Långt borta…
… men nära…
Ändå.
Länge sedan.
Men nyss. Ändå.
Så känns det i hela kroppen.
Jag hoppas känslan aldrig lämnar mig.
Saknaden. Längtan. Jag behöver känna den.
Jag vill känna den. Då vet jag att de ändå är nära mig.
Alla dem jag vill träffa igen.
Vi tittar på bilder om och om igen.
Hedvig skrattar och bubblar och hoppar jämfota när hon ivrigt ska berätta något om bilderna. Så gör hon fast hon inte vill åka tillbaka. Hon minns och gläds över sina upplevelser och jag ser att vi gett henne en rikedom för resten av livet. Det är stort.
– Inte nu, men när ja´ är större, då åker ja´ nog och leker med barnen igen…
Kanske blir det så. Vi får se.
Så här berättar Hedvig om bilden ovan:
”Åh, mamma! De´ är hemma hos Ezekiel som har Dans syndrom som ja´ har!!! Ser du?! Där fick vi grillad majs mamma, som det hade blivit popcorn på. Tokigt! Och ugali och bönor mamma. Det älskar inte ja´, men ja´ åt upp för de är så fattiga mamma. Ja´ sa ”Asante sana” för maten också. Ser du mig mamma? Genom fönstret. Ser du Ezekiels storasyster Abigail som står inne med Ezekiels lillasyster mamma, Pola heter hon. De tittar på mig och vi lekte tittut i fönstret och skrattade. Kommer du ihåg det mamma…? Ser du majsen bakom mig?”
Visst kommer jag ihåg.
Vi minns och kommer ihåg olika saker fast på samma vis, lilla H och jag.
Vi minns i våra hjärtan och i hela våra kroppar. Vi minns hur maten smakade, hur dofterna ändrades vart vi gick och hur vi kom att känna igen och uppskatta olika dofter som för oss var nya. Vi känner i våra hjärtan och kroppar allt vi har upplevt. På samma vis fast vi konfirmerar det med olika ord och uttryck, lilla H och jag.
Då var vi där, nu är vi här…
♥
Våra nya vänner är med oss i allt vi gör…