… klädsim…

Livräddning.

 

Det var så kul.

Hon var så duktig.

Hon var så glad och så mallig.

 

Sedan förvreds det lyckliga lilla ansiktet.

Leendet försvann, ansiktet blev vitt, blicken sökte min.

Hon tog sig till stegen och jag frågade om något hade hänt.

 

Då brast det.

Upp ur vattnet kom hon.

Haltandes och med blodet strömmande från stortån.

Så där mycket blod som blod bara kan se ut som då det är blött överallt.

Blodet liksom bara flyter ut och man kan känna sig vimmelkantig för mindre.

 

Lilla H är rädd för blod.

Väldigt, väldigt rädd för blod.

Det enda jag hade att torka med var nyligen avtagna dyblöta kläder.

På dem flöt blodet ut ännu mer och såg ut som hiskeliga mängder.

Hedvig fick sätta sig ner.

 

Någon hämtade papper och plåster.
Någon annan hämtade ännu mera papper och plåster.

Sedan kom en badvakt med ”riktiga grejer”.

Hon kikade, torkade, baddade och plåstrade.

Simtränare V kramade och höll om.

 

Badvakten tyckte vi skulle åka till doktorn.

Ännu mera tårar. Hedvig älskar inte doktorn.

Eller jo, egentligen gör hon det. Bara det inte gör ont.

Eller kommer blod.

 

Hedvig fick bäras i ”kungastol” till omklädningsrummet.

Likaså till bilen. Snälla, snälla simtränare.

Den ena i bara blöt bikini, ut i den kalla kvällen och till bilen.

 

Doktor Amir på vårdcentralen tog emot.

Noll minuter i väntetid. Noll.

Så kort att Hedvig blev sur för att hon inte hann läsa en bok.

Det gör man ju i väntrum. Läser böcker. Om Grodan och kärleken. Typ.

 

Inget behövdes sys. Bara tejpas.

Och tvättas så klart. Och plåstras om.

Doktor Amir blåste upp en handske till en stor ballong.

Berättade att han arbetat på Kuba i många år. Där finns inga ballonger.

 

Doktor Amir sade också att Hedvig inte får åka skridskor imorgon.

Med skolan, på idrottslektionen, som hon har längtat så efter. 

Då rämnade världen för lilla H.

Så typiskt på något vis.

 

 

 

♥