… det är en knepig grej…

 

Kompisar är en bristvara i Hedvigs liv.
Eller, nu överdrev jag. Kompisar är en bristvara för Hedvig på fritiden, inte annars.

Men om man då plötsligt har en kompis här på besök då tänker jag att man skulle leka tills man storknar.

Så tänker bevisligen inte lilla H och jag undrar om det bara är vuxet logiskt tänkande som gör att mina tankar går i de banorna. Att man då skulle passa på liksom. Förmodligen är det mina tankar som är vuxet låsta.

 

Idag har vi haft besök lilla H och jag.

Fina Tina och hennes lika fina lilla My har varit här. De bor ganska många mil bort.

Vi hittade varandra på nätet Tina och jag för ungefär nio år sedan. Det är inte så märkligt som det låter. Vi hittade varandra i ett forum för föräldrar med barn med Downs syndrom. Då bodde Tina ännu längre bort men hade sommarställe nära oss. Så har vi fortsatt att träffas. My är några månader yngre än Hedvig och de har följts åt genom nio år.

 

Så kom de idag.

Hedvig har väntat och längtat och varit väldigt glad över att My ska komma och leka.

My har väntat och längtat lika länge. Hon studsade ur bilen och överräckte en blomma till Hedvig och ville sedan leka. Hedvig ville inte leka. Det är det där jag inte förstår. Herre Gud, får jag lust att utbrista, du har en superbra kompis mitt framför näsan – lek! Men så säger jag naturligtvis inte. Jag säger det inte för det är på något vis så mycket Hedvig. Jag tror att hon blir blyg helt enkelt. Hedvig säger att hon inte blir blyg men att Mus blir det. Mus, det är en av de tre låtsaskompisarna som hon omger sig med. Mus, Kapp och Axel heter de. När någon av de tre befinner sig i en viss sinnesstämning brukar det vara synonymt med Hedvigs sinnesstämning. Som ett sorts sätt att finna ord på hennes egna känslor.

 

Men nej, Hedvig ville inte leka. My ville leka.

Vi åt lunch istället. Köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon till tjejerna. Det bästa liksom.

Småprat även mellan de små vid lunchen. Härligt! Lite rapande, ursäktande och fnissande. Jag tänkte att fnissandet bådade gott, att det liksom tinade upp lilla H lite grann. Efter lunchen turades de om att hänga i de romerska ringarna och jag tänkte att det går bra nu.

 

Sedan tog det stopp.

Hedvig ville spela Fifa på sin iPad. My ville låna Hedvigs iPad. 

Det ville inte Hedvig. My blev lite arg. Hedvig blev lite sur. Jag föreslog fika…

 

My ville fika. Hedvig ville inte fika.

Jag försökte locka. My försökte locka. Hedvig ville inte fika, verkligen inte.

Vi andra fikade. My var stressad över att Hedvig inte ville fika.

Då ville Hedvig ännu mindre fika. Så höll det på.

Men ändå, mitt i allt hann Tina och jag ventilera livet på något vis.

Hur mår de stora barnen? Vad gör de nu för tiden?

Hur är det på jobbet? I skolan? Är vårt hus sålt? När vi flyttar vi?

Etc etc.

 

Så gick vi ut. 

Alltså, att locka med en fotbollsmatch – då kan inte lilla H stå emot.

Även på ”fotbollsplan” (läs *vår baksida*) uppstod diverse meningsskiljaktigheter.

Inga gräl, absolut inte, mer skilda meningar och olika viljor. Två viljor som skulle kunna flytta berg.

 

Så åkte de hem, fina Tina och lika fina My.

Vi vinkade och längtar tills nästa gång vi ses.

Pappan i huset kom hem strax därefter och frågade Hedvig om hon haft roligt med My.