… en löptur…

I solen.

 

Jag ville springa, Hedvig ville följa med.

Av bara farten höll jag på att säga nej. Jag hade ju längtat så. Längtat efter en lång löptur i eget tempo. Jag hann hejda mig. Hann tänka om och tänka rätt. Hann svälja min tveksamhet och i positiv anda svara ”Självklart!”.

 

Självkvart ska vi springa tillsammans.

Det ska vi göra alla gånger hon vill. Jag älskar ju tillsammans. Jo, det gör jag. Alla gånger utom när det kommer till löpning om jag ska vara ärlig. Men en runda med lilla älskade hjärtat innan min egen runda, det har vi gjort många gånger och det ger så mycket. Det är bästa peppen för mig. Det lyckliga lilla ansiktet som strålar ikapp med solen, som vinkar glatt när hon springer hem och jag springer vidare. Som ger mig high five samtidigt som hon säger ”Spring fort nu mamma, och ha så roli’t!”.

 

 Tillsammans sprang vi 600 meter åt ena hållet och 600 meter tillbaka. 1,2 kilometer. Utan att stanna. Jag är imponerad. Från djupet av mitt hjärta imponerad. Den lilla kroppen med lagat hjärta och lite för högt blodtryck.

 

Duktig. Positiv. Och envis.

 

Det slår mig att den där envisheten hon bär på och som då och då driver mig till vansinne – den är en bra-att-ha-grej ändå. Hon har ärvt den av mig, det vågar jag påstå, och jag vet vart envishet kan ta en. Bara man vill, bara man bestämmer sig. Punkt. 

 

Lyckliga landade vi i soffan. Nyduschade. Trötta. Nöjda. Men mest av allt lyckliga. Tillsammans är det bästa.