Ibland blir jag mållös…

… och istället full i skratt…

Som igår, då vi kom innanför dörren efter en tur till Mio möbler och en tur till Ica, lilla H, hennes pappa och jag. Lilla H hade galet bråttom eftersom bästis Emil var på ingång och slängde därför jackan på golvet istället för att hänga den på sin krok. Likaså sparkade hon av sig sina kängor och lät dem ligga där på dörrmattan.

Jag kände irritationen växa inom mig, var och en gör efter förmåga här hemma – så är det i alla fall tänkt tycker min man och jag – och det är inte ok av Hedvig att slänga kläder omkring sig på det viset. Jag bad henne både en och två gånger att plocka upp jackan och kängorna men nej, det hade hon inte tid med…

Man får välja sina strider försöker jag tänka och jag hade verkligen inte lust att där och då bli osams med Hedvig, då hade jag tagit lyckan och glädjen över att Emil var på väg ifrån henne. Kompistid är för värdefull för att förstöras. Istället muttrade jag, mest för mig själv;

– Please behave…

Hedvig, som redan var halvvägs in i huset, tjoade till svar:

– Näe mamma, inte ”biiheijv”…