… bra lördag…

Annorlunda.

 

Väldigt annorulunda mot hur jag är van.

Pappan och jag vaknar upp till ett alldeles tomt hus.

Inte ett endaste barn är hemma. Inte ett endaste barn pockar på uppmärksamhet.

Konstig känsla.

 

Konstig, annorlunda, aningen vemodig… men ändå skön på något vis.

När inget barn är hemma brukar jag vara extremt dålig på att njuta av lugnet, av den ensamma tiden. 

Jag som ändå tycker mycket om att vara ensam. Verkligen.

 

Jag blir som tom när de stora inte är hemma.

Jag blir som paralyserad när lilla H inte är hemma. 

Jag är inte van. Där jag är, där är lilla H. På något vis.

De stora barnen har ändå kommit och gått genom åren.

Till och från kompisar. Sovit här och sovit där.

Nu är de stora och jag dealar med en annan typ av saknad.

 

Imorse brottades jag med att å´ ena sidan vilja dricka kaffekopp efter kaffekopp i sängen, helst med både nyhetsmorgon och tidning. Så där galet lång tid. Eller skulle jag passa på att träna när ingen pockade på min uppmärksamhet, frukost eller flätande av hår? Jag blir ju så glad av att träna.

Men att åka och träna en lördag- eller söndagmorgon är inget jag prioriterar.

 

Jag blir glad av träning men också så glad av tid med familjen och värdesätter högt de långfrukostar vi brukar ha.

Tiden. Det är tiden tillsammans jag vill åt och som jag känner att jag delvis får genom långfrukostar, pyjamasar på fram till lunchdags, nyhetsmorgon, kaffekopp efter kaffekopp och så vidare. 

VI jobbar så mycket, alldeles för mycket, och jag saknar ofta tid. Som så många andra.

Jag har genom åren haft förmånen att inte behöva jobba fulltid då barnen varit små.

Och jag älskar att ha tid med barnen. Älskar.

 

Just nu har vi det inte så.

Lilla H är 12 år. Inte liten. Men ändå liten.

Tid är vad hon behöver och nu kan jag plötsligt inte ge henne det.

Mer deltid åt folket tänker jag. Kvinnofälla tänker en del.

Men hur kan några hundra mer i pension en vacker dag uppväga den i så fall förlorade tiden med barnen?
För mig kan det inte det. Jag dömer ingen. Vissa vill jobba heltid och mer än så. Gott så. Vissa behöver göra det.

Vissa vill jobba deltid för att få tid med barnen och därigenom må bra. Gott så det också tänker jag.

Var och en ska göra det som är bäst utifrån sig och sin situation.

 

Det visade sig att även pappan skulle iväg i morse.

Arbetsdag i båthamnen. Jag vet att han uppskattar det.

Så jo, vi ställde klockan, hann med en kopp kaffe i sängen och åt sedan frukost.

Sedan åkte han åt sitt håll och jag åt mitt. Utan stress ändå. Skönt.

 

Två pass på raken.

BAM!

 

Full av endorfiner och lycklig kände jag mig.

Dusch och ensasm lång bastu på gymmet.

När tänker jag ens tanken annars?

Och, det bästa av allt, allt skedde utan stress.

I full förvissning om att alla har det bra på sitt håll.

Så även jag.

 

Lilla H är hemma igen.
Som alltid då hon varit på vift vill hon vara i fred.

I sitt soffhörn, med lurar på och youtube på iPaden.

Ett par meter längre bort sitter jag. Med nyinköpt garn och stickprojekt på gång.

Ordningen är återställd.

 

 

 

♥