… lilla Juni…

Grannflickan.

Hedvig blir med ens så stor.

Stor och klok och lekfull och omtänksam. Busig och hittar på så många bra småbarnslekar. Juni skrattar så hon trillar omkull. Hedvig och jag skrattar också så att vi nästan trillar omkull.

Hedvig delar Junis köttbullar som om hon aldrig gjort annat än delat mat åt småbarn. Yttepyttiga små Juni-lagom-bitar säger lilla stora H,  och delar på.

När Juni går hem vill Hedvig "ta de’ bara lite lugnt i soffan en stund". Men när hon tagit det lite lugnt i soffan en stund – en sådan stund går ganska fort – så vill hon ha tillbaka Juni i vårt hus. Det är ju så roli’t när hon skrattar hela tiden… Jag
håller med och säger att vi nog kan låna henne snart igen.

När kvällen kommer tänker Hedvig fortsätta vara bara stor. Hon ställer alarm på telefonen och säger att hon ska vakna själv. Sova hela natten i sin säng och vakna själv. 

– Som en ungdom. 

Det där med siffror och digitalt är inte helt enkelt att förstå. Vi ställer alarmet på 06:30, och döper det till "Halv sju – gå till skolan". Perfekt, då vet Hedvig att just det alarmet funkar alla dagar hon ska gå i skolan. Hon undrar
vad hon ska ha för alarm på lördagar och jag anar lite hysteri i min egen röst när jag säger att vi inte, absolut inte, ställer något alarm på lördagar. Inte de flesta i alla fall. Vi får se vem som vinner den matchen.

Nattens och morgonens match var hur som helst en seger för lilla H. Hon sov hela natten i sin egen säng – det gör henne stolt – och när vi sedan hörde alarmet stängas av 06:30 och stegade in, ja då stod hon där bredvid sin nybäddade säng och
med kläderna på.

Stolt och lycklig.

Vi har ingen aning om när hon egentligen vaknade…

❤️

… men hoppas på samma procedur imorgon bitti…