… solros…

Kom hon hem med idag, lilla H.

 

Skör och gänglig.

Som om den har växt lite för fort. Inte riktigt hunnit med sig själv.

Det slog mig att vi människor ibland rusar på lite för fort.

Så där så vi inte riktigt hinner med oss själva.

Jag gör så. Jag gör så ganska ofta till och med.

 

Helt tokigt.

Varför inte ta hand om sig själv så som man tar hand om till exempel en skör planta?

Det var en otroligt dum jämförelse just för mig eftersom jag tycks döda varenda planta som finns i min närhet. Inte med mening så klart. Jag tror varje gång att den här, den här blomman ska minsann få leva hos mig i flera år – eller i alla fall en hel sommar – men det blir sällan så.

 

Men, jag tar bättre hand om andra än om mig själv.

Det gör jag även om jag är kass på blommor.

Men varför är man så dålig på att stanna upp, se till att inte ekorrhjulet rusar på för fort.

Varför ser man liksom inte bara till att man hinner med nuet?

 

Jag som har världens bästa läromästare här i huset, jag försöker verkligen.

Jag har släppt på så många principer genom åren.

Jag försöker tänka att alla de måsten jag tror att jag måste göra – måste jag faktiskt inte alls.

 

Det jag måste göra är att göra sådant jag vill.

Jag vill vara med barnen och med pappan i huset.

Jag vill träna, jag vill träffa vänner som ger mig energi.

Jag vill skriva om ditten och datten och allt och ingenting.

Jag vill utbyta tankar och funderingar om stort och smått med människor jag anser vara kloka.

Jag vill… ja, det är så mycket jag vill göra.

 

 

♥