… som hos de flesta andra så här års antar jag…

 

 

Lilla H är väl sådär bra på att hålla hemlisar om jag ska vara ärlig.

Det är verkligen så himla spännande med just hemlisar, det ser ut som om hon bara ska spricka av alla hemlisar som vill hoppa ut som grodor ur munnen på henne – jag njuter när jag ser hennes ohejdade glädje.

 

Igår hade Hedvig med sig en fin ljusstake hon hade gjort i träslöjden. Ljusstaken var ingen hemlis utan jag ombads att sätta i ett ljus på en gång och sedan tända det. Den vackra ljusstaken placerades mitt på köksbordet till vår förtjusning.

 

Vad är det med föräldrar kontra barnens skapelser?

Själv blir jag tårögd och varm i hela kroppen av t ex en skev ljusstake som jag misstänker att träslöjdsläraren har ”hjälpt till med” mer än jag egentligen vill erkänna! Min egen mamma envisades länge, länge med att till jul hänga upp ett par otroligt fula (jo, faktiskt) julklockor som jag gjort som liten. De julklockorna är tillverkade av två flourmuggar som målats röda (de är inte ens täckta av röd färg), kanterna har försetts med en glitterkant, inuti muggarna dinglar en liten träkula på ett snöre och det finns givetvis ett rött snöre ”ovanpå” julklockorna så att man kan hänga upp dem. Jag är helt övertygad om att min mamma blev tårögd och varm i hela kroppen då jag kom hem med dem. Är det det som kallas villkorslös kärlek kanske?

 

 

 

Förrförra veckan kom Hedvig hem med en fantastiskt söt igelkott hon gjort i träslöjden.

Stolt höll hon fram den till mig, sög i sig allt beröm hon fick och höll med om att igelkotten var fin.