feb 1 2014
Tänk att ha den bästa…
 
… storasystern i världen…
 
Det är det många som har, det är jag övertygad om. Jag är en av dem. Jag har två.
Hedvig är en av dem. Dessutom har hon de bästa bröderna man kan ha. Hon är rik hon.
 
Hedvig älskar att åka snowracer, verkligen.
Men hon vill inte åka i backen där vi bor. När de andra barnen kommer, vill hon gå hem.
Hon säger inte varför men jag anar. När de andra barnen kommer, är de två och två, eller kanske fler. De skrattar, stojar och har roligt. Tillsammans. Då plockar Hedvig fram Axel, sin låtsaslillebror (som är 18 år), och så skrattar och stojar de en stund, och har roligt. TIllsammans. Ganska snart vill Hedvig gå hem och hon säger att hon inte älskar folk. Jag tror att hon inte älskar folk som tittar och folk som inte säger Hej fast man kanske känt varandra då man var mindre. Jag tror att Hedvig inte älskar folk som inte ber henne vara med att skratta, stoja och ha roligt. Det är vad jag tror. Det gör väldigt ont…
 
Så idag bestämde vi att vi visst skulle åka snowracer.
Vi åkte till en annan backe. En bit härifrån och som man måste ta bilen till.
Det var spännande och väldigt roligt att packa ryggsäcken med varm choklad, banan och pepparkakor. 
Vi letade oss fram enligt beskrivningen vi fått, parkerade och gick ur bilen. Jag kikade lite efter själva pulkabacken och såg plötsligt lite folk på ett ställe. Där måste det ju vara tänkte jag, och berättade för Hedvig.
 
– Åh nej! Ja´ älskal inte folk!
– Men jo, folk är oftast snälla Hedvig. Det är roligt med fler barn.
– Ja´ sssccchhhännel inte dom…
– Nej. Men du känner mig och vi är ju här tillsammans.
– Jaaaa, du å ja´ äl tillsammans mamma…
 
Så vi stegade bort till ”folket”.
”Folket” visade sig vara väldigt vänliga. Både stora och små.
De hälsade glatt och Hedvig och jag hälsade tillbaka. 
 
– Mamma! Pojken sa hej till mej…
 
– Ja, jag hörde det. Vad trevligt!
 
– Häl val kul mamma!!!
 
Sedan åkte vi, om och om igen.
Tillsammans och sedan åkte Hedvig den lååååååååååånga backen alldeles ”hälv”.
Det gick bra eftersom de barn och de vuxna som var där, liksom bara förstod att det där med att åka, styra, babbla, skratta och allting samtidigt kan vara lite svårt. De förstod och de aktade sig och de skrattade och sade att Hedvig var så duktig. Så himla glada var vi, både Hedvig och jag.
 
När vi kom hem åt vi lunch och det är då världens bästa storasyster säger:
 
– Vill du följa med mig och kolla på herrarnas match Hedvig?
 
– Va´?! Jag?! Fål ja´ de`?
 
– Det får du gärna!
 
– Hal du pengal?
 
– Öh… va´?!
 
– Så du kan sssccchhhöpa Festis och sssccchhhokladboll till mej?
 
Ebba hade pengar och Ebba lovade att köpa Festis och chokladboll till Hedvig.
Dessutom lovade hon att dra Hedvig på pulkan hela vägen till hallen, istället för att ta bilen. 
Jag säger ju att hon är världens absolut bästa storasyster! 
 
Hedvig fnissade då hon tog på sig termobyxor, halsduk, jacka, vantar och mössa.
 
– Vilket äventyl Ebba!
 
♥
LitenH 0 Kommentarer