… framåt räknas…

Hos oss.

Som hos de flesta tänker jag.

För oss är även pyttesmå steg beundransvärda. Steg som för många passerar obemärkt förbi. För att de är så självklara. Så väntade.

Hos oss är de varken självklara eller väntade. Därför blir de små stegen hisnande gigantiska. Ni som förstår ni förstår.

– Ja’ tänkte att ja’ går ut till taxin själv ida’ mamma. Hur tycker du om det?

– Åh!

Det tycker jag låter som en strålande idé!

– Strålande idé!

Du är roli’ du mamma.

Mamman svalde alla förmaningar om att stå nära husväggen, inte gå fram till bilen förrän den stannat helt och alla andra miljoner saker som i och för sig kändes extremt nödvändiga – för mamman – att häva ur sig, men som hade förstört hela det fantastiska
initiativet. 

Och, för att vara ärlig, var det mer för mammans skull än för ungdomens skull som förmaningarna kändes nödvändiga. Den kloka ungdomen vi har här i huset, hon vet ju redan "allt det där".

I fönstret stod mamman. Stolt.

Messade pappan som hon visste blev lika stolt.

Stolt över flickebarnet kommer jag vara i alla mina dagar…

❤️

Ni som förstår, ni förstår…