… innan man lånar någons saker…

Heller hur?

– Det måste man. Verkligen.

– Men om man tar någons saker, hur blir det då?

– Tja… tar man så tar man och då frågar man inte.

– Man får inte ta.

– Nej, det får man inte.

– Då är man en tjuv.

Tjuvar tar.

– Sant.

Det är fult att ta någon annans saker.

– Ja.

Hon är ledsen vid samtalet.

Hon är ledsen flera gånger under helgen.

Någon har stulit hennes flaska med duschcreme. Den från favoritaffären. Den hon var så glad över. I simhallen. I fredags. Hon förstår inte. Förstår inte varför någon tog den när den var hennes? Förstår inte heller hur någon kunde ta den,
då blir ju hon ledsen. Man får inte göra någon ledsen.

– Heller hur får man inte göra någon ledsen mamma? 

Var är duschcremen nu, undrar hon.

Är den i någon annans gympapåse? Fast den borde ligga i hennes nya gympapåse. 

Så fick vi anledning att prata om folk och folk, om etik och moral och om rätt och fel. Igen. Fast i ny tappning – denna gång med fokus på jordgubbsdoftande duschcreme vs tjuvar.

– Nu doftar någon annan jordgubb… 

Säger hon mellan tårarna.

Vi har köpt en ny, härlig, jordgubbsdoftande duschcreme från favoritaffären. Men det är inte det som är grejen. Det är känslan, orättvisan, stölden som är grejen.

Hade tjuven frågat hade lilla H förmodligen gärna lånat ut, godhjärtad som hon är…

❤️

Men man får aldrig ta någon annans grejer…