… resan vi gjorde…

Mållös.

 

”Tjejresa” kallar lilla H den. Mitt livs resa kallar jag den.

Same, same but different tänker jag.

 

Helt olika infallsvinklar och helt olika upplevelser av gemensamma erfarenheter. Så klart.

Vi är ju två olika personer, lilla H och jag. Hon är barn och jag är vuxen. Hon är lillasystern och jag är mamman. Hon har tolv år och sju månaders livserfarenhet, jag har betydligt fler år på nacken.

Vi har lärt av varandra, av varandras sätt att se på livet vi fick uppleva.

Och vi har lärt av Ebba.

 

I Dar Es Salaam var temperaturen 40 grader. Mitt i natten. Dofterna var annorlunda.

Hedvig tyckte inte det var någon doft, mer som lukt menade hon. Jag frågade vad hon tyckte det luktade och hon svarade att det minsann luktade illa, varmt, bilar och Afrika kanske. Jag tyckte att det förvisso luktade avgaser på ett sätt man inte är van vid, men att det i övrigt var en hoper blandade dofter. Precis som det är när man reser. Varje land man kommer till doftar på eget sätt tänker jag. Oavsett om det är Spanien, Grekland, Turkiet, Thailand eller som nu, Tanzania. Jag undrar hur Sverige doftar? Eller luktar?

Hemma för några, främmande för andra.

 

Den tio timmar långa bussresan var en slags… skräckfärd. Jo, så skulle jag nog sammanfatta den.

Efter att ha rest och rest, nästan exakt hur länge som helst enligt Hedvig, så kom vi fram.

Sista biten på så skumpiga vägar att jag undrade om bilen ens skulle hålla ihop.

Så stannade den. Bilen.

 

Små och halvstora barn flockades nyfiket kring den. Några avvaktande, andra mer ”våghalsiga”. 

Vi klev ur bilen och snudd på genast kände jag en liten hand i min. Sedan en till. Tittade ner och möttes av soliga leenden i de vackra små ansiktena. Kärlek. På en gång. Bara det tog mig med med storm.

 

Så kom hon springande.

Från volontärhuset. Med armarna utsträckta.

Ebba.

 

Hedvig hann först in i hennes famn. Sedan jag.

Barnen alldeles förundrade. Var vi verkligen mama Ebba och dadda kwa Ebba?

Ja. Ebba bedyrade att så var det. Här stod hennes mamma och här stod hennes syster.

Och där stod hon. Min äldsta dotter. Omringad av barn som hon ömsom strök över kinden eller huvudet, ömsom lyfte upp och satte på höften. Allt medan hon växlade mellan att prata swahili med barnen och svenska med oss.

Tårar som rann.

 

Jag såg på en gång att hon var hemma. Att bitarna i hennes liv på ett vis fallit på plats. Det slog mig hur fullständigt naturligt det kändes att se henne där, i en miljö vi andra bara sett på bild och tagit del av genom hennes berättelser. Tagen redan där, traskade vi till volontärhuset för att installera oss.

 

Ett litet rum med en våningssäng, betonggolv, en bokhylla, en matta, en pall där vinflaskor fulla av runnen stearin agerade ljusstakar och en papperskorg. Spartanskt men mysigt. Ett hem i miniformat. Min dotters ena hem i miniformat. Varm i hjärtat.

 

Två hyllor i bokhyllan tömda till lilla H och mig. Så klart, tänker alla som känner Ebba.

På det ena hyllplanet fanns en Barcatröja, en Fanta, ett fat med chokladbollar och lapp med texten Karibu Hedvig vilket betyder Välkommen Hedvig. Så klart, tänker alla som känner Ebba.

Chokladbollarna bakade till Hedvig av Josefine, en av de andra volontärerna. Tack Josefine!

Allt för att välkomna, för att få henne att trivas.

Kärlek.

 

Barnen. De underbara barnen.

Som tokiga i lilla H. En helt ny lekkamrat.

En lekkamrat någorlunda i deras ålder, men kanske ett eller ett par huvuden längre ändå.

Att vara lång, bland de längsta, var nytt för Hedvig och hon klurade på om hon rentav och plötsligt kanske nådde golvet om hon satte sig på en stol. Ett av hennes mål här hemma i Sverige. Jag förklarade att det nog ändå inte är så att hon vuxit så ofantligt under resans gång, men att det nog mer är så att hon som svensk generellt är längre än de barn i Tanzania som nu var hennes nyfunna vänner. Tveksamt om hon höll med. Inte heller kunde vi ”kontrollera” det eftersom barnen i Tanzania mestadels sitter på golvet när de äter och leker. Det där med längd vs en stol tedde sig plötsligt ointressant även för Hedvig. Tänk ändå, att något som är så viktigt för en i en världsdel kan bli ointressant när man vistas i en annan? Just den insikten har slagit mig så många gånger sedan vi började vår resa, och den lever inom mig varje vaken sekund. Om än att jag inte syftar på längd vs stol som är viktigt för Hedvig, så är ändå insikten densamma hos oss båda. Det är som är viktigt här är inte viktigt där, och följdfrågan blir Vad är det som är viktigt egentligen?

 

Denna första kväll i Bumilayinga,  hos Ebba, barnen och mammorna betraktade jag genom tårfyllda ögon.

Redan där grep kärlek, glädje och gemenskap tag i mig, tillsammans med ledsenhet, sorg och vanmakt över världens orättvisor. Att vara omringad av leenden, små händer och små barnkroppar som klättrar upp i knät, flätar mitt hår, försöker lära mig ord på swahili, vill lära sig ord på svenska – det var så äkta. Att se hur älskad Ebba är av alla barn och av alla mammor, som kvinnorna anställda på barnhemmet kallas, – det var också så äkta.

På riktigt. I nuet.

 

Första kvällen spelade vi kort på Ebbas rum, tillsammans med de andra volontärerna.

Vi tände ljus, åt Josefins chokladbollar och hembakta kanelbullar jag hade tagit med mig.

Att sitta där och vara inbjuden att dela den gemenskapen. Stort.

 

 

 

♥