… Göteborgs-Varvet…

Special-Varvet.

 

Fantastiskt!

Vilken glädjeyra, vilken fest!

Jag gillar att springa. Hedvig gillar att springa.

Hon är en kämpe. Envis. Inte som synden kanske, men bra envis ändå. Envishet kan ta en långt tänker jag och försöker se egenskapen som en styrka även när den driver mig till vansinne. Envisheten kan ta en så långt som till en medalj om man vill. Det vill hon. Många, många är medaljerna i hennes rum. Och för varje medalj hon får är hon fullt och fast och helt och totalt övertygad om att hon vann. Just hon och bara hon. Skön känsla tänker jag.

 

Visst, det viktiga är inte att vinna. Det viktiga är att ha roligt och allt det där.

Visst. Men om man man nu har roligt och allt det där och ändå känner att man vinner, då måste väl lyckan vara dubbel ändå? Det var så hon kändes i fredags, lilla H. Som att hon hela dagen bar på dubbel lycka. Stolt.

Stolt, mallig och dubbellycklig.

 

Alla borde hänga med och kolla på Specialvarvet.

Jo, jag tycker det. Visst är det en folkfest utan dess lika under lördagen, på själva Göteborgs-Varvet, men fredagens Specialvarv – det slår lördagen med hästlängder. Det gör det faktiskt. Som när jag står med Hedvig, hennes klasskamrater, lärare och hundratals andra i startfållan, värmer upp till Marcus &  Martinus och plötsligt får en knackning på axeln. Han presenterar sig som Bosse från Västerås och han är på plats för fjärde gången. Jag frågar om han är laddad och han skrattar när han säger att det vet han egentligen inte för han har aldigt tänkt på det. Han ber mig vänta lite medan han tänker på just det. En stund senare knackar han mig på axeln igen, Bosse från Västerås. Han säger att han tänkt klart och att han faktiskt är jätteladdad. Han hoppar jämfota när han säger det och jag ser hur laddad han är. När startskottet går ropar han till mig och Hedvig att vi ska ge järnet.

 

Det gör vi och jag hoppas Bosse också gjorde det. Vi träffade honom inte mer.

Däremot träffade vi David när vi satt på läktaren och åt välförtjänt matsäck efter loppet.

David var på plats med sin mamma, sin moster och Gerd. Hedvig och jag hälsade på dem alla. David tyckte det var trevligt att träffa oss och vi bedyrade att vi tyckte detsamma. Vi tummade på att vi skulle försöka ses nästa år på varvet.