… stod det i dagens lucka …

Vindstilla.

En smörgås.

Med ost och julskinka.

Och mjölk.

Kaffe.

Vi pratar.

Älskar dessa lugna stunder av samtal.

Idag pratar vi om julen.

Om önskelistan.

Den är lång. As usual.

Högst upp står en docka.

Inte vilken som helst. Men en docka som har Downs syndrom. Hon har googlat. Hon som aldrig lekt särskilt mycket med dockor.

– Ja’ önskar mig gärna en docka som har Downs syndrom som jag’.

– Jaha? En docka?

– Ja.

Med Downs syndrom.

– Så klart.

Har du sett någon?

– Japp!

Ja’ har googlat. Och skickat den till dig.

Det finns flera, ja’ önskar den med bruna ögon som ja’.

– Fint.

Tycker du att den ser ut som du?

– Mmm …

Den är så söt mamma!

– Precis som du.

– Verkligen.

– OM nu tomten kommer med den, du vet …

– Ja’ veeeeet!

Man kan inte få allt man önskar sig.

Men man kan få något allafall.

– Precis.

Men OM nu tomten kommer med en docka till dig, vad ska hon få heta då?

– Va’?!

– Dockan.

Vad ska hon få heta om du får en?

– Hedvig.

Så klart.

– Hedvig?

Som du?

– Ja.

Vi har ju Downs syndrom båda två vet du väl.

Lilla gumman.

Det här handlar inte om dockan i sig.

Det här handlar om samhörighet och behovet av att ha någon att spegla sig i. Så klart. Plötsligt svävade mina tankar bort från önskelistan och till hur samhället ser ut. Hur blir det om fler och fler väljs bort? Då finns snart inte många att spegla
sig i. Får vi ens göra så mot varandra? Jag tycker inte det.

 Så glad att "hela gänget" i hennes klass har just Downs syndrom.

Så klart vi snackar med tomten…

♥️

… se’n kan man ju inte få allt som sagt …