Man vet vad man har…

… men inte vad man får…
Osäkert.

Skrämmande.
I alla fall för en fegis. Som jag.
Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Vilja våga göra. Men som stoppas av min feghet.

Men så finns det de sakerna man inte kan påverka, som man inte kan göra något åt. Alls. Man får finna sig helt enkelt. Acceptera läget. Punkt.

Som när lilla H skulle få en ny lärare. Igen skulle hon få det. Efter att ha haft flera fantastiska lärare under åren. Den senaste läraren Hedvig hade fick henne att ta elefantkliv i sin utveckling. Hon hade ett underbart roligt, illustrerande och pedagogiskt sätt att lära ut. Hur skulle det bli nu? Med ny lärare? Rekryterad i sista sekund? Inget kunde vi göra. På inget vis kunde vi påverka. Att komma in som ny lärare i den situationen kan kännas en aning orättvist för nya fröken M.

För nya fröken M kom.
Och nya fröken M är fantastisk hon också.
En varm och engagerad människa. Hon ser sina elever. Hon också. Lyhörd.

Nya fröken M lägger ett handskrivet brev i Hedvigs läxmapp. Som en överraskning. Hon frågar om Hedvig vill brevväxla med henne. Så att de kan lära känna varandra bättre. Nya fröken M berättar vad hon tycker om att göra på fritiden, och undrar vad Hedvig tycker om att göra.

Hedvig är mallig över sitt brev.
Tänk, nya fröken M är lika fantastisk som ”gamla” fröken.
Vilken tur vi har haft.

Ett handskrivet brev…

♥

 

Med så mycket värme…