… att vara både stor och liten …

Förväntan.

Ni vet den där man hade som barn.

Ja, till viss del har jag den ännu. Om än aningen mer sansad.

Förväntan.

Men hon.

Hon har den som en liten. Ännu.

Studsar upp ur sängen på morgonen, innan klockan hunnit ringa, för att öppna en lucka. Eller två. För hon har två kalendrar plötsligt. En med paket och en med aktiviteter.

Lika glad för båda.

Vad det kostar är inte värdet för henne.

Prylar är inte det viktiga. 

Tillsammans är vad som är viktigt.

Alltid.

Igår kväll tog vi på pannlampor och gick en lååååång promenad i mörkret. Tittade på hur reflexer betedde sig då vi lyste på dem, lyste vägen för att se var vi skulle gå när vi traskade genom en skogsdunge, lyste på marken så att yttepyttiga
lånehunden kunde hitta finfina ställen att göra vad han skulle på. Allt medan vi ventilerade stora som små funderingar om livet. Och så.

Fint.

Ikväll ska vi måla julbilder.

Prata om Lars Lerin, dricka julmust och äta varsin pepparkaka. På en onsdag.  Minsann.

Tillsammans är grejen …

♥️

… och jag håller med …