… utspottad jordgubbe…

Den här lilla H som vi har, hon upphör liksom aldrig att förvåna mig, göra mig gråhårig i förtid eller få mig att vilja sjunka genom jorden eller brista ut i gapskratt. Det är liksom olika hur hon får mig att känna, men det är hur som helst mycket av alla känslor.

Alldeles nyss var jag med Ebba och Hedvig på en handelsträdgård i närheten. Vi strosade runt och kikade på olika vackra växter, bad en herre om ursäkt när lilla H brakade rakt in i honom efter att ha känt sig tvungen att hoppa jämfota över en ganska stor vattenpöl, vi valde två vackra fyrstänglade vita orkidéer och ställde oss sedan i kön till kassan. Hedvig bad om att få en glass och det kunde hon väl få tänkte jag. En Piggelin valde hon – så klart.

På väg ut ut affären stannade Ebba vid ett bord med jordgubbar. Det visade sig att Ebba kände tjejen som sålde jordgubbarna. Lilla H stegade fram och frågade Ebba vem det var. Ebba förklarade och därefter frågade Hedvig mig om vi kunde köpa jordgubbar. Jag sade nej med motiveringen att vi ju just köpt glass. 

Snabbt som ögat knycker då lilla H en jordgubbe och ännu snabbare  stoppar hon den i munnen. 

Utan att så mycket som blinka tar Hedvig i för kung och fosterland och spottar tillbaka jordgubben med ett kraftigt FLOFF…

Först fattade jag liksom inte att det verkligen hände! Att hon verkligen spottade tillbaka den saliv- och Piggelinindränkta jordgubben  i kartongen. När jag sedan fattade hade lilla H tokfnissandes rusat ut på parkeringen med Ebba efter sig. Villrådig stod jag kvar och visste först inte hur jag skulle bete mig. Sjunka genom jorden går ju inte på riktigt. Först när en dam bakom mig tänker sig att köpa en kartong med jordgubbar blir jag handlingskraftig igen. Jag hugger tag i ”vår” kartong, ställer den åt sidan medan jag letar efter mynt i plånboken samtidigt som jag nervöst ler mot damen och mumlar