… att alltid komma ihåg ett ord…

Hej!

Jag vet inte hur du gjort med dina barn men för mig har det varit viktigt att uppfostra dem till vänliga, trevliga individer. Något som ingår i att vara vänlig och trevlig är att säga Hej. Addera ett leende och det kan hända att du gör någons
dag. Det känns fint. Jag lovar.

Det blir väldigt knepigt då ens barn tar till sig den trevliga egenskapen att säga Hej, men möts av motsatt. Hur, på riktigt hur, kan vuxna människor inte le och inte ens svara när ett barn, en ungdom eller en vuxen glatt ler
och säger Hej när blickar möts? Jag förstår verkligen inte. I min värld är det rentav av elakt. Tidigare försökte jag hitta ursäkter till folks ovilja att hälsa för att göra Hedvigs besvikelse mindre. Det gör jag inte längre. Herre Gud, om
någon uppför sig otrevligt får de väl stå för det tänker jag. Så när Hedvig förvånat och besviket konstaterar att hen inte svarar deklarerar jag högt och tydligt Jag såg det Hedvig och jag tycker det var så otrevligt gjort. Verkligen otrevligt.

Jag har svårt att tro att någon aktivt tänker att hen ska vara otrevlig. Det vill jag inte tro. Jag vill heller inte tro att bristen på leenden och hälsningar har med Hedvigs eller någon annans funktionsvariation att göra. För då är det illa.
Riktigt, riktigt illa.

Att vara snäll, att vara den bästa versionen av sig själv är ju så enkelt.

Genom att le och säga hej…

❤️

… kan du på riktigt göra någons dag…