… ett himla hästben…

 

Det är kanske inte så dumt ändå?
Det kanske rentav ska tas som en komplimang?

Av det lite mer udda slaget kanske, men ändå…

 

Alltså, när man är ifrån varandra hela dagen, då längtar jag tills man ses igen.

Följaktligen småskuttar jag lite över skolgården då jag närmar mig fritids för att hämta lilla H.

Då känns det ganska snopet, lite ledsamt och faktiskt lite förargande när den där lilla loppan bryter ihop då hon ser mig. Idag handlade det om den där himla iPaden. Jo, jag menar himla iPad. Den konkurrerar ut mig totalt. Nu är det inte därför den är just en himla iPad, det kan jag både ta och förstå. Men att den ska styra hela himla humöret, det har jag väldigt svårt att acceptera. Nu var det så att Hedvig hade varit ute och lekt jättelänge. Det var också så att hon var lovad att få spela en stund på den innan jag kom. Jag får också erkänna att det faktiskt var så att jag kom lite för tidigt. Det är ju så dumt, jag vet. Varenda gång tror jag att det ska vara succé om jag plötsligt dyker upp en halvtimma tidigare än vad jag sagt. Varenda gång blir det kaos.

 

Kaos – så också idag…

Hedvig bröt ihop totalt då hon såg mig.

Alltså, där stod jag med ett fånigt leende och utbrast

 

Åh! Hon kunde inte ens titta på mig så arg var hon.

Pedagog J höjde ögonbrynen, kikade på mig och visade försiktigt iPaden han hade i knät.

Aj då! Det var där skon klämde. Dessutom har fritids skärpt rutinerna kring spelandet på iPaden, den himla iPaden, så tid med den är högvilt för Hedvig och hennes små kompisar. Jag kan förstå det. Jag är inte dum. Vad jag inte förstår är brytet ändå. Alltså, hon har en iPad hemma som är hennes egen och ingen i familjen kan snika åt sig en minut på den så länge hon är vaken. Varför inte bara skutta ut i bilen och vara lycklig för att man snart kan spela på sin egen iPad? Va`?!

 

Men det funkar inte så.

Jag erbjöd mig att stanna en stund så att hon kunde spela men nej, det funkar inte så heller.

Efter mycket dumma mamma hit och dumma mamma dit så hade jag i alla fall en hulkande, snorande och väldigt arg liten H i knät. Det känns ju bättre i alla fall. Att ha den lilla arga i knät menar jag. Efter en stund torkade hon tårarna och vi gick till ”kroken” för att hämta skor, jacka och rygga. Jag kan väl inte säga att vi småpratade direkt, men det mest ilskna var ändå över.

 

Väl framme i bilen kom en släng av ilskan igen.

Hedvig blängde på mig och muttrade ohörbara saker jag är säker på att jag ändå inte ville höra.

När jag sträckte mig över henne för att spänna fast bältet log jag mot henne, sade att jag hade längtat efter henne hela dagen och sedan pussade jag henne mitt på den mycket arga lilla munnen. Det kan gå hur som helst vill jag lova. Lite, lite pussade hon tillbaka, men inte helt. Så blängde hon på mig och muttrade:

 

♥