hedvig. En som hon har gjort.
– Du kan lägga dina ringar i den mamma…
Sade hon. Stolt.
Det kan jag sannerligen, svarade jag.
En så fin skål hade jag aldrig kunnat trilla över någonstans. Jag ska vårda den med ömhet och alltid lägga mina ringar där när jag kommer innanför dörren.
Kärlek i en lerskål…

❤️


… rikedom…
Sommarlovet…
(null)

… har just börjat…
Känslan ändå.
Den förväntansfulla, pirriga och lyckliga. Jag minns den och jag känner den i varje nerv genom hennes smittande lycka. Känslan av att sommarlovet är evighetslångt. Allt ligger framför en och mellan alla roliga och mysiga händelser finns mellanrummen. 
"Det är i mellanrummen livet sker"  sade en fin och speciell vän till mig nyligen. Jag har aldrig tänkt på det så tidigare men orden gick rakt in i mitt innersta. Det är ju så det är. Det är i mellanrummen det sker.
Livet.
Pappan har inte sommarlov ännu.
Jag får sommarlov, har sommarlov, har inte sommarlov. Jag provar att vara min egen, att rå om min egen tid. Jag kan jobba när jag vill men kommer också behöva jobba fast jag är ledig. Känns fint. Jag kan jobba tidigt på morgonen och sedan vara
ledig. Jag kan jobba på kvällen. Jag bestämmer själv och fördelarna uppväger. En av de största fördelarna är att lilla H  kan vara hemma istället för att "behöva" fritids varje dag, varje vecka. Hon kan få känna sig stor.
Hennes fritids är toppen på många vis. Men hon känner sig för stor och det är känslan som räknas, som är viktigast tänker jag. 
Så det blir en finfin sommar. Jag känner det.
Vi har plockat jordgubbar. Litervis.
Vi har solat och badat  massor, och kommer så att göra många, många dagar till under det evighetslånga ljuvliga sommarlovet. 
Krabbor har vi ännu inte fiskat och jag har ingen aning om varför. Men vi har tid.
Vi har en resa att se fram emot. Och några små utflykter. Över dagen eller över två eller tre. Vi har fantastiska dagar hemma vid havet där vi bor att se fram emot. Och ljuvliga kvällar på klipporna eller tillsammans med fantastiska grannar. 
Vi är tillsammans…

❤️


… och vi är i mellanrummen mest hela tiden…
Matpiraten kan vara…
 
… familjens nya ”buddy”…
Sant.
 
I alla fall har den förenklat vårt liv.
Eller, kanske inte vårt liv, men hela vårt matdilemma.
Ni vet grejen med att för det första komma på vilken mat man ska äta varje dag i veckan, och sedan grejen med att det gärna får vara någon ny rätt eller åtminstone en ny variant av en i hemmet vanligt förekommande rätt. Addera till ekvationen den omöjliga lösningen att alla ska ha lust att prova nytt, lust att smaka nytt, och icke att förglömma grejen med att det hade varit kul om man hjälptes åt att planera, handla och laga middagar. Tillsammans är fint. Men tillsammans på ungdomars vis är inte alltid detsamma som tillsammans på föräldrars vis.
 
Så kom jag i kontakt med Matpiraten.
En kortlek med sex olika varianter av spel, där vinnaren komponerar middagen genom de kort hen har spelat sig till. Helt ärligt så anade jag en invärtes suck när jag förstod att det var ett spel. Tid att spela har jag, om inte annat så tar jag mig den tiden. Jag gillar att spela spel, gillar tillsammansgrejen med spel. Men lilla H i kombination med nytt spel är inte helt enkelt. Och målen med Matpiraten för mig var att dels slippa få idétorka varje vecka, men också att få Hedvig att bli nyfiken på nya rätter, att inte alltid köra i gamla hjulspår, att våga prova. 
 
Så kom Matpiraten kom med posten.
Lite planerat nonchalant berättade jag om det och att vi ”väl får prova det en dag när vi känner att vi har tid”. Lika nonchalant lade jag kortleken och alla roliga instruktioner på köksbordet. Jag lät dem sedan vara. Jag vet att nonchalansen från mig kring något nytt gör henne nyfiken. Och mycket riktigt. Hon kikade på kortleken när hon gick förbi, läste instruktionerna. Jag lyssnade, sade att det låter kul, vi provar en dag. 
 
 
– Men kan vi prova nu?
 
 
Frågade hon dag tre.
”Absolut”, svarade jag och så satte vi igång.
Fram med kortlek, instruktioner och veckomatschema. 
Hedvig fick välja vilket av de sex sätten vi skulle spela på.
Hon valde ”Finns i sjön”. Ett välkänt och därmed tryggt spel.
 
Vi spelade och hade galet kul.
Kortleken är uppbyggd av fyra livsmedelsgrupper: antioxidanter, nyttigt fett, kolhydrater och proteiner. Den är dessutom kategoriserad i ett visuellt bra snitt. Hedvig snappade direkt. Spelet går ut på att samla sju kort där minst en av de fyra olika grupperna finns representerade – för att man behöver få i sig varierat för att kroppen ska må bra. När spelaren känner sig nöjd med sina kortval så kan man utse sig till vinnare. Poff! Så är en av veckans middagar klara.
 
Det fantastiska med detta är att Hedvig till sin första rätt, förutom kända livsmedel som pasta, grädde, paprika, smör och morot valde bacon – hon älskar inte bacon – och zucchini som hon tidigare envist vägrat smaka.
 
Av ovan svängde vi ihop en fantastisk pasta carbonara med vitlöksfrästa morätter och zucchini som tillbehör. Hedvig har aldrig, jag upprepar aldrig smakat på pasta carbonara. Hennes stående kommentar när det serverats här hemma har varit ”Jag vill gärna ha pasta carbonara utan carbonara…” Med andra ord vill hon bara ha pastan.
Men så lagade vi ju hennes vinst. Och som hon åt.
Hon gav rätten tre stjärnor av tre möjliga.
 
När hon vann andra omgången var veckans andra middag klar.
Av lax, fröer, lök, nudlar, kronärtskocka, oliver och kikärtor slängde vi ihop en middag med lika stor entusiasm som dag innan – och vi gjorde det tillsammans.
 
Lax med sesamfrön ugnstektes, kikärtor och lök blev till hummus, kronärtskockan kokade vi och serverade med smör och salt, oliver blev en sideorder.
 
Laxen konstaterades vara jättegod ”trots” sesamfrön, nudlar som hon hittills vägrat smaka visade sig vara en ny favorit, hummusen älskade hon verkligen inte, inte heller kronärtskockan men – hon smakade nyfiket. En vinst i sig tänker jag.
 
Tredje vinsten kammades hem med hjälp av nötfärs, tomater, broccoli, nudlar, tomater, gurka, smör och olja. Av detta lagade vi italienska köttbullar med tomatsås. Succé igen, förutom att vi stekte köttbullarna lite för hårt. Men  – hon provade.
 
Hedvig ser sig som vinnare av tre spel, jag ser mig som vinnare i vardagspusslet.
Win-win med andra ord och Matpiraten är definitivt här för att stanna.
Jag ska inte överjobba, inte göra detta varje dag.
Då kommer hon att tröttna.
 
Men eller två dagar per vecka vore finemang.
För oss alla och på massa olika vis.
 
Vi spelar och umgås.
Vi planerar, handlar och umgås.
Vi lagar mat och umgås.
Och hennes delaktighet skapar nyfikenhet och lust vilket gör att hon vill prova nya rätter samtidigt som hon lär sig att kroppen behöver flera olika saker för att må bra.
 
 
 
 
 
Att det kunde vara så lätt att väcka nyfikenhet…
 
 
 
 
 
… hon som vill bli kock bland annat…
Det är…
(null)

… faktiskt tufft…
Emellanåt.
Att vara funkisförälder. Ett ord jag förresten ogillar mycket. Men det är tufft. Skittufft. Men, vill jag understryka, det är inte hon som tuff att deala med. Hon är bäst. Jag vill att hon ska vara precis som hon är. Precis så. Hon
 plockar ner mig på jorden och livet i de viktigaste beståndsdelarna. 
Stort. 
Hon är hundra procent ärlig. Kan inte intrigera, prata bakom ryggen, ljuga eller vara falsk. Hon lär mig så otroligt mycket. Om kärlek, godhet, ärlighet och om livets viktiga. 
Visst, det är tufft att liksom inte kunna lämna småbarnsåren helt. Hur mycket jag än älskade de åren så har ju var sak sin tid. Eller bör ha, brukar ha, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Småbarnsåren bör/brukar avösas av något annat. Hos oss
gör de inte det. Inte helt. Nytt kommer in så klart. Nya utvecklingsfaser, tonår och allt, men mer som en mix med småbarnsåldern som till viss del stannar kvar.
Hos oss är alla åldrar på en och samma gång.
Det gäller att hänga med.
Det är lite tufft att passa, ordna, fixa och dona. Det är tufft att ha svårt med barnvakt. Att inte kunna åka iväg en natt eller två utan att planera låååångt i förväg.
 Det är tufft och energikrävande att slåss mot försäkringskassa, kommun och till viss del landsting. Att ständigt behöva förklara och försvara. Som om vi hittade på.
Det kanske allra tuffaste är att möta fördomar, parera för konstiga blickar och kommentarer utan att helt gå sönder själv. Och det allra svåraste med att vara funkisförälder, tycker jag, är att bygga hennes självförtroende samtidigt som annat raserar
den ideligen.
Men man gör det. Man fixar det.
För att man älskar villkorslöst.
Så klart.
Inte något vill jag byta bort…

❤️


… jag önskar mig emellanåt bara lite mer styrka, kraft och ork…