Jag tittar på…
… mina fötter & mina händer…
Jag ser pappas fötter & händer.
Lite mindre så klart.
Storlek 36 istället för storlek 42.
Men ändå, det är som att se pappas.
Så lika…
Idag är det min pappas födelsedag.
Han skulle ha fyllt 79 år idag, om han ännu levt. Det gör han inte.
Sedan jag var 15 år väntade jag på att han snart skulle gå bort. Förberedde mig på att hans kropp, som levt så hårt, inte längre skulle orka. Han var så sjuk och levde på övertid i många år.
Det är dumt att tro att man kan förbereda sig på döden. Det kan man inte. Eller, jag tror inte att man kan det. Jag kan det i alla fall inte, det vet jag…
Om en vecka är det tio år sedan min pappa dog…
❤️
Lilla pappa, vi är många som saknar dig…
Grattis till din pappa!
Min pappa dog för 8 år sen, när jag var 13. Livet är bra orättvist, han hade älskat att bli morfar.
Hann han få träffa Hedvig?
Så tråkigt Jessica, att du inte har din pappa kvar😔 Min pappa fick en stroke för 1,5 års sedan 59 år gammal och chocken var total! Man tänker ju på något sätt att föräldrar är odödliga. Dom har alltid funnits där och ska alltid finnas där liksom! Min pappa repade sig då han hade tur att komma in på sjukhus fort. Men visst får man sig en tankeställare… Kram
Tänk att det ska behöva hända saker för att man ska få sig en tankeställare om hur skört livet ändå är… Visst är det märkligt? Glad att din pappa mår bra igen <3
Kram
Det är ändå fint att ha med sig en del av dem i sitt liv på olika vis, som i händer och fötter. Att påminnas om dem och de berättelser som berör dem.
Jag vill skicka en kram till dig en sorgens dag som denna. För man kan inta förbereds sig och inte heller helt vänja sig vid döden.