… unik på sitt sätt…

Speciell.

 

Som alla vi andra.

Men med ytterligare en dimension.

En dimension som många av oss saknar. Ändå  är det vissa av oss utan den ytterligare dimensionen som har mage att våga påstå att vissa av oss på denna jord inte bör få födas. Inte bör få finnas till. Jo, sant. Vissa tycker så. 

Det är de fattiga som tycker så. De som inte förstått vitsen med livet. Som inte ser att olika berikar. Stackars dem.

 

Lille herr S är en av Hedvigs äldsta små polare. Han är så omtyckt av oss alla. Han bor på Sveriges sjunde största ö, ganska nära oss. Lille herr S har i alla år gått i skolan nära sig. En så kallad ”vanlig” skola. Vad är ens vanlig?  En skola för alla heter det ju. Men det är det  där med bindestrecket, med ”sär”…

 

Hur som helst så har lille herr S gått i en klass där han varit – och är – så älskad. Som kompis, som klasskamrat, som elev och som just lille herr S. Men så kom dagen det av kärlek och omtanke bestämdes att det nog ändå kanske var dags att lille herr S skulle byta skola och klass och börja i lilla H:s skola. Ångest och vemod och tacksamhet och kärlek i en enda stor känslomässig röra. Bästa kompis flickebarnet E höll ett tal till lille herr S som hon fick avbryta för att tårarna strömmade.

Stort. Mäktigt. Fint.

 

Olika är fint. 

 

Lille herr S bytte klass och skola.

Är mer än välkommen och trivs gott.

Han har det fint. Men han är saknad.

 

Den gamla klassen har det säkert också bra. Men tomt. Så tomt att när fröken ordnar en läsutmaning är det lille herr S klassen önskar.

 

Utmaningen ligger i 20 000 lästa sidor.

När klassen tillsammans läst tjugotusen sidor ska det firas. Med vad? Popcorn? Glass? Film? Alltihop?

 Nej.

 

När klassen tillsammans har läst 20 000 sidor vill de inte ha något av ovan. Då vill de att lille herr S ska komma och hälsa på.

Lilla herr S är deras belöning.

Deras hjärtans längtan.